Tänk att hela trettio år har gått! 30 år har gått sedan det hände som gjorde att Sverige aldrig mer skulle bli detsamma igen. Bland oss som är födda före 1970 finns det knappast en enda svensk som inte vet exakt vad han/hon gjorde, vart han/hon var på väg då han/hon fick reda på att vår statsminister skjutits ihjäl på öppen gata.

I Sverige! I denna fredsälskande nation hade en statsminister (och sånär även hans fru) mejats ned mitt på gatan i vår huvudstad. På väg hem efter ett biobesök.

Nu kanske resten av världen invänder att "Inte kan väl statsministern gå på bio hur som helst! Utan livvakter!"

Jo, fram till den 28 februari 1986 kunde han/hon det. Säkerligen har både Tage Erlander, Torbjörn Fälldin och andra statschefer gått på bio med sina fruar både på fredags- och andra kvällar utan att känna oro.

Själv minns jag, precis som de flesta, exakt vad jag gjorde både under dagen och kvällen och hur jag fick reda på det ofattbara.

Jag bytte bil den dagen. Min ljust pastellgröna Ford Granada med V6-motor och automatväxel (som slukade bensin) byttes till en SAAB 900. EN vit halvkombi av 1981 års modell. 36 000 kronor har jag för mig att den kostade.

Vad gjorde jag mer då, den där dagen?

Tja, med all säkerhet ringde jag och sa grattis till storebror som fyllde 36 år. Annars kan jag tänka mig att det blev en lugn och stillsam fredagkväll eftersom jag skulle börja jobba på morgonen dagen efter. 

Då steg jag upp vid halv fem och i köket slog jag, som alltid, på radion. Där spelades bara sorgemusik så jag stängde av ett tag och slog på igen en kvart senare. Lika illa då ooch jag undrade lite över vem som valt musiken denna morgon eftersom den var så enahanda. 

Även i min nyinköpta bil satte jag på radion med samma resultat utan att ens tänka tanken att något fruktansvärt kunde ha hänt. 

Strax ovanför där jag numera bor fanns en macl där jag stannade till för att köpa snus eller något annat. 

DÅ... fick jag se löpsedlarna för dagstidningarna. "Palme död - mördad på öppen gata" eller nåt liknande.

Jag minns att min första tanke var att någon tillverkat löpsedlar som nån sorts makabert skämt och tänkte att nu har de väl ändå gått för långt. Ända tills jag stod vid kassan därinnen och såg hur tårarna rann på expediten bakom disken. Så jag frågade om löpsedlarna var på riktigt och hon nickade.

Nu ska jag väl inte glorifiera Olof Palme eller ge honom någon roll i historien som han kanske inte alls hade kommit att spela om han fått leva och verka vidare. Men något hände med det här landet den natten.

Som kanske hade hänt ändå, förr eller senare, det får vi ju aldrig veta. Men för många människor är 28/2 1986 en vändpunkt, den dag då de tgamla trygga Sverige förlorade oskulden för alltid. Den dag då folkhemmet föll samman.

Det var föresten en jävla tid, hela den där våren -86. Två månader senare inträffade härdsmältan i Tjernobyl och i maj förlorade jag min innerligt älskade hund. Han dog i sömnen, bara sju år gammal och jag tror inte att jag hade sörjt ett barn mer än jag sörjde honom. Känslomässigt var han ju närapå mitt barn.

1986 var alltså ett skitår. På flera sätt.

Hur Sverige sett ut om inte det där mordet begåtts vet förstås ingen. Antagligen har det väl mindre betydelse än många av oss vill tro. Men nog förändrades både landet och dess innevånare den där helgen.

Vem var det då som sköt? Precis som Leif GW Persson har jag svårt att se Christer Pettersson som mördaren. Att han befunnit sig i området den kvällen tvivlar jag inte på, det är väl i det närmaste bevisat. Men allt i tillvägagångssättet tyder på att mördaren är någon som har stor vapenkunskap och är en erfaren skytt. Därför gissar jag att mördaren har en bakgrund inom militären eller polisen. Jag tror inte heller på teorin om en ensam galning utan är övertygad om att mordet var väl planerat, säkert sedan minst ett år. Och att det i konspirationen ingick krafter på den högra ytterkanten av svensk politik med kontakter inom polisen eller självaste regeringen. Det var knappast en tillfällighet att inte ett enda av de högre polisbefälen i hela Stockholm var i tjänst eller ens hemma den helgen. Kanske var det den vägen man fick veta att Palme, på egen begäran, saknade bevakning denna kväll.

Sannningen, kära ordbrukare, får vi antagligen aldrig veta. För lång tid har gått och för många spår försvunnit.

Ovanligt djupa funderingar för att vara dagen mellan nattskiften. Så nu ska jag brygga lite mer kaffe och försöka vakna till efter mina fem timmars sömn.

Ha en härlig söndag, kära ordbrukare, i Mehedeby, Strömnäsbruk, Albacken och Dala Järna! Vi ses!