Tvättdag idag. Och då vet ju alla som följt mig genom åren att jag blir lite extra bloggbenägen. Dessutom regnar det ute och eftersom jag ogärna går ut i regn så börjar jag väl knacka ner lite bokstäver och gör ord av dem som sammantaget till sist kanske blir ett inlägg. Man vet ju aldrig, ibland refuserar jag ju mig själv också. Om jag är missnöjd med vad jag åstadkommit eller helt enkelt ledsnar på att skriva. Men vi får se.

Mina skogspromenader blir lite längre för varje gång. Igår var vi ute i 1½ timme och traskade i skogarna här ovanför. Det regn som fallit bedömde jag vara alldeles för lite för att få igång svamparna som jag så gärna vill hitta. Men det var i alla fall tillräcklgt för att blåsa liv i den förut helt torrrlagda bäcken som korsar promenadspåren på flera ställen.

Nog är det nåt visst med att vila en stund och lyssna på vattnets framfart över stenarna. Ett mycket rogivande ljud i mina öron. Jag avundas de som bor så till att de har en bäck eller en liten å nära huset, kanske t.o.m genom den egna tomten. Att få sätta upp en hängmatta att ligga i och njuta ljudet av vatten är något av en önskedröm i min fantasivärld. Vågskvalp från en liten sjö skulle också kunna duga.

Över den bäcken är det broar på flera ställen i spåren däruppe och vid en av dem har folkhumorn tillverkat och satt upp den här skylten. Jag har visat den här en gång förut men den tål att visas en gång till.

Suckarnas bro, står det om det skulle vara vsårt att läsa. Jag tycker att det syns bra men jag förtydligar ändå. Och jag kan tänka mig att många har både suckat, pustat och stönat när de nått den på väg uppför. Det finns ett par riktigt branta stigningar alldeles nedanför om man kommer från det hållet. Vi kom dock uppifrån igår och hade passerat slingasn högsta punkt så vi suckade inte så mycket.

Originalet, Ponte dei Sospiri, finns ju i Venedig och är förstås betydligt pampigare än den enkla lilla träbro som förärats samma namn i mina skogar.

.  

Nån har alltså gjort sig besväret att tillverka skylten, bära den upp i skogen samt sätta upp den strax före bron. Kul, tycker jag. Kul är det också för mig att återse det som i min barndom hette NTO-stugan. Den byggdes av nykterhetsrörelsen i början av förra seklet och nyttjades för friluftsliv både vinter och sommar. Gångstigarna däruppe är ju skidspår på vintern och där kunde man rasta på helgerna och endera äta medhavd matsäck eller köpa kaffe, té eller varm choklad och smörgåsar eller kaffebröd.Halstrad saltsill serverades också på lördagar och söndagar för en blygsam penning.

Den nedre bilden visar den fina grillplats som ordnats utanför stugan och en bit av den gräsplan där vi spelade brännboll en dag alldeles innan sommarlovet varje år då jag gick mina tre första skolår. En lite oas mitt i skogen som vem som helst får nyttja för skogsutflykter. Bänkar och bord finns också och då och då när man passerar så händer det att man ser folk som sitter och dricker medhavt termoskaffe eller grillar korv och annat.

Numera är det en scoutkår som äger stugan och om de håller öpet vintertid  för skidåkare vet jag inte. Tror inte att det är så många numera som drar iväg med hela familjen ut i skidspåren som i min barndom.

Under den gångna helgen hade de scoutläger däruppe så det var rent och ssnyggt överallt där det annars ofta ligger kvarlämnat skräp efter mindre nogräknade personer som tycker att nån annan kan ta reda på deras sopor. Men scouter får väl lära sig att lämna naturen i minst lika bra skick som de fann den. Så nu var det rent och fint.

Stolpen med brädlappar på som syns på avstånd på nedre bilden gissar jag att lägerbarnen tillverkat i helgen och satt upp. Det är skyltar som pekar ut kompassriktningen till London, New York, Moskva, Peking och några andra metropoler. Antagligen som vägvisare åt skogsvandrare som tänkt sig att gå till någon av städerna, Eller nå´t...

Vi får väl se om det klarnar upp under dagen. I så fall ska jag försöka upprepa bravaden från igå då jag gick mer än dubbla sträckan mot vad jag gjort nån annan dag. Jag brukar få ihop c:a 2500 steg i räknaren jag har i telefonen under våra skogsturer men igår blev det en bit över femtusen. Nödvändigt att jag hela tiden ökar både längden och svårigheterna i terräng om jag ska få resultat nån gång.

Än en gång har jag, av nästan ingenting, lyckats få ihop ett inlägg på flera hundra ord för er att bruka eller låta bli, ni väljer själva, kära ordbrukare i Malmköping, Sorunda, Veddige och Skelleftehamn.

Ha en fin tisdag så kanske vi ses igen. När andan faller på...