Måste få återkomma till den kommentar jag fick häromdagen av "Småbloggskommentatorn". http://www.metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.6356254

Har tittat lite på den bloggen och blir lite fundersam. Det är alltså, av bilden att döma, en relativt ung kvinna som tagit som sin livsuppgift att kommentera andras bloggar. Och då inte kändis-bloggarna utan oss vanliga volvo-radhus-tax-mellanmjölk-Svenssons. I och med det känner jag att hon liksom har upphöjt sig själv till snäppet bättre än vi. Med rättt att raljera över vårt ordval, våra bilder, vår stavning eller vad som helst.

Har inte folk mer att göra än så? Eller har hon inga egna idéer att blogga om utan måste hitta andra att prata om eller göra sig rolig över?

Inte för att det gör mig nåt. Har sagt förut att jag blir glad över ALLA kommentarer för det visar att jag på nåt sätt berört en annan människa. Fått någon att reagera på ett eller annat vis.

Så jag bjuder gärna på det men fenomenet med "blogg-kommentatorer" var okänt för mig innan.

Jag skrev för ett tag sen om ordet "fildelning". Undrar vad jag hade fått för associationer om jag hört ordet blogg eller bloggkommentator för 40 år sen.

Antagligen hade jag gissat att blogg var en sport eftersom det fanns kommentatorer till det.

Eller "lana" som ungdomar gör när de kopplar upp nätverk för att spela dataspel där det gäller att slå ihjäl och lemlästa så många som man kan.

Jag är ju uppväxt i en tid då ordet surfa betydde att åka bräda på stora vågor och inget mer än så. På den tiden hade man sammanträden, inte brainstorm. Man lade ut uppgifter på entreprenad - idag outsourcar man!

En promenad hette promenad - inte powerwalk. Och den tokjävel som hade knallat runt med stavar utan skidor hade säkert blivit idiotförklarad.

Nu har jag för all del inget emot att språket förändras. Det har det väl alltid gjort men jag undrar om det nånsin förändrats sååå mycket under en 50-årsperiod som det gjort under min livstid.

I min barndom/ungdom var det otänkbart att tilltala en vuxen över 25 utan att sätta tant/farbror före namnet. Och ytterligare 50 år tidigare fick barn inte ens använda förnamn utan skulle titulera vuxna med herr, fru eller fröken om de inte tillhörde den närmaste kretsen. Idag drar sig inte ungar för att säga gubbjävel och jävla fittkärring till helt obekanta.

Så förändringarna är ju på både gott och ont. Liiite mer respekt borde kanske min generation och de närmast innan ha lärt dagens unga.

En annan sak som ändrats är att vuxna idag inte tycks våga/vilja säga till andras barn som beter sig illa. Om jag eller nån av mina lekkamrater skulle råkat säga "jävlar" eller liknande i lekparken så kan ni slå er i backen på att inom 3 sekunder flög det upp ett fönster i närheten och ut kom ett tanthuvud med papiljotter och rev i åt en att "Sådär säger man inte! Jag ska berätta för din mamma hur du gör!". Idag är det väl tveksamt om många vuxna ens skulle ingripa om småttingarna slår varandra blodiga!

På gott och ont, som sagt....