Har ni firat era mammor idag? Det hoppas jag att ni har, ni som har henne kvar. Det har inte jag. Och har inte haft på mer än femtio år. Några veckor innan min sexårsdag gick hon bort och inte är det många minnen jag har kvar.

Det finns de som säger att sorg går över med åren. Att tiden läker alla sår.

I helvete att den gör!

Sorg går inte över men i bästa fall lär man sig att leva med den. Och det har jag väl gjort, tycker jag. Men nog finns det stunder då jag önskar att hon fått finnas kvar hos mig, hos oss här på jorden. Här i livet.

Fast alla dessa år har försvunnit händer det fortfarande att jag önskar att hon fått vara med och se mig och mina syskon växa upp. Se oss lämna skolan, flytta hemifrån och bilda familj. Att hon fått träffa sina barnbarn, 10 stycken allt som allt.

Både för hennes och min skull, liksom syskonens. Det hade varit fint att ha sin gamla mamma (88 år skulle hon ha fyllt i april om hon levat) att uppvakta med blommor och någon liten present idag på mors dag. Kanske bjuda ut henne att äta på resturang eller åtminstone en kopp kaffe och en bakelse på nåt kondis.

De första åren efter hennes bortgång besölkte vi alltid hennes grav på födelsedagen och mors dag och jag kommer ihåg att jag tyckte det var väldigt jobbigt för jag blev alltid så ledsen av det. Tror att jag var elva eller kanske tolv innan jag vågade försöka vägra följa med. Jag minns också att det året, efter att mormor (som jag bodde hos) och de andra kommit hem från kyrkogården drabbades jag av dåligt samvete, tyckte att jag svikit mamma

Så jag tog min cykel och åkte dit ensam. Fast det var långt dit, säkert 7-8 km.

Då kändes det lite bättre för jag fick vara ifred med mina sorgsna tankar en stund.

I flera år efter min stora förlust grubblade jag ibland över vad jag hade gjort för att förtjäna det öde som drabbade mig. Som barn ofta gör, lägger skulden på sig själva eller går och undrar om de kunnat göra något annorlunda så att det inte hade hänt. 

Självklart förtjänade jag inte att förlora henne så tidigt. Inget barn förtjänar att mista en förälder i förtid. Därför är det också för mig obegripligt att så många människor vill kasta ut minderåriga som kommer hit till oss för att söka skydd mot krig eller förföljelse efter att de förlorat sina föräldrar.

Mer än femtio år har alltså gått. Men, märkligt nog, känner jag mig närmare både henne och min mormor (som blev ställföreträdande mamma för mig då mamma dog) än på många år.

Ofta känns det som om de vakar över mig, speciellt under perioder när allt känns tungt och jobbigt. I bokhyllan i mitt vardagsrum står mammas foto på hedersplats, mellan mina barn. Och det händer då och då att jag bara måste gå dit och ta det i mina händer och se på henne. Hon är så vacker på bilden. Den är tagen på hennes och pappas bröllpsdag och hon ser så lycklig ut i sin vackra vita klänning och med brudbuketten i handen.

Det kanske låter hur flummigt som helst för många människor men det brukar faktiskt ge mig lite styrka att plocka ner mamma så där ibland. 

Det är nästan tio år sen jag började göra så. På vårvintern 2006. Då var jag i ett förhållande med en gammal ungdomskärlek från tonåren som jag återfått kontakten med via nätet.

Vi bodde långt ifrån varandra och kunde inte ses så ofta men pratade så gott som dagligen på telefon och via msn på internet. Det var då det började. Efter att jag hade avslutat samtalen med  mitt hjärtas dam fick jag plötsligt en obändig drift att resa mig och ta ner mammas foto. Inget mer än så och jag funderade några gånger om jag höll på att förlora förståndet. I den mån jag nu någonsin haft något..

Men ett par månader senare tog förhållandet slut. Och då hände det nästan varje dag att jag kände mig tvungen att titta lite på mamma. Och ibland kom en vag tanke att hon kanske försökt varna mig från andra sidan för vad som komma skulle. 

Jodå, jag vet att det låter som om jag inte riktigt har alla koppar i skåpet och så kanske det är också. Men lika fullt är det var jag har upplevt. Inbillat eller inte!

Men eftersom jag har upplevt andra saker också som inte heller går att förklara med traditionell vetenskap väljer jag att inte oroa mig så mycket över min mentala hälsa. En del av de sakerna är dessutom ännu mer egendomliga.

Och jag lever ju! Och klarar väl min vardag ganska hyfsat ändå. Och är snäll mot barn, hundar och gamlingar.

Så... Mamma behöver inte skämmas sååå mycket i sin himmel, eller var hon nu är. Men det åtminstone KÄNNS som att hon då och då är här hos mig fast hon varit borta så länge.

Därför, kära ordbrukare, hoppas jag att ni alla sätter värde på era mödrar medan ni har dem kvar i Hårga, Malexander, Bjärtrå och Rydaholm. Har du inte hört av dig till hennne ännu idag så gör det!

Ring nu!

Genast!