http://www.aftonbladet.se/sportbladet/innebandy/article14179552.ab

Det är ju knappt att man tror sina ögon! Visst börjar det bli dags att införa förarbevis för blivande föräldrar. Vi kräver körkort för att få sätta sig bakom en bilratt men sätta barn till världen och utöva föräldraskap får visst vilken tokstolle som helst. För dig som ev. inte orkar klicka på länken så handlar det i korthet om en 10-årig pojke som inte presterat tillräckligt bra i pappans ögon när han spelade innebandy. Som bestraffning tog pappan sonens ytterkläder med sig och åkte från Uppsala utan sonen som fick veta att "Du var så dålig att du får gå hem till Stockholm!"

Jag kan tänka mig att det finns åtskilliga pappor och mammor som gladeligen skulle ställa ut den pappan i kortbyxor och T-shirt i minus 10 grader efter nån avsides norrländsk skogsväg och säga till honom att ta sig hem bäst han kan.

Tack och lov fanns det en annan förälder i hans lag som ställde upp och såg till att han kom hem. Om nu det var så bra... Man kan ju undra vad som hände då! Om kalrskrället kunde lämna grabben i bara matchstället miltals hemifrån så är det väl frågan om han ens blev insläppt därhemma. Man kan bara hoppas att grabben har en mamma med lite mer mellan öronen än pappan kan ha.

Det är ett jävla otyg det där med prestationskrävande föräldrar. Jag har också varit idrottspappa och tack och lov kan jag ärligt säga att jag aldrig ställde krav. Barnens idrottande ska vara roligt, det är det viktigaste. Och även om man önskar en proffskarriär för sonen/dottern så är det ändå så att har inte ungen kul så kommer det aldrig att bli nåt mer än barn- och ungdomsidrott.

Och det är väl vackert så! De år de är aktiva läggs ändå en grund för viljan att röra på sig även om man aldrig når varken Premier league eller NHL. När jag verkade som ledare för äldste sonens hockeylag var det istället vi ledare som fick peppa laget när de förlorade. Det gjorde de dessutom ofta eftersom vår lilla klubb hade så dåliga förutsättningar. Vi spelade på månskensrink och naturis, alla andra hade ishallar!

Men verksamheten syftade inte til elittänkande. Det stod i klubbens stadgar att föreningen var till för alla oavsett hur bra eller dålig man var. Och vi hade ett par stycken som knappt kunde stå på skridskorna. De åkte på lädret.

Men... DE FICK VARA MED ÄNDÅ!

Och så anser jag nog att det ska vara åtminstone tills de är i tonåren. Sen får kanske idrottsföreningarna starta föräldrautbildningar och lära morsor och farsor att stötta och uppmuntra istället för att skapa prestationsångest.

Jag har sett en och annan avart av föräldraskap under de där åren men tack och lov ingen som pappan i AB;s artikel.

Han har, enligt mitt synsätt, förverkat sin rätt till föräldraskap!