Visst är det vackert? Jamen, EN mjukglass per år måste man väl ändå få unna sig. Även om den svämmar över av både kalorier, fett, socker och kolhydrater som knappast gör någon annan del av kroppen än just munhålan glad. 

Men munhålan borde väl också få vara glad och nöjd nån gång då och då. Och få lite omväxling från all kokt fisk, knäckebröd, broccoli och annat nyttigare vi stoppar i oss.

Jag gjorde min egen munhåla lycklig för en liten stund igår genom att unna mig en likadan som den sonen har i sin hand på bilden. De säljs ju lite här och där men ingenstans har de så god mjukglass som på macken i Kvissleby, lite söder om staden. Vi var ute och övningskörde igår och eftersom vi ändå var i de krokrarna så unnade jag oss varsin strut med det där krämigt, gräddiga, läckra innehållet. Därför fick det också bli en bild. Där t.o.m självaste Madame Citroen skymtar i bakgrunden. Hon har aldrig visats upp på bild här förut, såvitt jag minns. Är hon inte vacker?

Som barn minns jag att man vid enstaka lyckliga tillfällen kunde tigga åt sig en sån där strut om man följt med en vuxen närstående till stan. F.d Forum (nuvarande COOP;s varuhus) som då fanns vid torget sålde mjukglass precis som gamla fina EPA som inte heller finns längre. Jag tyckte att den var godast på EPA men satte aldrig igång någon tjatoffensiv att gå dit om den vuxne (som förstås stod för betalningen) styrde stegen mot Forum istället. Man ville ju inte riskera att den vuxne skulle surna till och tycka att; "Duger inte det jag föreslår så kan du vara utan!" Så det hände aldrig.

Istället försökte jag vara listig. Oftast då jag gick på stan så var det förstås med mormor och när hon hade uträttat övriga ärenden brukade hon passa på att handla lite mat så hon skulle slippa gå till närbutiken då vi kom hem.

Då brukade jag lite försynt säga att... "Vi kan väl gå till EPA där de har den där korven som är så god?"

Fabrikatet minns jag inte men både hon och jag gillade den så det betet brukade hon nappa på. Och medan vi traskade västerut på Storgatan mot gamla fina EPA brukade jag lägga huvudet på sned, koppla på cockerspanielblicken och ytterst bedjande framföra en artig fråga om jag inte kunde få en mjukglass. SÅvitt jag kan minnas fick jag oftast ett ja med förbehållet att vi åkte rulltrappan ner till matavdelningen först vilket jag alltid accepterade. Sen var jag även noga med att visa stor tacksamhet efteråt så hon skulle minnas hur mycket den där struten gladde mig till nästa stadsresa med tvåans buss.

Håhåjaja, här sitter man och mins tillbaka dryga femtio år och på köpet kommer även andra små flashbacks som jag inte ska tråka ut mina kära ordbrukare med.

Vi fick lite regn igår natt och en stund in på förmiddagen. Men inte på långa vägar så mycket som skulle behövas. Knastrande torrt i markerna så man får väl vara tacksam för varje dag utan större skogsbränder och be en stillla bön om en riktig rotblöta inom snar framtid.

Så har jag än en gång lycktas knåpa ihop ett ganska rejält inlägg om nästan ingenting. Och det bara för att jag råkade fotografera sonens glass med min "aj-fån" igår innan han började äta av den.

Så kan det gå och jag tvingar ju ingen att läsa. Det är ditt eget val om du gjort det och fortsatte ända hit. Men jag kan lugna dig med att nu  är det strax över. 

Men... jag kommer tillbaka! Som en U-båt dyker jag upp igen. När ni minst anar det