"Tretton år av hopp och löften

Speglar, masker, skott från höften

En gång var jag utklädd till mig själv

Men jag kom hit för livets skull¨Nu har jag betalt min tull

Och det är ännu långt till kväll

Allt är lämnat till mig som ett dyrbart lån

Ännu en vandring in i förvandling

Går du åt samma håll, Evangeline..."

Dessa rader ur Lundells undebart vackra "Evangeline" kommer till mig när jag ser eller hör orden "tretton år".

Och det är ju vad den här bloggen uppnått just idag. För tretton år sedan präntade jag ner mina allra första rader med bokstäver som blev till ord under mina fingrars dans på det tangentbord jag ägde då.

Därför tänkte jag att det kunde passa bra att dela det här klippet med er, mina kära ordbrukare!

Tänk att det gått så många år sedan jag började skriva strunt blandat med klokskaper här. Kanske med en viss övervikt åt struntet. Det är ofta roligare att skriva och kanske även roligare för den som eventuellt läser det.

Men syftet med mitt skrivande är je egentligen varken eller. Jag har ingen målsättning att vara lustigkurren som ständigt lockar fram leenden hos läsaren. Inte heller har jag någon ambition att leka folkbildare eller ens opinionsbildare. Folk får tycka vad folk vill tycka"

Nej, min bevekelsgrund för att skriva har varit densamma hela vägen. Att skapa en väg åt mig själv till minnenas allé genom att berätta om dagens/vackans/stundens tankar och funderingar. Djupaste allvar blandat med lite mer skruvade små krönikor om mitt liv och mina tankar.

Och ju längre tiden går desto mer ökar bloggens backspegel i värde. För det är ju den som är viktigast för mig. För varje år som går blir dagarna färre som jag INTE har bloggat och ett litet mål jag satt upp är att nästa gång vi kastar ut det gamla året ska jag ha fyllt ut de dagar som ännu står tomma under punkten "Tidigare år".

Där flörsöker jag hinna titta in varje dag och får ofta ett igenkännandets leende då jag ser vad jag hade för mig eller vad jag gladdes åt eller retade mig på just det datumet för 3, 7 eller 11 år sedan.

En av mina stora sophögar som jag ofta skällt på här är vårt största telefonbolag (skriver inte ut namnet så de slipper läsa de här raderna). Deras usla kundservice med timslånga telefonköer med mera.

Varje gång jag nämnt dem vid namn har jag fått svar i kommentarsfältet där de ber om ursäkt och försäkrar mig att de gör allt de kan för att korta ner köerna.

Och jag fnyser åt det varenda gång. För OM man VERKLIGEN gör "ALLT man kan i mer än tio års tid och inte lyckas en enda ynka millimeter så kanske det är dags att inse att man inte gjort rätt saker. Eller ärligt säga som det är att man skiter totalt i om folk får sitta med luren i handen i 45-90 minuter eller mer! För det är ju precis så det är. Så länge ett företag tjänar bra med pengar så är det inte intressant att tillmötsgå kundernas önskemål.

Nyrasismen och främlingsfientligheten har också varit återkommande ämnen. Några gånger har jag då fått kommentarer från rassar som berättar för mig vad de ska göra med landsförrädare som jag när de tagit makten.

Stundtals rejält grova hot har också förekommit. Anonymt, givetvis, för det här handlar ju inte om folk som törs stå för sina åsikter och värderingar.

Därför har jag också valt att godkänna alla kommentarer innan de publiceras. Hotelser har jag aldrig släppt fram för vem som helst att läsa. Jag är också ytterst restriktiv med att visa anonyma kommentarer. Såvida jag inte tycker att kommentaren tillför något av värde för mig själv andra.

Några har också kommenterat för att promota sin egen blogg och dem nobbar jag också, skoningslöst. Såna brukar få ett litet meddelande från mig att det här är min blogg och här bestämmer jag, och bara jag, vad som publiceras!

Framåt då? Vad ska vi tro om bloggens framtid? Blir det som i sångtexten ovan" "Ännu en vandring in i förvandling..."

Tja, den som lever får se..

Min läsarstatistik har ju iaf ökat ganska mycket de senaste åren även om jag sällan uppnår 100 läsare per dag. Det tyder endera på att Bloggplatsen förlroat många bloggare så att det finns färre bloggar att slumpas in på. Eller också på att fler läst och gillat och därför återkommer.

Därför kommer det säkerligen att fortsätta ramla ut inlägg här i en ojämn ström. Till glädje kanske för någon och kanske till förtret för någon annan.

Därmed tackar jag er, mina kära ordbrukare, för de första tretton åren av min bloggargärning. Jag älskar feedbacken ni ger i era kommentarer och den inspirerar mig ofta att fortsätta. Lyssna nu på Youtube-klippet däruppe om du inte redan gjort det.

En mycket vacker text till en mycket vacker melodi och oerhört vackert komp med stråkar och allt! 

Ha det gott till nästa gång vi råkas!

 

skogsnuvan

8 januari 2022 10:39

Jag har också bloggat i 13 år men sista två åren på den här bloggen. Precis som du skriver jag för mig själv och för glädjen att kunna läsa vad som hänt förut för man glömmer ju så fort. Det är inte så många som fortsatt skriva så länge som vi. Jo det är Ingrid från Gotland och Soldansaren och några till men dom flesta har slutat och troligen börjat med något annat. Ni känns som gamla vänner fast vi inte träffats i verkkligen heten mer än några av oss. Jag har inte fått så många skällsinlägg faktiskt men jag skriver mest bara strunt men du och jag har verkligen samma åsikter om det mesta. Knepigt egentligen, det är bara sporten som vi inte har samma uppfattning om. Tack för alla både kloka och roliga bloggar som du gläder mig med och vi hoppas få fortsätta och ha hälsan och skriva. Jag gnäller mest på vädret och idag har kylan gått över men då toksnöar det istället så jag får väl ta ut snöslungan Eulalia och fortsätta plågas med snön.

http://skogsnuvan.bloggplatsen.se

Göran

8 januari 2022 12:19

Tack själv! Det känns likadant från mitt håll. Som ett gäng vänner fast man aldrig har setts irl. Undrar ibland över just de där som fanns här men inte syns till mera. Som Gubbfan, Orion och Zeunertz för att nämna några. När jag kollade backspegeln idag mindes jag även damen som lade ut halvnakna bilder av sin kropp. Henne har jag inte sett på ett par år nu så jag hoppas att hon kanske hittat rätt hjälp nu och har det bra. För att hon inte mådde bra behövde man inte vara psykolog för att fatta. Kissobajsbloggen tycks dock hitta vägar tillbaka fortfarande och när jag påmindes om den fick jag en tanke i huvudet. Ett sätt att se positivt även på den....
Jag tänkte: Man får väl ändå vara glad att de inte lägger ut bilder också! Och så hade jag skapat mig ett litet skratt, alldeles själv! Ha det gott!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Succé även igår i hockey-VM för vårt käraste landslag, Tre Kronor. Igår var det Tysklands tur att få en lektion i "hur den svenska grisen biter". Citatet vet jag inte varifrån det kommer men jag gillar att använda det emellanåt. Det blev rena, rama...

Den trettonde idag. Men inte fredag den trettonde som jag hade som rubrik på mitt hittills enda blogginlägg för detta datum. Lite märkligt att det bara finns ett eftersom jag redan för två år sedan satte upp målet att varje datum på året skulle inneh...

Ibland undrar jag om demensen redan börjat smyga sig på mig. Fast om jag bara tänker efter en aning så vet jag ju att det inte är nåt nytt. Att då och då vara lite disträ är kanske en del av min personlighet. Då låter det genast mindre negativt. Bä...

Nu är det en tid på året som jag, som barn och tonåring, såg fram emot rätt länge. Eller... Rättare sagt så är det  TVÅ tider på året som jag såg fram emot då. Samtidigt dessutom! Dels är det ESC-finalen ikväll. Stora "Mellon" alltså. Fram till kan...

"Alla klagar på vädret men ingen gör nåt åt det!" Nej, hur skulle vi kunna det? Men klaga kan vi ovh klaga har vi (jag) rätt att göra idag. Maj månad är åtta dagar gammal och utanför fönstren yr det snö i luften.  SNÖÖÖ!!! I MAJ??? Ska det VARA s...