Sorry tjejer, ni nådde inte ända fram! Precis som Torbjörn Fälldin sa en gång i tiden då den första borgerliga regeringen på typ 40 år brakade samman för första gången. "VI nådde inte ända fram", sa han då i en interrvju och orden har citerats av många före mig genom åren. Jag har intresserat följt våra svenska damers framfart i fotbolls-VM i Frankrike och gjorde så även igår kväll. Men tyvärr bara till ordinarie matchtid var över. Då var klockan 22 och jag konstaterade att jag måste krypa i säng för att orka upp vid halv sex imorse.

Då kunde jag, via datorn, konstatera att svenskorna fått bita i gräset till sist. Holland avgjorde med matchens enda mål i förlängningen. Surt, förstås, men samtidigt ska vi komma ihåg att nederländskorna är regerande europamästare och har väldigt många väldigt bra spelare. Jag tyckte dock att vi höll jämna steg med dem i nittio minuter så jag förstår givetvis den svenska besvikelsen. Och visst ska man vara besviken också när man förlorat.

Men bara en liten stund! Sedan ska man ta sig samman som Sverige gjorde i herrarnas VM 1994 i USA. Då Tomas Brolin, om jag minns rätt, höll ett brandtal till sina lagkamrater och påminde dem om att de ju faktiskt fortfarande hade chansen att komma hem med medaljer. Så laget tog sig samman och gick ut och spelade hem det numera klassiska bronset. Precis så tycker jag att vår VM-lag ska göra nu.

Redan nu har ni gjort en bedrift, en bragd, tycker jag. Lilla Sverige med knappa tio miljoner innevånare kan spela jämnt och vinna mot nationer som är så många fler och har fler spelare att välja på. Som Tyskland till exempel.

Nej, gå ut på planen på lördag eftermiddag med huvudet fullt av kamplust och benen fulla med spring som Astrid Lindgren brukade uttrycka det. Och skulle det inte gå vägen så är vi ändå en av jordens fyra bästa länder på fotboll på damsidan. Det är förbanne mig inte dåligt av en liten avkrok i norra Europa där stora delar av landet är täckt med snö och is under halva året och därmed hindrar oss att spela på fina gräsmattor året om som vissa andra kan.

Så vad resultatet än blir så gratulerar jag det svenska damlandslaget och tycker att ni har gjort en bra turnering.

Själv har jag haft en slitsam dag på jobbet. Idag var en sådan där dag då det liksom kör ihop sig hela tiden. Så fort vi började snegla mot stolarna för några minuters vila dök det endera upp leveranser av handskar, fläktmotorer, diverse reservdelar till all möjlig industriell utrustning. Eller också kom det folk för att hämta allt mellan himmel och jord. Imorgon är det fredag och förhoppningsvis blir det lite lugnare som det brukar på veckans sista arbetsdag.

Hemkommen efter arbetet svängde jag ihop en snabbmiddag av stekt potatis, falukorv och ägg innan jag skulle iväg och träffa storebror med fru som är på genomresa och bor hos syrran några dagar. Vi gjorde så att jag kom till dem istället för tvärtom eftersom svägerskan är allergisk mot katter och annars fått sitta ensam medan jag och brorsan pratade gamla minnen och annat i ett par timmar. Vi ses ju bara några gånger per år så det är roligt när de kommer.

I mina tankar och planer ska jag försöka åka upp och hälsa på hos dem också. Där de bor nu har jag aldrig varit fast det säkert är 7-8 år sedan de flyttade dit. 

Men det är långt till Luleå, typ 50-55 mil så det kräver både att jag har tid och råd att åka. Men jag måste ju inte köra bil, det finns ju både tåg, flyg och bussar som går dit. På plats behöver jag ju knappast bil eftersom de bor nästan mitt i stan om jag fattat rätt.

En arbetsdag återstår innan jag får lite andhämtning inför nästa vecka. Som säkert blir minst lika tuff som denna. På grund av semestertider är vi ju färre än normalt så alla får liksom lov att hugga i lite extra.

Därför säger jag godnatt nu, kära ordbrukare i slott och koja i Vuollerim, Morkarla, Kävlinge och Strömsund.

Vi ses! Förr eller senare...