Grattis, min kära blogg! Du fyller åtta år idag. Om två år till blir det tvåsiffrigt om vi båda bara får leva och ha hälsan någorlunda till dess. Men redan åtta är är väl en ganska aktningsvärd ålder för en blogg? Tänk bara på alla som skriver 3-4 inlägg och sedan tröttnar och lägger ner. Men nog ska jag försöka härda ut till tioårsjubiléet också! 

(För den som nu till äventyrs eventuellt bryr sig om vilket jag gör...)

Ett återkommande tema här är ju annars att peka på allt det där som jag tycker var bättre förr. I dagens Aftonbladet på nätet ser jag att Peter Sarstedt gått ur tiden. Inte så många minns honom. Och det är kanske inte så konstigt för han hade, såvitt jag minns, bara två hits runt 1970. Ganska tätt inpå varandra dessutom.

Men jag vet också att bara du hör dragspelet i introt så känner du genast igen den första (och största) succen.

Själv hörde jag den antagligen först på radio och sedan inhandlades vinylsingeln så fort jag hade pengar att betala den med. Och låten blev ju närmast odödlig, det är inte alls länge sedan jag hörde den i radio.

Du som passerat 50, visst känner du igen den här?

Ja, jag tänkte väl det! Tror att de flesta i vår ålder då och då nynnar eller visslar på den medan vi diskar, kör bil eller klipper gräs. Jag var 12-13 när den kom och kan säga att det var den första låt på engelska där jag tyckte mig förstå hela texten. Kanske var det det som gjorde att jag gillade den.

Nästa hit för Sarstedt är kanske lättare att fatta varför den tilltalade en grabb i gränslandet mellan barn och tonåring för den handlade ju om att försöka få en tjej att klä av sig. Så den kittlade antagligen min nyfikenhet mer än mitt musikintresse. Men även denna vinyl imköptes så fort det blev möjligt. Hos Bröderna Nyströms musikaffär på Storgatan eller kanske Curt Thylins vid stora torget. Avlyssnades sedan säkert med lite fniss tillsammans med kompisar som hälsade på. Även denna med en enkel text som alla kunde förstå.

Och förstod gjorde jag också redan då att den var skriven halvt på skämt. Med glimten i ögat..

Knappast något mästerverk men förpubertala pojkar i 1969 års Sverige gillade den.

När vi nu ändå är inne på nostalgispåret tänkte jag dela med mig av två nyare versoner av vad jag anser vara de absolut bästa låtarna från sextiotalet. Kanske håller du med, kanske inte. 

Den första är Barry Ryan som deltar i ett franskt nostalgiprogram och framför sin "Eloise". Bättre än orginalet, tycker jag. Att sedan både publiken och panelen av programledare är med på noterna gör inte saken sämre.

Håll till godo...

Håll med om att såna låtar gör de inte längre!

Men det allra bästa har jag sparat till sist. En numera bortgången vän till mig hävdade alltid att denna låt är den bästa som någonsin skrivits eller kommer att skrivas. Och enligt mig är denna versionen också mycket bättre än originalet från 60-talet (som f.ö också finns både på "tuben" och Spotify).

Jag menar... kören och symfoniorkestern gör den svårslagen!

Ladies and gentlemen, jag ger er...  Procol Harum!

Jodå, jag ääälskar orginalet. Men med symfoniorkester, proffessionell kör samt en sångare som sjunger dubbelt så bra som på 60-talet blir det magiskt! Lyssna och njut!

Det har jag gjort och känner mig redan lite piggare och gladare. Det blev som jag befarade igår, jag orkade inte riktigt "ända in i kaklet" på jobbet. Två timmar före skiftbytet kastade jag in handduken, sjukskrev mig och gick hem. Imorgon bitti ska jag höra mig för om tid på vårdcentralen för nu har den här orkeslösheten och kraftbristen pågått lite för länge för att ignoreras. Lika bra att få taget lite prover och att någon lyssnar igenom hjärta och lungor och annat. Så man inte går och bär på något man inte vill bära på. En arbetskompis berättade att hennes bror mått ungefär som jag beskriver för ett par år sedan. Då han till sist kom iväg till doktorn konstaterades det att han hade dubbelsidig lunginflammation. Men en tiodagars penicillinkur senare mådde han som en prins igen!

Sköt om er, kära ordbrukar så ska jag försöka sköta om mig!