Det är ju DEN dagen idag. Den där dagen i månaden då min arbetsgivare nådigt delar ut den ynka skärv de har mage att kallla lön. Då kan väl inte ens den här surkarten vara grinig tänker du kanske...?

Fel! FEL! Dubbelfel! Det kan du ge dig f-n på att jag kan!

Med det väder vi haft här de senaste dagarna är det ingen konst alls att vara på jävligt dåligt humör. Det är ju så det nästan alltid är i november, min hatmånad nummer ett. Jag tycker illa om januari och februari också och då brukar det dessutom nästan alltid vara ännu kallare. Men då har det ändå vänt och jag vet inom mig att vi går mot ljuset igen.

December lyses ju upp av stjärnor och adventsstakar i fönstren överallt plus att det är både födelsedag och jul så jag har lite mer fördragsamhet även med den. Men hur försvarar man november? Vem vågar göra sig till advokat för denna mörkrets tid då glädjeämnena är lika glesa som antalet besökare i vilken högmässa som helst i Sverige en söndag?

Nej, det enda försonande draget med november är att den är en dag kortare än de längsta månaderna.

Ändå har jag väl egentligen inte så mycket att klaga över om man jämför. Det finns ju miljarder människor som säkert skulle offra ena handen för att få byta liv med mig. Tak över huvudet, hyfsat trygg anställning och mat på bordet plus utrymme för en del som man egentligen inte måste ha också.

Nej, sett ur det perspektivet är det inte synd om mig alls. Tvärtom är jag en jävla gnällmåns som borde knipa käft och sluta klaga. 

Men visst finns det även små, små strimmor av hopp. Timrå IK toppar hockeyalsvenskan med flest gjorda och i särklass minst insläppta mål. Det är dessutom bara två dagar kvar innan jag får borra ner mig i sköna soffan och titta på match igen med mina rödvita hjältar. Vinterdäcken är monterade på Madame Citroen och inte nog med det!

För kanske andra eller tredje gången i världshistorien är sommardäcken även nedburna i källarförrådet istället för att stå bak i "skåpet" och tippa åt höger eller vänster varenda gång jag svänger och därmed skapa irritation.

Ett år låg de kvar ända tills det blev dags att byta igen bara för att jag var för lat för att bära ner dem.

Peppar, peppar så har jag också hittills klarat mig från den graserande pandemin och jag tackar mitt tillbakadragna och stillsamma liv för att jag lyckats hålla mig undan smittor så länge. Det är fortfarande så att det bara är en av de jag räknar som släkt eller vänner som drabbats.

Jag hoppas innerligt att signalerna stämmer att det är ett vaccin på gång och att det sedan visar sig fungera utan att ge andra biverkningar. För då får ju de där tvivlarna, hatarna, fåtöljexperterna vatten på sina kvarnar igen. Och DEt unnar jag dem inte.

Skulle det visa sig effektivt kanske vi får gå tillbaka till våra vanliga liv någon gång under nästa vår och låt oss hoppas att fler då lärt sig att ta varningarna på allvar. Att inte ta i hand om man är det minsta krasslig, att hålla avstånd till andra så fort man misstänker att man på någon smitta. Även vid vanliga förkylningar alltså.

Låt oss dessutom hoppas att våra politiker bestämmer sig för att sätta stopp för problemet med sjuknärvaro. D.v.s att folk går och jobbar när de borde stannat hemma eftersom karensdagen svider så i plånboken.

Jag kan nästan lova att både staten, kommuner och regioner liksom arbetsgivara i längden skulle tjäna på att slopa karensdagen. Sedan den infördes av Bildt-regeringen 1992 har korttidsfrånvaron sjunkit markant medan långtidsfrånvaron har ökat med ännu mer. Och den är mycket, mycket dyrare.

Men den regeringen var ju övertygade om att det mesta av korttidsfrånvaron var okynnesfrånvaro. Att vi stannade hemma för att det var enkelt och förhållandevis välbetalt. För att vi var lata och saknade disciplin.

Och visst fanns säkert avarter även där men jag är helt säker på att de var i pytteliten minoritet. Och kostnaderna för att folk inte stannar hemma och vilar när de behövde slog ju tillbaka som en revanschsugen boxare eftersom det resulterade i längre sjukskrivningar där företagen tvingades ta in och lära upp vikarier samt att rehabilitera de långtidssjuka då de kom tillbaka i arbete.

Men ännu har jag inte hört någon politiker som vågat ens andas om permanent slopad karensdag. Eller ens ha det som mål i en framtid som vi ju inget vet om. 

Nej, jag får nog kosta på mig en flaska whisky till helgen så får vi väl se om det kan pigga upp surgubben lite. Det börjar bli längesedan jag hade någon hemma så jag får pröva den medicinen. Men inte förrän på fredag som sagt. Arbetsdag imorgon igen liksom på fredag.

Du som eventuellt är ledig däremot - unna dig en dragnagel redan ikväll. Eller något annat som får dig på gott humör vare sig det är pölsa, mandelkubb, chips eller kaffekask. Själv ska jag äta en citron och skölja ner med ättika bara för att få nåt mer att gnälla över. Vilken vidrig smak jag har i munnen i detta fall, alltså.

Muntra upp er får ni göra själva! Tills vi ses igen....