Nu lider min långa härliga ledighet mot sitt slut. Från och med imorgon stundar två stycken fulla arbetsveckor (40 tim/vecka) och därefter en tvådagarsvecka innan jag får fem dagar ledigt igen. Hur det blir sedan står ju skrivet i stjärnorna. Vet t.ex inte hur länge jag får stanna på min rehab-plats på förrådet. Men jag kommer absolut inte att påkalla chefens uppmärksamhet för att påskynda återgången till 12-timmars skift. Beslutet är fattat att gå ifrån sexskift till fem skiftlag. Nu handlar det bara om vilket arbetsschema vi ska ha.

Omröstningen pågår bland skiftpersonalen och jag ska se till att lägga min röst i veckan som kommer. Jag kommer att rösta för en återgång till vad vi hade före sexskiftets införande. Det schemat ser ut som det vi haft i nio år med den skillnaden att alla friveckor är sex dagar och vi får semester på sommaren. Det andra alternativet är ett schema man tillämpar på andra sidan fjärden, på Ortvikens pappersbruk. Där är skiftcykler och friveckor av lite varierande längd men upplägget gör att man är ledig tre helger av fem. Vårt gamla schema kan ibland innebära att man inte får en helt ledig helg på tre veckor men det bryr jag mig mycket mindre om. Det kanske är bra för de som har barn i skolåldern eller gillar att gå på krogen så ofta som möjligt men det är inget för mig. Antalet arbetstimmar per år är detsamma med båda förslagen.

Imorgon bitti ska jag alltså stiga upp innan vår herre ens fått på sig kalsongerna och ta mig till "gruvan". Och det tar faktiskt inte emot så mycket. Det blir kul att träffa lite mer folk också. Måndagar brukar innehålla ganska mycket jobb så tiden lär gå fort fram till 14-tiden då jag går för att byta om och delta i rehab-gympan.

Det var lite si och så med mitt deltagande där under fjolårets sista veckor p.g.a krånglande rygg men nu har jag lovat mig själv att försöka vara med så ofta jag bara kan. Med start imorgon, alltså.

Det enda som kanske kan få mig att hoppa över det är väl om jag får tid på vårdcentralen i samma veva. Måste ringa dit och be om något starkare än den penicillinkur jag tar det sista av ikväll. Den tog bort värsta smärtan men ont gör det fortfarande även om det är uthärdligt. Men rodnaden och blånaderna på benen är kvar så antagligen var doktorn lite för försiktig när hon skrev ut medicinen. Kanske behöver jag inte ens åka dit för att få nytt recept, vi får se.

Ikväll är det dags för de två första att lämna Farmen i TV4 också. Jag har inte riktigt fått grepp om deltagarna ännu och bestämt mig för vilka jag gillar och inte gillar lika mycket. Men favoriten hos mig är förstås norrlänningen Jens som jag hoppas blir kvar länge.

Jag har också kommit på att om jag väntar bara en liten stund efter att det börjat i TV kan jag streama det till datorn och sitta här och kolla istället. Då slipper jag reklamen vilket jag tycker är guld värt för jag retar mig mer och mer på den för varfje år som går, känns det som.

Dessa klämkäcka röster som tjoar om hur bra deras produkter är och hur viktiga kunderna är för dem. Ta Telia, t.ex., ett av de företag som hamnat på min ogilla-lista. Fast jag är fortfarande kund och en jävligt bra kund dessutom.

Det är kanske 5-6 år sedan första gången jag skrev om dem här i bloggen och dagen därpå fick jag svar i kommentarsrutan från en representant för företaget att de gjorde allt de kunde för att korta ner sina telefonköer. Såna kommentarer har jag fått åtminstone två gånger till. Senast ifjol sommar. Och jag bara häpnar.

Jag menar... OM det vore så att de gör ALLT de kan... Hur kommer det sig då att de inte lyckats en enda millimeter på så lång tid. Nej, var ärliga istället och säg som det är - att ni gör allt ni kan så länge det inte påverkar företagets kostnader. Att ni hellre ger urkass service till era kunder.

För det är precis så det är. Vi, era kunder, fattar det så varför hålla på och hymla? Er räddning är väl att övriga aktörer på marknaden antagligen är likadana och då behövs ju inte rimliga telefonköer som konkurrensverktyg.

Men det där genomsyrar ju hela samhället och jag tänker ofta på den där kursen jag gick i nittiotalets början. Personlig kvalitet hette den och syftade till att utbilda oss så vår arbetsgivare skulle kunna bli certifierade enligt ISO9001. Som var viktigt ur konkurrenssynpunkt på den tiden. Allt över tre signaler i en telefonväxel var dålig service sa kursledaren. Dålig kvalitet. Undrar vad han gör idag... Och vad tycker han om verkligheten?

Nej, det måste vara mörkret, molnen, blåsten och januari som gör mig på så dåligt humör att jag börjar gnälla. Jag ska sluta strax. För den här gången.

Och.... en liten tröst är väl att det är bara lite mer än fem månader till midsommar. Undrar om jag jobbar då...