Slut på friveckan. Och jag inser mer och mer hur bortskämd jag är när det gäller ledigheter. Innan min tid på rehab-plats för dryga två år sedan jobbade vi fyra skift och hade sex lediga dagar. Var fjärde ledighet var två veckor lång men ingen semesterrätt varken på sommaren eller annars. Nu har jag snart jobbat mig runt hela cykeln i det nya schemat. Där jag hittills haft "bara" fem lediga dagar i stöten. Och skillnaden är så tydlig!

Jag förstår att för vanliga sju-till-fyra-människor med femdagarsvecka låter redan fem lediga dagar som en önskedröm och skillnaden mellan sex eller fem dagar borde vara försumbar. Men ledigheterna har verkligen känts mycket kortare än jag minns från gamla skiftschemat. 

Nu ska jag börja jobba imorgon bitti och har denna gången tre dagskift. Och när jag slutar på fredag kväll väntar den enda friveckan som har sex dagar. Så det blir intressant att se om skillnaden känns lika tydligt åt andra hållet. För inte nog med att vi blir lediga i sex dagar, vi slutar inte med ett nattskift som gör att det taf 1-2 dagar innan man känner sig som en människa igen.

Morgondagen blir förresten lite rumphuggen också för kl. 15 har jag tid för efterkontroll på besiktningen av anmärkningarna de hade på Madame Citroen. Det kostade drygt tvåtusen mer än jag räknat med men nu står hon här utanför igen. Hemma. Där hon ska vara.

För själva besiktningen har jag, enligt avtalet, rätt till betald ledighet i en eller två timmar, minns inte säkert. Och efteråt kommer jag att nyttja flex eller kompledighet och åka hem.

Innan dess ska jag också gå på rehabmöte med min chef och personalavdelningens representant. Den sistnämnda damen förlorade jag all eventuell respekt jag kunnat ha för under senaste mötet vi hade. Jag var då lite osäker på hur jag skulle orka med nattskiften men hon ansåg att det inte skulle bli något problem. Då vaknade fackets representant och frågade henne vilka medicinska kunskaper hon grundade sin uppfattning på. Menade att hon inte hade kompetensen att avgöra vad som var bäst för mig. 

Då säger människan att hon minsann har jobbat i tolv år som sekreterare på läkarförbundet. Jag höll på att brista ut i gapskratt men min fackliga företrädare gick fullständigt i taket och reste sig och gick. Hon bad mig om ursäkt först för att hon inte klarade av att vara kvar men jag förstod hennes reaktion helt och fullt.

Som om ett sekreterarjobb på läkarförbundet ger någon medicinsk kompetens.

Mot bakgrund av det och en massa andra saker så har jag nu fullt fokus på att försöka se till att rehab-processen kan avslutas så fort som möjligt. Så jag slipper ha mer med den där damen att göra!

Tycker själv att jag har visat att jag klarar detsamma som jag klarade innan min deportering till andra avdelningar så jag får försöka hålla så låg profil jag kan på mötet och säga att allt är toppen, att allt går jättebra. Att jag sover som ett barn om nätterna eller dagarna och att jag mår toppen på alla vis som finns. Då kanske de släpper klorna de har haft i mig i mer än två år. För vardagen i jobbet kan jag leva med bara jag slipper ha med de allra värsta dödskallarna att göra. (Läs: Personalavdelningens chef och medarbetaren till honom jag beskrev ovan!)

Farmen och Torpet rullar på och nu väntar alla på vem från Farmen som ska bli gårdskämpe. Den som lever får se!

Säger därmed godnatt till er, kära ordbrukare, världen över! Håll ut! Det kommer en vår, jag lovar!