Jag har aldrig varit arbetslös. Hittills i alla fall! Något jag är glad och tacksam för. Jag har inte precis haft världens glassigaste arbeten men jobb har jag alltid haft. Och alltid sagt att jag vore beredd att göra nästan vad som helst hellre än att gå och stämpla. Men jag har haft för vana att göra ett undantag - jag har varit väldigt anti mot att bli parkeringsvakt! Detta därför att vi tidigare hade en samling parkeringsvakter i den här stan som förde tankarna till Hitlertyskland. De gick också, mycket riktigt, under namnet "Gestapo" i folkmun här i Sundsvall. Exemplen på deras maktmissbruk och vidriga beteende mot sina "kunder" är många men på senare år har det blivit bättre.

Så idag har jag bytt ut dem mot en annan yrkeskategori.

Telefonförsäljare!!!

Jamen, finns det nåt värre? Jag är så spyless på alla dessa flåshurtiga grabbar och tjejer som ringer mig på söndagar och måndagskvällar för att försöka pracka på mig diverse strunt. Tele- och elabbonemang, prenumerationer på diverse tidningar, pensionssparande och kalsonger för att nämna några av de varor och tjänster de vill kränga.

Så fort man svarat sätter de igång att rabbla sin inlärda ramsa och det tar flera minuter innan de hämtar andan såpass att man hinner få ur sig ett "Nej tack" och kasta på luren igen.

På sätt och vis tycker jag lite synd om dem också. De försöker ju bara göra sitt jobb men jag orkar liksom inte med dem.

Lite som Jehovas vittnen som förr tränades att ta ett steg fram och sätta foten i dörrspringan när man öppnade. En gång i min ungdom brann det totalt för mig då Jehovas ringde på och en liten tant klev fram med foten sådär. Jag var färdig att handgripligen knuffa bort henne men sansade mig nog för att hotfullt säga; "Om du är rädd om den där foten så råder jag dig att ta bort den genast för nu tänker jag stänga dörren! Jag är inte intresserad!"

Jodå, hon klev undan men dessa telefonsäljare som terrar en idag är nästan värre. Kan ingen uppfinna en telefon som automatiskt känner av när det är försäljning eller tiggeri på gång och kopplar in en telefonsvararröst som säger ungefär...; "Just nu är det många som ringer till mig och ditt samtal är placerat som nummer 6714 i kön. DIn väntetid beräkknas till mindre än 2 veckor, 3 dagar, 17 timmar och 36 minuter!"

Sen var det väl f-n om de inte skulle lägga på!

Om du som läser råkar arbeta med teleförsäljning så ta det inte personligt. Det är företeelsen jag vänder mig mot, inte er som personer!

Jag VILL INTE bli uppring av såna! Hur slipper man dem?

Hoppsan! Ser att jag råkade stava lördagskväll med tre "l" i rubriken på gårdagens inlägg. Men det bjuder jag på! En bokstav hit eller dit är inget att knussla med.

Nu är det söndag, dag efter matchen och dag efter melodispektaklet. Såhär i efterhand kan jag tycka lite synd om Måns som nog trodde på seger när han ledde så klart hos expertjurygrupperna. Men svenska folket ville annat och det enda som egentligen förvånade mig var väl att "Moving on" inte blev bättre än sexa. Men, som jag skrev igår, det är måååånga år sen jag var så engagerad att jag kunde bli upprörd över vem som hamnar var i den tävlingen.

Då var det värre med hockeyn.

Jag brukar alltid hävda att man inte ska prata om tur eller otur när man vinner eller förlorar i idrott. För det vi på läktaren uppfattar som tur eller otur är i själva verket bara olika grad av självförtroende. Spelare eller lag med självförtroende vågar försöka mer och då kommer också de där studsarna som ser så turbetonade ut från åskådarplats. Men att "Lellos" ena skrilla skulle gå sönder i just det läget kan ju inte klassas som annat än extrem otur. Jag svor ve och förbannelse över honom när det hände innan jag förstod VAD som egentligen hänt. Och jag vet i alla fall EN Timråspelare som kommer att vara fullpumpad med revanschlystet adrenalin på måndag kväll nere i Jönköping! Svår uppgift men absolut inte omöjlig!

Middagsplanerna fick ändras idag för dottern glömde köpa med sig kött hem från affären där hon jobbar så det blir att använda vad som finns i frysen. Så eftersom det är söndag ska vi festa till på ugnsstekt falukorv med hemlagat potatismos.

Vaddå, ingen festmat? Då har du inte smakat MIN ugnsfalu eller MITT hemtjorvade mos. Det kan man bjuda kungen på. Men jag tror knappast han kommer. I alla fall inte på så kort varsel. Skulle vara för matens skull då... Måste maila hovet genast! Ha en härlig söndag i skidspår och TV-soffor!