Idag känns det i alla fall liiiite bättre! Dels tittade ju faktiskt solen fram några gånger genom molnen i förmiddags men framför allt gjorde jag ett "fynd" här hemma ikväll som gladde mig!

Skrev ju en hel del i våras om mina små odlingsförsök och för några veckor sen bloggade jag om hur jag tagit in mina tomater för att inte frosten skulle ta dem.

Dessa tomater placerades i en skål i ett sydlägesfönster men hjärncellen som lagrade den infon måste ha strukit med i samband med nåt glas vin eller så dog den en naturlig död ändå bara. För döm om min förvåning när jag fick syn på skålen bakom gardinen medan jag dammsög vardagsrummet. Jag hade helt glömt bort dem!

MEN..... Översta lagret hade faktiskt övergått i en vackert röd färg och jag smakade den minsta av dem och kunde glatt konstatera att jag kanske har en aning gröna fingrar ändå. Lätt ljusgröna åtminstone! För tomaten smakade precis som den skulle och nu har jag fyllt en liten plastlåda med klyftade tomater att avnjutas på jobbet till den matlåda med  pastagratäng som även den hittades mot alla odds. (Jag trodde att de lådorna var slut)

Tänk så lite det behövs för att förvandla en muttrande, gnällig surgubbe till en nynnande, visslande yngling med ett leende på läpparna!

Så, häng inte läpp, kära ordbrukare! Vårlden är redan full av hängande läppar!

PS. Ulf Lundell skrev orden i rubriken och jag tackar för lånet.