"Svarten" är död. Saknad av kanske en handfull människor, hans allra närmaste. Ett tragiskt levnadsöde har nått sitt slut i en brand. Jag talar förstås om Lars-Inge Svartenbrandt, alias Lars Ferm, alias Lars Carlander som han kallade sig den senaste tiden.

"Svarten" var, på 70- och 80-talet fruktad av många. Varje gång han lämnade fängelset visste omgivningen att det bara var en tidsfråga innan han skulle åka in igen

"Lås in fanskapet och kasta bort nyckeln", har jag hört många säga om Svartenbrandt och några till. Och jag kan förstå dem för hur många chanser ska en människa egentligen få? Men fick han någon chans då?

Mer intressant än att straffa så hårt det går tycker jag att det är att ta reda på varför de blev som de blev, de där som har så svårt att hålla sig innanför lagen och innanför våra moraliska gränser. Kunde vi bli bättre på det skulle garanterat brotssligheten minska också. För om man skrapar aldrig så lite på ytan hos dessa kroniska återfallsförbrytare så hittar man inte en enda som haft en trygg uppväxt med närvarande och kärleksfulla föräldrar. Karaktären, beteendemönstret grundläggs ju i barndomen och nästan alla som idag befolkar de slutna anstalterna visar upp samma eller likartade mönster. Otrygga hem, trassel med skolgången och inte sällan mobbing, antingen som utsatt eller förövare. Plus, förstås, de s.k bokstavssjukdomarna. I min barndom fanns inte diagnosen ADHD eller DAMP men nog kände jag en och annan som säkerligen hade både dem och andra sjukdomar. Jag har hört någon gång att c:a 75 % av internerna på våra anstalter kan diagnostiseras med någon av dessa sjukdomar.

En tidigare arbetskollega sa alltid att egentligen finns det bara offer när man talar om den kriminella världen. Att även de flesta våldsverkare själva, på ett sätt, är offer från början. Någon eller något har planterat ilskan, hatet, utanförsskapet i dem och fått dem på fel spår. 

Ingen föds ond. Det är jag fullständigt övertygad om. Det vi kallar ondska är i själva verket sorg, rädsla och osäkerhet som man döljer bakom en fasad. Ondskan planteras i en av andra. Oftast redan under barnaåren.

Så att säga "lås in och kasta bort nyckeln" är att göra det väldigt lätt för sig. Att sätta på sig skygglappar och sopa det verkliga problemet under mattan för att slippa se och slippa göra något åt.

För jag tror att man skulle kunna göra ganska mycket åt det med rätt vård åt de som behöver det. Och framför allt genom att ta bättre hand om den generation som är barn idag så att inte de blir morgondagens förövare.

Kunde en regering garantera kärlek åt alla från dag ett skulle vi kanske kunna börja riva fängelser om några år...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ibland undrar jag om demensen redan börjat smyga sig på mig. Fast om jag bara tänker efter en aning så vet jag ju att det inte är nåt nytt. Att då och då vara lite disträ är kanske en del av min personlighet. Då låter det genast mindre negativt. Bä...

Nu är det en tid på året som jag, som barn och tonåring, såg fram emot rätt länge. Eller... Rättare sagt så är det  TVÅ tider på året som jag såg fram emot då. Samtidigt dessutom! Dels är det ESC-finalen ikväll. Stora "Mellon" alltså. Fram till kan...

"Alla klagar på vädret men ingen gör nåt åt det!" Nej, hur skulle vi kunna det? Men klaga kan vi ovh klaga har vi (jag) rätt att göra idag. Maj månad är åtta dagar gammal och utanför fönstren yr det snö i luften.  SNÖÖÖ!!! I MAJ??? Ska det VARA s...

Bortrest i några dagar och fick möta våren i sin prydno nere i Södemanland. Men sen jag kom hem till Sveriges midja har det hänt massor här också när det gäller utveckling av ny årstid. Efter två dagar med strålande sol fråb klarblå himmel och förs...

Godmorgon på er, kära ordbrukare! Jag har varit på resande fot i några dagar. Kom hem igår eftermiddag efter två dagars besök i Julita i Sörmland. Där bor min storebror, sen några år tillbaka, i ett s.k generationsboende med en av sina döttrar och he...