Äntligen skrev jag som rubrik. Och då menar jag "äntligen" på flera olika plan. Dels är jag äntligen ledig igen, gick av sista natten imorse. Så vidare mycket sömn blev det dock inte men det ska jag snart ta igen när jag är klar med skrivandet och äntligen får gå och lägga mig.

Äntligen fick jag också under båda natskiften chansen att utföra mitt favoritjobb, det jag själv tycker att jag gör allra bäst. Chefen hade schemalagt mig som truckförare. Ett iofs ganska enkelt jobb, det svåra ligger i att planera sin körning så att man ger de andra bästa möjliga service. Det går ut på att köra fram det gruppen behöver för att klara sitt jobb samt att köra bort det som är förbrukat och har bytts ut. Fabriken är ungefär 700 meter lång och hastigheten i trucken är spärrad till c:a 12 km/h, vilket ungefär motsvarar snabb gånghastighet.

Så då kanske ni förstår att det tar tid att åka från ena änden till den andra 20-25 gånger eller mer under ett 12-timmars pass.

När jag steg upp i 7-tonstrucken i måndags kväll var jag först lite osäker om jag skulle komma ihåg allt som jag behövde minnas. Men den oron var helt obefogad för jag behövde bara lämna garaget och köra ut i fabriken så vaknade de celler i min skalle som för två år sedan var vana att planera och utföra jobbet. Så det flöt på riktigt duktigt. Och jag fick t.o.m beröm av arbetskamraterna. "Äntligen en riktig truckförare som vet vad vi behöver och ger oss det", sa en till exempel. Kul!

På Farmen börjar man närma sig upploppet nu och flera har kommit till insikten att "själv är bäste dräng". D.v.s att man inte ska lita på någon annan än sig själv. Äntligen (igen) verkar åtminstone några ha fattat.

På Torpet fick de äntligen en riktig fest och självaste Wincent deltog i den tillsammans med de tävlande. Den torpkamp som var nyss var den sista så nu undrar men så smått om någon eller några av torparna får någon mer chans att ta sig tillbaka till Farmen. Finge jag själv välja en som skulle få en frisläng tillbaka skulle jag ta Helena, den värmländska tjejen med sin härliga dialekt och sitt härliga humör. Hon blev grymt besviken då storbonden valde henne till gårdskämoe och jag förstår henne. Men som sagt, man kan och ska bara lite på en person i den där tävlingem. Sig själv!

Äntligen fick mitt kära Timrå IK ordning på både spelet och målskyttet ikväll. AIK från Solna besegrades på bortaplan med inte mindre än åtta mål mot noll. Som kunde ha blivit ännu mer. En kanoninsats av mitt hjärtas lag!

Äntligen tickar också lönen in på kontot under natten. Det sägs att januari är årets fattigaste månad men för mig var fabruari ännu värre. Mycket beroende förstås på de extra tusenlappar jag blev tvungen att kosta på Madame Citroen för att få henne i lagligt körbart skick.

Så imorgon när jag klarat av bestyren med att tvätta och hänga på tork ska jag åka iväg till Maxi eller Willys och proviantera för nu är det mycket som är slut i kyl och frys och ännu mer som det bara finns lite av. Äntligen!

Och äntligen ur er synvinkel, vördade ordbrukare i Vittangi, Järlåsa, Frändefors och Vallåkra ska jag avrunda mitt svamlande här om ni nu läste ända hit. Sköt om er så ingen annan måste göra det!

Håll i! Håll ut! Håll avstånd!

Vi ses!