Låter rubriken ödesmättad? Jo, men det är den kanske också. Litegrann. Vad är det då som "börjas"? Jo, den där delen av året som jag har så svala känslor för.

November!

Behöver jag egentligen säga mer? Om någon nån gång frågar hur jag mår en sån där dag då man känner sig låg på alla sätt som finns tror jag att jag ska svara med ett enda ord - november.

Man borde knappast behöva förklara sig närmare. De flesta skulle säkert fatta.

Januari är nästan ännu värre medan februari väl ungefär står i paritet med just november. Mörka, regniga/snöiga, blåsiga, kulna, förbannade november.

Bara att skriva orden jag präntat ner så långt får mig nästan att vilja gå och hämta en kofta och en kopp med varm dryck. Men...

Den enda dryck jag uppskattar som varm är kaffe och eftersom jag planerar en date med min kära kudde inom ganska snar framtid är inte det så lyckat för då piggnar jag oftast till. Kanske man måste lära sig att bli te-drickare också...

Första arbetsdagen gick åt helvete. Jag har nästan inte åstadkommit någonting alls. Idag var en sån där dag då en annan avdelning (som vi är helt beroende av) fick problem och kunde inte leverera det de ska till oss. Då blir det så att man går ut hårt på morgonen och gör så mycket man kan. Resten av dagen ägnas åt att vänta på att de ska få ordning på grejerna och börja producera. Timme för timme. Hela tiden beredda att köra igång och slita hund för at jobba ikapp. 

Men de kom aldrig igång utan vi gjorde några enklare småjobb mest för att fördriva tiden.

Om man har en mer positiv attityd än jag klarar av att uppbringa såhär års kunde man ju se det som att vi tog jävligt bra betalt för att göra nästan ingenting i tio timmar av tolv. Tumrullning och nötande av byxbaken kan ju vara både trevligt och behagligt men inte så länge.

Nåja, arbetsdagen är över och hemkommen ställde jag mig att sno ihop lite blomkålsmos som tillbehör till den matlåda jag hittade i frysen med någon sorts kött och sås i. Det blir morgondagens lunch. Middagslådan står redan i kylen på jobbet eftersom jag bara orkade äta en gång idag. Kanske var det den gamla tesen att "Den som icke arbetar skall icke heller äta" som ringde nånstans i mitt undermedvetna. Nej, förresten, såklart var det inte det! Hade jag blivit hungrig så hade jag såklart käkat upp maten.

Nej, november är svaret på även det. Denna vedervärdiga årstid då man vet att det bara bli mörkare och kallare för varje dag som går. SMHI hade hotat med snö också men över Sveriges midja har då ingen snö fallit ännu i alla fall. Tur är väl det för jag har inte kommit till skott med att få på vinterskorna på Madame Citroen. Kanske hinner jag på torsdag innan första natten på väldigt, väldigt länge. Tror inte att jag har gjort ett nattskift sen tidigaste augusti.

Tagit betalt för dem har jag förstås gjort eftersom jag varit tillfälligt utlånad till annan avdelning i företaget.

Så vi får se hur det går med det! Kanske återkommer jag och skildrar även det. Eller så har ni turen att jag låter bli. 

Har sagt det förr men jag säger det igen; November kan dra åt h-e!

OCH STANNA DÄR SEN!