Alltså, vad är det för jävla fel på folk? Ja, inte allt folk förstås utan alla de där som använder orden; "Jag-är-inte-rasist-men..." 

Jodå, jag vet att jag skrivit om detta förut men jag hör ju fler och fler som gnäller över en jävla massa trams. På Willys häromdagen hörde jag en kvinna i min egen ålder ungefär som stod och pratade med en bekant hon stött på bland fläskfiléer, ostar och sillburkar m.m. 

"Jag ska hem och göra nege..., nejvisst, chokladbollar ska man ju säga nuförtiden! Man får ju inte kränka de där stackars nysvenskarna!" (det sista ordet nästan spottade hon fram på ett väldigt föraktfullt sätt)

Jag såg att hennes väninna inte delade hennes åsikter för hon ville inte alls diskutera eller ens hålla med. Hon blev liksom generad och såg ut att få lite tunghäfta

Själv ilsknade jag till inuti och tänkte att henne är det då inte ett förbannat dugg synd om ifall såna saker är de värsta bekymmer hon har. Jag har också slutat säga negerbollar om de där små kulorna av smör, kakao, havregryn och socker och det bekommer mig inte ett dugg. Jag använde också det ordet förr ända tills jag insåg att det kanske kunde finnas människor som blir kränkta av det. Det räcker, tycker jag.

Är det så hemskt att byta ut några ord i vokabulären för andras skull? Är det verkligen ett problem?

Vi byter ju ut ord hela tiden. Hur många sa t.ex cool, brainstorm, outsourcing på femtiotalet? Men det verkar nästan ingen bekymra sig över.

Min granne ovanpå stod ute på parkeringen när jag kom hem för ett par dagar sedan och vi konstaterade att vaktmästarna börjar skotta den lilla trappa som leder upp till cykelförrådet. 

"Och det är väl lätt att räkna ut varför", sa hon sen med en snörpning på munnen och fyllde på med att det säkert var den somaliska kvinna som flyttat in ovanför henne som hade klagat på snöröjningen och ville ta sig in med barnvagnen i cykelboden.

Och??? Tänkte jag då...

Vad spelar orsaken för roll? Det är ju bra för oss alla som bor i huset att snöröjningen förbättras! Eller...? Så varför skulle det göra någon skillnad om nån i huset bett om det eller om de kommit på det själva?

Även denna gång behärskade jag mig men sa att anledningen kvittar väl egentligen och att jag tycker att det är jättebra att man kan gå den vägen även vintertid. Närmare både till bilen och till soprummet för oss alla.

Folk hittar hela tiden nya anledningar att angripa invandring, flyktingar och tiggare. Och det "vet" också så jävla mycket om hur snuskigt bra de har det på sina flyktingförläggningar. Allt de får för våra skattepengar! Det ena längre ut i det blå än det andra.

Och de som gnäller allra värst är såna som själva livnär sig på försäkringskassan eller socialkontoret. Är de kanske rädda att kommunens kaka ska krympa och det ska drabba dem själva?

Och slumpar man runt här bland bloggarna så hamnar man rätt snart hos någon representant eller sympatisör till SD eller ännu värre som sprider propaganda för att piska upp rädslan och hatet ännu mer. 

För det är ur rädslan som hatet kommer. Nu har flyktingströmmen minskat men rasismen bara ökar. Jag märker det varenda dag. Människor som jag känt i årtionden som börjat förändra sitt språk och använda ord som blatte, svarting, chokladtomte och mumla om att det väl bara är en tidsfråga innan svensken är i minoritet i sitt eget land. Att det kanske snart blir moskéer i varenda gathörn och att ramadan blir obligatoriskt i våra skolor.

Man blir som trött. Hur jävla dum får man bli?

Och de är samtidigt livrädda för att kallas rasister. Jamen, sluta för fan med att säga rasistiska saker då! SD är inte rasistiskt i sitt partiprogram, de bara för en restriktiv invandringspolitik. Ändå hävdar jag bestämt att det är ett rasistparti eftersom det kryllar av rasister i partiet. Och till syvende og sidst så är det ju medlemmarnas och väljarnas vilja som styr vart partiet går.

Usch ja, och detta skriver jag om på alla hjärtans dag. Jamen, det är väl en kärlekshandling om något - att bry sig om sina medmänniskor och protestera mot att de behandlas illa. När man lyssnar på vissa låter det mer som om att det är oss svenskar det är synd om. Som aldrig varit ockuperade av främmande makt. Som aldrig upplevt varken svält eller krigets fasor.

Det är tydligen en gigantisk uppoffring att byta namn på ett bakverk...

Så var jag där igen då! I början av den 14-dagars ledighet jag egentligen aldrig ville ha då min arbetsgivare var så ivrig att införa den skiftgång som råder idag. Jag hade helst velat att det bara rullat på som tidigare med två dagskift, två nattskift och sedan sex fridagar. OCH sommarsemester, precis som "vanligt folk"!

Nu tappade vi vår rätt till semester. Eller rättare sagt så röstade vi själva bort den. Efter lite smart skrämselpropaganda från arbetsköparen.

Men om man ser helt krasst på det och räknar efter vad det innebär så har vi gjort en ganska bra deal ändå. Minst sju och maximalt åtta gånger per år är vi lediga i två veckor. Dessutom har vi varje år inte mindre än 21 ledigheter på sex dagar. Eller är det bara för att stå ut som jag letar fördelar med att jobba som jag gör?

Efter väl förrättat värv i tvättstugan har jag unnat mig att se på vänskapsmatchen i hockey mellan SVerige och Finland. Jag har också unnat mig två glas rödtjut, en skiva valnötsost och lite fikonmarmelad. Att jag älskar valnötstårta är ingen hemlighet och efter att ha gjort reklam för den för mina tjejkompisar som är ordinarie i portvakten på jobbet pratade jag häromdagen med den ena och fick tipset att testa en liiiten klick fikonmarmelad på denna delikatessost.

Och... Himmel så gott det var!

Jag citerar ju då och då en av mina idoler genom livet - min mormor - och hon hade ett talesätt som jag inte vet varifrån det kommer. "Det smälter som skit i munnen!", brukade hon säga ibland.

Det vet jag väl inte om man kan säga om valnötsosten och fikonmarmeladen men för att tala mat-TV-språk så gifte sig smakerna på ett gudomligt sätt i munnen. Synd bara att den där valnötstårtan ska vara så förtvivlat svår att få tag i på mina breddgrader! Lättare att få tag i fikonmarmelad!

"Är´n´t´e kônstut?"

Bröloppet i min gom är dock över och jag sitter här nu och bara "go´hörves" över att hela 13 dagar återstår av min frivecka. Såvida nu inte han ringer innan söndag kväll, den där skiftledaren som jag gav ett halvt löfte om att jobba extra för på måndag och tisdag om det behövs. Annars ska jag försöka komma igång med min träning igen samt börja åka och simma en eller två dagar av varje frivecka.

En angenäm natt tillönskas de vördade ordbrukarna i Hälleforsnäs, Moheda, Tönnebro och Gysinge.

Vad är lycka egentligen? Det går inte att ge något enkelt svar på den frågan för det varierar. Både från person till person och från en tid till en annan.

När man var fem år kunde lycka vara att få en tablettask (finns Tutti-Frutti fortfarande) eller att vakna en höstmorgon och se att det kommit snö ute. Eller bara att få gå ut en tidig morgon INNAN snön kommit och med sina gummistövelbeklädda små fötter vara den som först hann trampa hål i isen på vattenpölarna. Ännu tidigare i livet gav även en ofrusen vattensamling lycka för det var ju kul att hoppa i dem så vattnet stänkte metervis.

Blir man lycklig av pengar? Nej, jag tror inte att pengar och rikedom skänker annat än möjligen kortvarig lycka. Förvisso kan de befria en från vissa bekymmer men rent generellt tror jag inte att miljonärer är lyckligare än oss vanliga dödliga. Men man får ju istället nya bekymmer för hur man ska förvalta och helst få pengarna att föröka sig.

"Mycket vill ha mer" sägs det och det ligger en hel del i det.

Ett annat gammalt talesätt säger att "Lite räcker och mycket går åt". Det använde ofta min mormor då jag växte upp. Vi hade sommarbostad i en väldigt liten, väldigt primitiv och väldigt gammal fäbodstuga utan både VC och rinnande vatten. Där dök det ofta upp släktingar och andra bekanta som ville "överraska" (Läs: Bo gratis i lantlig miljö några dagar)

Och även om det ekade nästan tomt i skafferiet sa hon aldrig nej. Inte heller behövde någon gå hungrig eller sakna en plats att sova på. "Finns det hjärterum så finns det stjärterum!" Om så bara på en luftmadrass på golvet.

På nåt vis lyckades hon alltid trolla med knäna och klara av det.

Och alla var nöjda och glada utom kanske hon själv. Eller föresten... Jag tror att det nog ändå gav henne en slags lyckokänsla av att klara av att både härbärgera och utfodra mer eller mindre avlägsna medlemmar av släkt och bekantskapskrets. 

Sen hade hon förstås ett annat talesätt när de gav sig iväg (men det hörde oftast bara jag)...

"Det var roligt att ni kom", brukade hon säga innan bildörrarna stängdes. När bilen börjat rulla brukade hon lägga till att "men det var ganska roligt att ni for också¨...". Inte elakt utan bara på skoj. För såklart var det jobbigare med en hel familj utöver oss själva..

Lycka är alltså olika saker för olika människor vid olika tillfällen!

Men... med så många "olika" borde väl det också vara ett mått på lycka? Sug på den, alla flyktingmotståndare!

För just mig, just idag var lycka att öppna frysen när jag kom hem för att se efter vad som fanns i matlådeväg inför morgondagens arbetsdag. För gissa vad jag hittade som höjde mitt humör en hel del!

Jo, en alldeles lagom plastlåda med hemlagat rotmos och kokt rimmad fläsklägg. Just då var det allt som behövdes för att ge mig några sekunder av ren lycka. För jag trodde egentligen inte att det fanns några lådor kvar alls i frysen. Och så ligger rotmoset bara där och ser orangeaktigt och mumsigt ut. Sann lycka! Ett Halelujah Moment!

Det tillönskar jag er också, kära ordbrukare. Öpnna ögonen och hitta lyckan i din närhet, i din vardag!

Den finns där, det gäller bara att öppna ögonen och hitta den! Kanske i form av rotmos eller nåt annat som just du blir lycklig av. Eller också i form av en kär närstående eller en katt eller hund som älskar dig förbehållslöst.

Eller nåt annat, det vet ni bäst själva. Jag har sagt det förr och säger det igen; "Om ingen annan gör dig lycklig - Gör det själv!"

Sov gott Sverige! Var ni än är!

Det har skett en dödsolycka här idag. Eller möjligen inträffade dödsfallet tidigare även om det var först imorse som det dök upp ett lik i mitt hem. Låter det dramatiskt? Vänta bara...

Vid halv åtta imorse klev jag ur duschen och började ta på mig kläder då jag hörde en metallisk smäll. Något av metall och ganska tungt föll i golvet och ljudet tycktes komma från sonens rum eller vardagsrummet.

Jag kom genast ihåg att sonen har min ihopfällbara torkställning inne hos sig och antog att en eller båda katterna råkat välta den under klättring, brottningsmatch eller annan lek. Så jag lät det bero.

Men då jag, ett par timmar senare, gick in i vardagsrummet i ett annat ärende såg jag att det var gnistgallret från öppna spisen som hade störtat till golvet.

Orsaken till det låg i själva öppna spisen. En duva, kolsvart av sot och redan helt stel låg där alldeles intill den blivande brasa av vedträn jag staplat upp där. Den stackaren hade kanske fastnat på något sätt i skorstenen och dött innan den föll ner i min spis.

Att ge den en kristlig begravning låter sig ju liksom inte göras när det är minus tio ute och jag inte har någon egen mark att gräva i så det fick helt sonika bli en plastkasse som jag plockade upp den med och sedan vände avig innan jag bar den till sin sista vila i soprummet. I väntan på att bli fjärrvärme för frusna Sundsvallsbor i värmeverket.

På så vis blir den ju liksom recyclad ändå. Återgår till naturen på sätt och vis.

Som tur var hade ingen av katterna upptäckt den. I vart fall tydde inget på att de hade rört den. Men katter kanske inte bryr sig om döda fåglar. De levande vet jag att de är väldigt intresserade av. En katt vi hade i familjen på 90-talet var en hejare på att jaga (och fånga) sädesärlor. Han låg blick stilla i gräset och lurade tills fågeln var tillräckligt nära innan han tog några tigersprång och hoppade för att fånga den i flykten med framtassarna ungefär en meter upp i luften. Sen blev de mellanmål eller också föga uppskattade presenter till mig.

Det är ju fördelen med innekatter - att man slipper deras små "gåvor" i form av sorkar, näbbmöss och småfåglar.

Nackdelen kan vara att de stundtals blir väldigt krävande och ömhetstörstande. Dotra har inte varit hemma på ett par dagar och hennes lurvtuss till kattoxe har varit klängig som en småunge idag. Han har krävt ömhet i en sån omfattning att man ledsnar. Det blir för mycket till sist! Det blir jobbigt när kattskrället hela tiden kommer tillbaka och ställer sig på tangentbordet eller lägger sig över det fast man lyft bort honom femtioelva gånger.

Man tycker ju att de kunde underhålla varandra när de nu är två hyvlade kattoxar som bor här. Och visst gör de det också. Stundtals kan det nästan se ut som om de är osams men brottningsmatcherna är bara lek och bus. För mitt i "slagsmålen" kan de börja tvätta varandra och vara hur kärvänliga som helst. Märkliga djur!

Då jag besökte min närmaste Lidl-butik var det tomt på sopsäcken med tyginnehåll vid entren. Men då jag kom ut igen satt det en ny tiggare utanför. En som jag aldrig sett innan. Och som nästan alltid hade jag inga kontanter på mig utan bara kort. Därför kunde jag inte ge något.

De måste leva ett ganska knapert liv, de där stackarna. Dels med tanke på hur många som, liksom jag, nästan bara handlar med kort. Men även med tanke på konkurrensen mellan dem själva. Om jag åker till shopping-Meckat Birsta norr om stan sitter det tiggare vid alla större butiker och likadant i city. Och man blir ju liksom avtrubbad till slut FAST man inte vill bli det. Man kan inte ge till alla även om man råkar ha mynt och sedlar på sig.

Jag skäms inte för att jag och mina gelikar har det mycket bättre än de men jag skäms över att jag lever i, och är väl kanske medskyldig till att ha skapat en värld som inte förmår att ta hand om sina svagaste. Eller, rättare sagt, inte VILL göra det.

Det jag har har jag ju inte fått gratis utan jag har jobbat för det. Inga arv att tala om och inga allmosor heller. Därför väljer jag bort att skämmas över mig själv. Och sig själv är väl egentligen den enda man verkligen KAN skämmas över! Jo, för vad andra gör eller säger kan ju inte jag/du rå för och alltså behöver vi inte skämmas för det heller.

Men jag blir illa berörd varje gång jag går förbi den där utsträckta muggen och endast kort svarar på hans/hennes "He-hej" och kanske ignorerar deras "please" och deras textade skylt på svenska om hur de har det.

Några gånger har jag viftat med kontokortet och sagt; "Sorry, I only have card"  men det blir väl knappast tiggaren lyckligare av.

Och tänk om... (ve och fasa!!!).. den där stollen Trump skulle bli president i USA! Då är jag rädd att världen blir en ännu sämre plats att försöka leva i. Särskilt för de sämst ställda för han är ju inte precis känd för att ömma för annat än miljonärernas väl och ve.

Så jag får väl heja på Hillary och hoppas att jag har lika fel om amerikanerna som för snart åtta år sedan då Obama vann. Jag sa då, under kampanjerna, då hon tävlade mot just Obama att det inte spelade någon roll vem av dem som blev demokraternas kandidat för USA skulle aldrig välja varken en kvinna eller en färgad till president.

Då hade jag fel och var glad över det. Så det är bara att hoppas att USA hellre har en vettig människa (Mrs Clinton) i vita huset än den där miljardären Trump. Även om det innebär att även Bill flyttar in igen.

Dags att avrunda ännu ett beige blogginlägg av många och önska god fredag och helg till de kära ordbrukarna i Ovanåker, Skrea strand, Harsprånget och Vissetofta. Sov gott med varandra eller var för sig!

Ibland gör man tydligen nytta! Jag totalsågade mitt hjärtas rödvita hockeylag här för nån vecka sedan och efter det har de tagit tre raka segrar (den första visserligen i förlängning, men ändå!) på bortaplan. 

Först slog man Västerås i förlängning borta och därefter åkte man till Umeå och luggade Björklöven på tre poäng i förra veckan innan man ikväll besegrade Karlskoga i Nobelhallen med klara 3-1.

Så... vis av skadan ska jag inte höja dem till skyarna utan säga att de hade en jävla tur som lyckades bärga tre pinnar i Boforsarnas hemmahall. Tack!

Annars är det idag den där dagen efter sista natten då jag inte är i bästa form. Lyckades, till min förvåning, sova ända till en kvart i två igår och tack vare det orkade jag ganska bra igenom natten som var. Men nu är det frivecka och jag ska inte jobba igen (såvitt jag vet) förrän på söndag. 

En frivecka som jag nästan inte har några planer alls för. D.v.s förutom att jag tänkte försöka komma till skott med att städa ur bilen. källarförrådet och mitt sovrum. Plus att vi imorgon ska hyra en biltrailer och frakta dotterns bil till en tekniskt kunnig bekant som ska byta lameller, tryckplatta och urtrampningslager på den.

Delarna ska köpas från begagnatsajten "laga.se" eller bildelsbasen och sen hoppas jag att den rullar utan bekymmer tills det blir vår igen och den går att sälja.

Det är ett h-e att ständigt äga "gammelbilar". Om jag nånsin skulle vinna nån större summa pengar så har jag lovat mig själv att så snart skulderna är betalda så ska jag skaffa mig en bil som man inte behöver laga hela tiden..

Dotra har räknat ut att om hon tar ett lån så kan hon köpa en mycket fräschare bil än den Golf -94 hon köpte i somras. Men med lån är det ju så att de ska betalas tillbaka ocksp. Så risken finns ju att hon, liksom sin far, är dömd till ett liv med skrothögar.

Futtiliteter? Javisst är det så! Störtlöjligt att gnälla över att man åker i en gammal bil när stora delar av jordens människor inte ens har mat för dagen. Vi svenskar är bortskämda snorungar som inte fattar hur bra vi har det.

Därför önskar jag mina trogna ordbrukare mat på bordet, tak över era huvuden, en plats att vila på och fred på jorden istället för en massa onödig lyx som fräsch bil, nya kläder och en bostad som får folk att höja ögonbrynen på Hemnet..

Har ni redan allt det där - tak över era huvuden, mat på bordet och någon som älskar och bryr sig om er så är det tamejfan inte synd om er! Och inte om mig heller. Godnatt!