Om man delar upp ordet som jag gjort i rubriken tycker jag nästan att det får en lite annan tyngd. Man förstår liksom vikten av att man verkligen anstränger sig för att berätta för världen eller åtminstone den man för stunden talar med vad man tycker och tänker om smått och stort.

Att blogga är förstås också ett sätt att kommunicera och får man sen kommentarer också så blir ju kommunikationen dubbelriktad. Vilket är roligare än det monologbetonade skrivandet när man liksom inte vet vem som läser och om det man skriver kan påverka ens medmänniskor på något sätt. Kommentarerna visar att man berört en annan människa.

Och att kommunicera är nyckelordet för min tillfälliga befattning som portvakt. Varje dag kommer det långtradare från andra länder där man ofta inte kan särskilt många ord på andra språk än sitt eget. De flesta av de utrikiska bilarna kommer från Polen och där undrar jag om engelska är obligatoriskt i skolorna.

Men har man inte ordet, språket, så får man använda kroppen och peka och åskådliggöra på annat sätt vad man vill förmedla. Vi har kartor över fabriksområdet där vi kan visa chaufförerna  hur de ska köra för att komma rätt och dessa är ovärderliga. Vi har också en inplastad bild innanför luckan där vi tar emot fraktsedlar och annat som visar våra klädkoder. "Must have" brukar de flesta polacker, bulgarer, ryssar och andra förstå om man pekar på jacka och byxor på bilden. Och givetvis har vi lånekläder liggande i lokalen som vi kan låna ut till folk som inte har egna kläder som täcker armar och ben.

För åtta år sedan, då jag nyss fått utbildning på portjobbet, kom en dag en utländsk chaufför som hade extremt svårt att förstå fast vi visade bilden och sa "Ok!" samt pekade på hans shorts, Foppatofflor och brottarlinne och sa "Not Ok!"

Samtidigt som vi pekade på hans klädsel

Det slutade med att min dåvarande kollega, numera pensionerad, fick gå ut och mer eller mindre klä på mannen.

Sedan lät vi honom köra in på området för att lasta sin metall. Det dröjde fem minuter innan personalen på utlastningen ringde och var halvt vansinniga över att en man i kortbyxor och linne lallade runt där och även hade lyckats förirra sig in i fabrikslokalerna. Men i just det fallet handlade det knappast om någon språkförbistring utan snarare om en man som endera inte vill fatta eller också en man som har en väldig otur när han tänker.

Dagen därpå stod jag ute i friska luften och gjorde stickprovskontroller av paketbilar och mindre lastbilar då jag hörde hur min numera pensionerade kollega försökte säga till en polsk lastbilsförare att " Your wife can´t go inside with you! She must wait here until you come back!"

Jag tittade då mot bilen och sedan gick jag fram till luckan och påkallade kollegans uppmärksamhet. Därefter berättade jag för honom att den bikiniklädda dam han såg genom vindrutan var ett stolsöverdrag på passagerarsidan.

Och polacken rev sig i håret och slog ut med armarna medan han försökte säga att han inte hade någon fru.

("My whife? No wife! Me alone!")

En av många smått lustiga incidenter som jag fått uppleva under mina vikariat och inhopp på det jobbet.

Det kan vara svårt, det där med kommunikation. Men det finns människor som är naturbegåvningar på det. En arbetskamrat jag hade för kanske 25-30 år sedan hade en otrolig social kompetens. Vi åkte en gång, bjudna av företaget, på en studieresa till dåvarande Västtyskland. Och under en båtresa på Rhen mellan Rhüdesheim och Koblenz slog sig Leif (som han hette) i slang med två nygifta japanska par och övertygade dem om att han var coach för Sveriges landslag i kickboxing och att vi andra var endera hans stjärnor eller hans medhjälpare i ledarstaben.

En lite äldre man än jag som vid den tiden kände Leif ännu bättre än jag gjorde då sa till mig att honom skulle de kunna släppa ner med fallskärm var som helst på jorden så skulle han ha skaffat sig kompisar inom tio minuter.

Jag lärde känna Leif mycket mer efter den där resan och kan intyga att det stämmer.

En dag återstår av detta mitt vikariat som portvakt/telefonist/receptionist såvitt jag vet. På söndag morgon ska mina kamrater på ordinarie jobb börja jobba efter sin långa ledighet (2 veckor) och det enda jag egentligen vet är att det ska inte jag. Behövs jag inte mer i portvakten så får jag nu tillbaka den 14-dagars ledighet jag missat.

Eller också blir det några dagar till. Om chefen vill och om vi kommer överens om villkoren. Men just nu hoppas jag att Tanja, som jag vikarierat för, är tillbaka på måndag.

Annars lär jag få mer träning i den svåra konsten i att kom-mun-i-cera!

Sköt om er, kära ordbrukare i Gudmundstjärn, Örsundsbro, Blomstermåla och Karlholmsbruk. Och förstår i alla andra städer, metropoler och bondhålor också!