Idag, just idag, på dagen för tio år sedan startade jag denna textsamling. En ung pojkspoling på bara femtioett år - vad visste väl han om livet och världen?

Det slog mig också att visningsbilden är densamma fortfarande. Den är faktiskt ännu äldre, tagen 2008. Men den får duga ett tag till för jag är ju både yngre, smalare och tjusigare än i den krassa verklighet som råder nu. Den dag då jag tycker att jag ser bättre ut än jag gjorde då kan jag ju byta ut den kanske.

Vad har jag då åstadkommit på dessa ito år av oregelbundet bloggande? Inte mycket, kära ordbrukare! I det närmaste ingenting skulle jag nog påstå. Mer än att kanske mitt ego mått bra av att få veta att en handfull människor läser den mer eller mindre regelbundet. Och så har den förstås gett mig ett antal nätbekanta som jag kanske aldrig stött på annars. Så om man ser det på det viset så har den kanske berikat mitt eget liv en aning ibland.

Undrar just om jag fortfarande skriver här om tio år till. Det förutsätter ju, i så fall, att jag får leva och vara någorlunda frisk och klar nog i skallen för att minnas hur man gör. Den som lever får se!

På jobbet går även denna vecka med knapp styrfart. Väldigt få leveranser kommer om dagarna. 5-6 stycken bara mot normalt 25-30. Det gör att vi sitter och har långtråkigt visa stunder eftersom det inte finns så mycket att göra då man lastat in de få leveranser som kommer på rätt hyllor och krokar. Vi får s.k plockorder också från de andra avdelningarna vissa dagar men varken igår eller idag tycktes någon av produktionens avdelningar behöva handskar, skruvmejslar, kaffe, tumstockar, pennor eller hänglås. De bunkrade alla rätt duktigt innan nyår så kanske är det de lagren de lever på nu. 

Imorgon är det onsdag för de flesta men för mig är det fredag eftersom jag är ledig i två dagar innan helgen. Detta för att det ska stämma på antal timmar i månaden som jag skulle ha jobbat i ordinarie arbete. Jag har gått dagtid i bara en månad ännu men redan känns det lyxigt att få två extra vardagar ledigt med full lön.

Om inte latmasken vinner över den lille "Bror Duktig" som bor nånstans inom mig så ska jag försöka komma till skott med länge uppskjuten städning på flera olika fronter. Gästrummet liknar mer ett soprum och källarförrådet är också en tragisk historia. Men jag vet också att bara jag spottar i nävarna och sätter fart så går det ganska fort.

Även om jag håller löftet till mig själv att sålla stenhårt när jag röjer förrådet. Massor av saker där har följt med i flera flyttar de senaste 25-30 åren men aldrig tagits fram för att använda. Alltså behövs de inte!

Man kanske borde bli Laestadian. De är mer vanliga i Norrbotten och särskilt i Tornedalen än här men jag vet att de riktigt rättrogna Laestadianerna bara äger det absolut nödvändigaste. På sjuttiotalet besökte jag min bror som då just flyttat till Pajala och under en biltur kommenterade jag att nästan alla hus såg tomma ut. Brorsan berättade då att visst stod en hel del kåkar obebodda men i många bodde det anhängare av denna sekt och de ansåg inte att gardiner eller blommor i fönstren var nödvändigt. I mer mogen ålder har jag räknat ut att den sortens leverne måste ha sparat en väldig massa pengar åt dem. Men de hade säkert predikanter som uppmanade dem att skänka dessa pengar till rörelsen/kyrkan, gissar jag.

Nej, kära ordbrukare, den dag ni läser här att jag har gått med där eller i någon annan sekt så ska ni sluta läsa här för då har jag förlorat det lilla förstånd jag eventuellt hade.

Tack till er alla som varit med under dessa mina tio första år som bokstavsskötare (Tack, Åke Cato, för det ordet och även för "ordbrukare! Äras den soim äras bör!). Ni är alla lika välkomna att fortsätta läsa och kommentera så får vi väl se om det blir tjugoårsjubileum också. Den som lever får C! Den 13/1 år 2028.

En ganska hyfsad lördag är på väg att ta slut. Steg upp vid halvsju eftersom min inre klocka visste att jag bokat tvättstugan. Satte förstås först på kaffebryggaren och därefter pälsade jag på mig jacka, handskar och vinterskor och startade upp bilen. Som givetvis såg ut som en igloo när ingen motorvärmarkabel satts i. 

Men än en gång gladdes jag över mitt val av bil för snart tre år sedan. Två lätta knapptryck fick Madame Citroens chassi att nästan lägga sig på asfalten och därmed underlätta skrapandet av is från rutorna. Tack vare den hydrauliska gasfjädringen som Citroen har eget patent på.

För ett par år sedan låg den dygnet-runt-öppna macken alldeles ovanför där jag bor och då hade jag inte startar bilen utan promenerat dit. Nu är den flyttad till nya E4 och ligger någa km bort.

Och varför måste jag ut och åka bil så tidigt, kanske någon undrar. Jo, för att jag hade fel igår kväll då jag var säker på att jag hade en oöppnad snusdosa på reserv i kylen. Annars hade jag nog sparat sista prillan.

Men nu ekade dosan lika tom som en kyrka så det var bara att åka iväg och handla en ny för att kunna hålla nyårslöftet att försöka klara av att snusa ett år till.

Hemma igen satt kaffet gott när jag kört igång första maskinen med tvätt. Resten av dagen har jag mest vilat mig igenom mellan turerna till tvättstugan. I väntan på hockeyn...

Ja, för även om jag var stensäker på förlust så skulle jag såklart se Timrås boprtamatch mot Frölunda. Junbolaget mot serieledarna på serieledarnas hemmaplan kan väl bara sluta på ett sätt. Särskilt om jumbolagets största stjärna och bäste målskytt är skadad liksom en av de bästa backarna. Och dessutom de nyss hemkomna JVM-spelarna, som också ofta tillhör de bärande i laget, lämnades hemma att kurera sin jet-lag efter Amerikaresan.

Men... spelarna ville annat. Efter underläge med både ett och två mål vände man i sista periden underläge med 1-3 till seger med 5-4. Och visade upp en lagmoral som imponerade.

Någon timme senare var det jag som vann. På travet. Tre rader med fem rätt på V75 på hemmabanan Bergsåker gjorde mig kanske inte rik men lyfte ändå humöret en aning. Satsade 120 kronor gav 324 kronor tillbaka.

Så nu kan jag satsa några kronor även nästa vecka på onsdag (V86) och lördag.

Sätta in pengar på spelkontot kommer jag inte att ha råd med förrän tidigast efter januarilönen. December grävde djupa hål i kassan och de små reserver jag hade har jag dessvärre lånat ut till en närstående. Jag får dem tillbaka med tiden, det vet jag, men jag vet inte när.

Så, som för så många andra blir det blodpudingg, kålsoppa och pannkaka på bordet den här månaden. Bildligt talat, åtminstone.

Nejdå, det är inte synd om mig. Jag har en hel del mat i frysen och och alldeles barskrapad är jag inte heller även om det kanske kunde uppfattas så när jag beklagade mig över fattigdomen.

Men några uteluncher eller att ringa efter pizza blir det inte tal om före den 25;e. Det skulle väl vara om jag skulle besöka IKEA där man får två kokta korvar med bröd och en kopp kaffe för 15 kronor.

Nej, nöden är ju uppfinningarnas moder, sägs det ju. Så jag får väl se det som en chans för mig att utveckla min fantasi och skaparförmåga.

En gång för så länge sedan att jag bara hade två barn var jag ledig på löningsdagen medan barnens mor jobbade och behövde bilen. Hon skulle komma hem med det nödvändigaste på sin lunch men ringde och talade om att hon inte fick igång bilen. Det var minus 35 ute och flera km till ICA så¨jag var inte jättesugen på att gå dit med barnvagn och en snorig femåring.

Så jag kollade av skåpen i köket och fann ett paket spagetti. På en hylla på kylskåpsdörren låg en halv sådan där plastkorv med vitlökssmör. Så jag kokade pasta och lät vitlökssmöret smälta in i den. Och ungarna smaskade och åt och berömde min matlagning alldeles väldigt. De tyckte att det var jättegott!.

En annan gång i en liknande situation hade vi en påse korvbröd i frysen samt 7-8 fiskpinnar i en öppnad förpackning.

Då fick de fiskpinnar med korvbröd och ketchup. Också det mycket uppskattat!

Vid ytterligare ett sånt där tillfälle då skåpen var nästan tomma hade vi varken potatis eller pasta men det fanns fiskpinnar (igen!) och det fanns ris. Så jag serverade det plus sötsur sås på flaska. Funkade, det med!

EN tidigare arbetskompis berätade om hur han, på väg hem från jobbet, blev sugen på pölsa (Jodå, det FINNS folk som kan bli sugna på det också) och köpte med sig en konservburk med s.k Norrlandspölsa från butiken längs hans promenadväg hemåt. Potatis trodde han fanns hemma men se det gjorde det inte alls. Men han påstod sedan att makaroner gick hur bra som helst att ha som tilltugg till "tågolycka" som en lumpakompis brukar benämna denna maträtt.

Möjligen har jag skrivit förut om någon eller flera av sakerna ovan men det bjuder jag på, i så fall. Den här bloggen börjar ju bli gammal. Fyller tio år på onsdag... så den har väl rätt att vara lite smått senil!

Ska inte plåga er mer för idag. Utan tillönskar er alla en skön natt tillsammans eller var för sig i Hjoggböle, Smygehuk, Kvidinge och Värmlands Brattfors. Vi ses!