Sparkcyklar har väl funnits i alla tider? Eller åtminstone minst lika länge som jag själv funnits. De har gått upp och ner i popularitet precis som så mycket annat. Men nån gång för 20-25 år sen kom nån smartskalle på att ge dem ett engelskt namn istället. Man började sälja kick-bikes istället för sparkcyklar. Och snart därefter kom den eldrivna kick-biken ut på marknaden också. Dessa har sannerligen fått en ny vår detta år. Det vimlar av ungar men även vuxna som susar fram i bortåt 30 km/h på gator och gångvägar. Och inte bara där, de ger sig gärna ut i trafiken också.

Bara för någon dag sedan var jag ytterst nära att köra på en liten grabb på gissningsvis 10-11 år som tog ett skutt ned från den höga trottoarkanten och rakt ur i gatan. Utan att se sig för det allra minsta.

Det hände precis utanför huset jag bor i och jag var på väg hem från Willys. Farten är där begränsad till 40 km och den höll jag. Tills jag fick se de där två småkillarna jazza omkring på trottoaren redan 150 meter innan jag nådde dit. Så jag lättade på gasen i god tid och tur var väl det för hade jag hållit mina 40 så hade jag aldrig hunnit bromsa i tid. Det sitter ju liksom i ryggraden, det där med att ta det lite extra lugnt när man ser att ungar uppehåller sig längs vägen. Och särskilt om de ser ut att vara inne i nån sorts lek. Ungar som bara går mot nåt mål är inte alls lika farliga.

Efteråt gick jag ut på FB och på en av de grupper som finns för folk i trakten skrev jag och bönföll föräldrar till barn med såna livsfarliga leksaker att prata allvar med dem om trafikvett och försiktighet.

Hur tänker man som förälder då man förser sin 10-åring med en leksak som går mycket fortare än den kan cykla? (Ja, utom i nedförsbackar då kanske,)  Och de här två glada pojkarna hade varken hjälm eller skydd för knän eller armbågar. Det räcker ju att de trilla omkull så kan de ju bryta både armar och ben. Vem skulle vilja uppleva att ens lilla son/dotter blir påkörd och allvarligt skadad på sin kick-bike och veta att man själv har gett den till dem?

Jag förstår det inte. Gör ni?

Lördag råder över landet och jag funderar just på om jag ska våga lita på Madame Citroen och åka en sväng till Lidl eller Willys. Igår fick hon stå hela dagen och jag har frågat några förstå-sig-på-are om råd. Men ingen kan förklara vad som hände. Såhär efteråt har jag erinrat mig att just innan motorn lade av så körde jag över en vägskada så det guppade till en aning. Kanske kan det ha varit så att tändlåset stöttes till och halkade ur läge bara. Det förlarar dock inte att hastihetsmätarens nål stod stilla till nästa gång jag stängt av motorn och startat den igen.

Men sen gick ju allt hur bra som helst. Så jag kanske inte behöver måla f-n på väggen ännu...

Och just nu upptäckte jag att jag lyckades glömma Sveriges premiärmatch i hockey-VM på andra sidan Östersjön. Men de mötte ju Österrike så allt annat en vinst är väl en sensation.

Därmed... så tillönskas mina kära ordbrukare en härlig lördag och helg i Skultorp, Veddige, Björklinge och Häggenås. Ta hand om er! Så ingen annan måste göra det!

Jag kommer tillbaka. Som en bumerang kommer jag ALLTID tillbaka...

Aldrig får man vara riktigt nöjd! Lika glad som jag var för några dagar sen för att den där högst irriterande reklamrutan mitt på skärmen tycktes ha försvunnit, lika besviken och irriterad blev jag då jag nyss såg att den är tillbaka, Det räcker ju  så bra med reklam ändå!

Istället får jag väl försöka vara glad över att jag begår ännu en världspremiär idag. På mina dryga tretton år som bloggare här har jag aldrig tidigare skrivit något den 13 maj. Det är tomt i backspegeln!

Jag avgav ju det nyårslöftet att innan året är över ska det finnas minst ett inlägg per dag att blicka tillbaka på för de kommande åren. Vad det blir för snits på det här återstår ju förstås att se.

Vaknade för egen maskin och kände mig pigg och utvilad fast klockan bara var sex på morgonen. Och nu, en dusch och en kaffekopp senare känner jag mig t.o.m ännu piggare. Jag har ju liksom varit lite "down" det senaste året men nu tror jag att livsandarna börjar vakna till igen. Om det är våren, ljuset som gör det, eller nåt annat, vet jag inte. Så jag väljer att bara åka med och vara glad och tacksam över det lilla lyftet.

Inte ens det faktum att jag kanske har bilbekymmer under uppsegling får mig att deppa så värst. Det var igår förmiddag jag hade lovat att köra exfrun till tåget. Hon skulle till Stockholm och Arlanda för vidare transport till Mallorca på en veckas solsemester. När jag lämnat motorvägen dog motorn på avfarten. Laddningslampan plus de andra som tänds när man slår på tändningen för att starta den tändes. Jag lyckades använda farten jag hade och rulla in på en parkering alldeles efter avfarten. Där satt jag nån sekund och blev orolig.

Sen vred jag på nyckeln.Och då startade den igen. Lite osäker om jag skulle våga fortsätta eller ringa och säga åt exfrun att beställa taxi väntade jag lite innan jag tog Gud i hågen och fortsatte. Då funkade inte hastighetsmätaren.

Inga larm kom på färddatorns skärm och inga varningslampor heller. Men oron gnagde lite ändå.

Då jag kom fram stängde jag av motorn för att ta en titt under huven. Tänkte att det KAN ju hända att jag upptäcker något. För det har hänt tidigare. Men vad jag kunde se var det inga konstigheter.

Så jag startade igen när min f.d satt sig i bilen. Och DÅ.... funkade även hastighetsmätaren!

Därefter fraktades hon till järnsvägsstationen, eller resecentrum som det numera så vackert heter. Inga nya missöden. Hem tog jag mig också utan dramtik.

Sen lät jag bilen stå resten av gårdagen. Ringde min tama husmekaniker för att bolla lite med honom som är betydligt mer tekniskt lagd och kunnig än jag. Men han var lika oförstående.

Idag ska jag ringa vidare och forska lite. Kanske måste in på en verkstad och koppla upp deras dator mot bilens och kanske få nån sorts besked. Det mest logiska är att det nånstans i elsystemet finns nån glapp kontakt som halkade på plats igen. Men, som sagt, det får mer kunnig expertis försöka utröna.

Så hon får stå på sin P-ruta idag, Madame Citroen. Tar inga risker förrän jag har pratat med en eller två som kan mer än jag själv.

Sist får jag väl gratulera Färjestads BK från Karlstad som igår kväll åter blev svenska mästare i ishockey igår. Jag hade ju hoppats på Luleå (håller alltid på Norrland mot södra Sverige) men som matchen utvecklades igår var det ett rättvist resultat. Glädjeämnet är väl att det var vad jag tippade på i höstas innan SHL startade. Men dessvärre satte jag inga pengar på det som generar mig vinst nu.

Fredag den trettonde är det. Men jag kan inte säga att jag är mer orolig än annars. Skrock tror jag väldigt lite på.

Så förutom fortsatt försiktighet med att köra min bil lever jag som vanligt oavsett datum.

Gör det ni med, kära ordbrukare i landets alla vinklar och vrår. Eller i resten av världen.

Vi ses! Om inte förr så nästa gång jag kommer till en obloggad dag!

En gång för måååånga år sedan hörde jag en historia om tre olika yrkesmän som diskuterade vems yrke som var äldst. Trädgårdsmästaren hävdade att det var hans för när Gud skapade Adam och Eva och satte dem i lustgården hade hans föregångare redan sått gräs och planterat äppelträdet som orsakade syndafallet. Men elektrikern invände förstås och sa; När Vår Herre sa "Varde ljus" så hade mina killar redan dragit ledningarna. Då sträckte ingenjören på sig och tittade överlägset på de andra två och sa... "Det står i bibeln att universom skapades ur kaos. Och vem tror ni skapade kaos?"

Om det är ingenjörer eller politiker eller några andra som varit framme i mina trakter låter jag vara osagt men kaos har de vekligen lyckats åstadkomma på den väg jag oftast använder för att ta mig till och från området där jag bor.

Genomfartstrafiken susar ju numera förbi på motorvägen som öppnades för 5-6 år sedan, eller så. Och vägen jag talar om är alltså den gamla E4;an som går mellan staden via Kvissleby till Njurundabommen. Den sydligaste delen mellan Kvissleby-Njurunda gjordes om för nåt år sen men det drabbade ju inte mig så värst. Den är heller inte stort mer än kanske 3 km lång. Men nu ska en sträcka på mer än 15 km smalnas ner för att mer likna en stadsgata. Det ska byggas gång- och cykelväg parallellt med den nya vägen samt givetvis ett antal rondeller.

Och ingen ska ju inbilla sig att de börjar från ena hållet och bygger om en etapp i sänder. Nej, de har spritt ut folk, grävmaskiner, lasbilar och annat längs nästan hela sträckan.

Normalt sett, om jag vill gå på apoteket eller systembolaget åker jag till Kvissleby eftersom de är närmast. Där är det dessutom både lätt och gratis att parkera bilen. Det är lite över en mil att köra men nu, när de begränsat hastigheten till 30 på stora delar av sträckan samt att asfalten är uppbruten så man får köra på nåt som liknar en puckelpist bär det liksom emot att åka dit alls.

Likadant är det åt andra hållet. Hela vägen hemifrån och till min f.d arbetsplats är vägen uppbruten och man får köra 30 km/h på stora delar av sträckan.

Detta gör att oftast när jag ska nånstans kör jag en omväg söderut för att ta mig upp på motorvägen och därmed slippa tvättbrädevägar med risk för stenskott på kaross, rutor och lyktor.

Men jag måste säga att jag har svårt att förstå nödvänfigheten i dessa ombyggnationer. Det var inget större fel på den gamla vägen förutom lite tjälskott som inte fyllts igen. Gång- och cykelväg fanns dessutom redan och den var dessutom väl separerad från f.d E4. Den ligger öster om vägen och långa sträckor färdas man där längs vattnet. Östersjön först om man kommer norrifrån och sedan Ljungans nedersta delar. Nu ska den gå parallellt med bilvägen med allt vad det innebär av trafikbuller, bilavgaser och olycksrisker.

Hoppas dock att de låter den gamla finnas kvar så man kan välja den om man vill t.ex cykla till Kvissleby för att besöka apotek, systembolag, ICA, folktandvården eller vårdcentralen.

Hur många miljoner av våra skattekronor det kostar har jag ingen koll på men det blir  knappast billigt.

Som om inte detta vore nog så pågår fortfarande betongbilningen i källaren även om det har minskat i omfattning. Eller rättare sagt inte hörts alls de senast 2 timmarna. Kanske har de spettat loss all cement som behövdes för att börja fixa läckan nu. Och det bullrar knappast lika illa.

För andra veckan på raken byggs dessutom en byggställning runt huset jag bor i plus ett av grannhusen. Fattar inte varför det tar sån tid. Jag hyrde byggställning en gång för länge sen när jag skulle måla det tvåvånings radhus jag bodde i då. Den monterades upp på några timmar bara av en yrkesman och mig som hantlangare. Men de här är 5-6 man och verkar inte vara klara ännu trots att de hållit på i snart två veckor.

Även detta slamrar en del och skapar oönskat ljud.

Ja, ni förstår säkert själva vilket elände jag har omkring mig just nu. Jag försöker dock hålla modet uppe så gott jag kan. Och som en liten tröst i bedrövelsen hittade jag imorse en pyts med kalops i frysen. Den står nu och tinar upp för att bli härlig middag idag.

Så dags har både ställningsbyggare, betongkrossare och vägbyggare gått hem till sin egen kalops, falukorv, blodpudding eller vad de nu får till middag idag. Och jag kan njuta friden i huset och till och med ge mig ut på den våldtagna vägen om jag vill.

Ha en skön torsdag, kära ordbrukare i Ramlösa, Vårgårda, Teckomatorp och Bollstabruk!

Vi ses! När andan faller på...

Min hemstad har blivit en profil fattigare. Den kanske mest kände Sundsvallsbon genom alla tider Körledaren och musikanten Kjell Lönnå har lämnat jodelivet vid 85 års ålder. Det tycks ha skett hastigt och oväntat igår kväll och familjen ber i ST om respekt för sitt privatliv och önskar få sörja honom ifred.

Jag kände honom inte, har väl mött honom på stan och känt igen honom ett par gånger men inte mer än så.

De som är i min ålder och äldre minns förstås hans allsångskonserter i SVT för rätt många år sedan nu. En slags blandning av konsert med körerna och en gästartist i varje program. Men även publiken inkluderades och det var väl därför det hette Allsångskonsert. Han nådde kanske inte tittarsiffrorna för Hylands hörna eller Allsång på Skansen men programmet var väldigt populärt och uppskattat. Liksom han själv som ledare för det.

Jag tror och hoppas att han fick ett rätt bra liv och ganska långt blev det ju också.

Som sagt så kände jag honom inte. Däremot träffade jag hans pappa under någon månad eller så, i slutet av sextiotalet. Han hette Titus och var pensionerad frikyrkopastor då rektorn på min skola plockade in honom som vikarie för min sjukskrivna klassföreståndare då vi gick i sjätte klass. Minns inte så mycket av honom mer än att han var en sån där människa som vi liksom respekterade redan från första stund. Vänlig men bestämd. Dock utan att behöva höja rösten.

Han var alltså inte lärare i grunden men såvitt jag kan bedöma så gjorde han ett rätt bra jobb av det ändå. Kanske just på grund av att han hade den där naturliga pondusen och inte behövde höja rösten för att vi skulle lyssna.

Kjell själv var däremot lärare från början och min exfru hade honom som teckningslärare i något eller några år.

Så... vila i frid, Kjell! Tankarna går förstås nu till dina nära och kära. Allt gott till dem!

Bland Sundsvallsborna kommer man att minnas dig länge med stolthet och glädje över att du hjälpte till att sätta var stad på kartan för resten av Sverige.

Undrens tid kanske inte är helt förbi ändå. Har ni märkt att det hänt nåt positivt med bloggplatsen.se den här veckan? Först vågade jag nog inte riktigt tro att det var sant. Tänkte att det nog bara är tillfälligt men nu har det gått flera dagar sen sist den kom upp på skärmen. Ja, reklamlisten nedtill är ju kvar men den har ju legat där sen i somras nån gång så den har jag väl vant mig vid och accepterat.

Nej, jag talar om den där rutan som poppade upp mitt i bild varje eller varannan gång man bytte sida här. Den som gjorde hela resten av skärmen "blurrig" så det varken gick att läsa eller se bilder förrän man klickat på krysset så den släcktes. Men nu tycks den vara borta.

Kanske borde jag inte ens nämna det för det KAN ju hända att det är nåt litet tekniskt missöde som gjort att den inte funkar. Utan att Admin har upptäckt det ännu. I så fall finns ju risken att han/hon får ögonen på mina rader och rättar till felet så den kommer tillbaka.

Risken finns, som sagt, men jag hoppas och tror att den är väldigt liten.

Om det nu finns någon som kan kallas "Admin". Det kanske bara är pro foma. Ingen har ju sett henne/honom. Det är lite som med VH (Vår Herre). Honom har heller ingen sett eller hört av. Ändå är en stor del av jordens befolkning övertygade om dess existens. Folk skriver till Admin men jag har aldrig hört talas om att någon fått svar. Folk skriver till Gud också. Jo, det är sant! Jag vet för jag känner en aktiv och en pensionerad brevbärare och de har berättat att det händer flera gånger om året att det dyker upp brev i sorteringen adresserade till Gud i Himlen. Vad de gör med dem vet jag dock inte men med tanke på hur utarmad postgången nu blivit här på jorden så torde den väl vara obefintlig där dit ingen känner vägen.

Idag skrivs ju inte så många brev. Jag minns inte ens när jag senast fick något med posten som en levande människa skrivit och skickat till mig. Undantaget är väl julkort och nåt enstaka vykort per år. Det är bara reklam och räkningar som ramlar ner genom brevinkastet numera. Inte heller minns jag när jag själv skrev ett brev senast men det måste vara ruggigt längesen.

Mail däremot skickar jag väl åtminstone ett par gånger i veckan och mottager väl det sjudubbla eller nåt. Även där med reklamen inräknad.

Undrar förresten hur mycket mer stålar ett företag lägger på reklam idag jämfört med min barndom/ungdom. På den tiden fanns den ju förstås i dagstidningar och veckotidningar men aldrig i radio eller TV. På den tiden tyckte jag och många med mig att det var lite kul med de där reklamsnuttarna innan filmen började när man gick på bio.

Idag får vi den överallt. TV, radio (om man lyssnar på annat än SR), mobbilen och datorn samt diverse affischer ute på stan och digitala ljustavlor längs körvägar. Förutom den pappersburna som dimper ner på hallgolvet.

Min exfrus morfar tog sig för med att spara reklamen för ett helt år en gång i tiden, det bör ha varit för c:a 30-35 år sedan. Han tyckte att det kom på tok för mycket. Så han sparade det i papperskassar och fick ihop en full och en lite mindre än halv. Dem vägde han och om jag minns rätt vägde det 13 kg tillsammans.

Idag är papperskassarna större och rymmer mer men också jag samlar på mig reklam och annat papper för att köra det till återvinning när kassen är full. Och det brukar den bli på mindre än två månader. Vägt dem har jag aldrig gjort men nog väger de minst lika mycket som min f.d svärmorfars kasse från den tiden.

Det har alltså ökat fullkomligt lavinartat. Vad kostar det, kan man fråga sig. För det är ju knappast gratis att trycka upp de där färgglada bladen som de skickar ut och de som bär ut dem till os ska ju förstås också ha betalt.

Det får du och jag sedan betala för när vi köper deras varor. För ingen ska ju tro att kostnaderna tas någon annanstans ifrån än kunderna. Du får alltså hem en massa inforrmation som du inte bett om och sen får du vara med och betala för den vad än du köper. Jävla tjuvsamhälle!.

Mot den bakgrunden kanske vi inte ska glädjas för mycket åt den där rutan som försvann här på bloggplatsen utan bereda oss på att den snart är tillbaka. 

Han hade rätt, Ronny Eriksson, när han sa orden jag har som rubrik idag. Man ska int´ glädjas i onödan!

Men idag är det ju söndag och jag räknar med att de är lediga idag, alla som jobbar på bloggplatsens stora högkvarter.

Så passa på och njut idag, ni också, kära ordbrukare! Av försvunna reklamrutor, våren, vädret (i förekommande fall), mat, dryck, mjukglass eller vad ni vill själva i Ödeshög, Flurkmark, Åkers Styckebruk och Häggdånger.

Vi ses! Endera dagen/veckan/månaden...

Alltså... Den där Putin, hur galen är han egentligen? Läste igår att man i Moskva hängt upp affischer där man pekar ut kända svenskar som nazister. Ingvar Kamprad, som var en av de utpekade, hade väl haft någon sorts koppling till de svenska förgreningarna av nazismen i sin tidiga ungdom men tog ju senare avstånd och gjorde avbön offentligt. Men Ingmar Bergman? Och Astrid Lindgren??? Varför? VARFÖR???

Finns det någon som var emot allt vad nazismen innebar så var det väl hon! Men de hade visst hittat nåt gammalt citat där hon sagt sig vara räddare för Stalin än för Hitler. Och det kanske hon kan ha sagt men det gör ju knappast  Astrid till nazist. 

Sen kan man ju också fundera över varför man startar en sån kampanj. Sverige utgör ju knappast nåt hot mot Ryssland. Såvitt jag vet har inte Magdalena Andersson hotat invadera dem i alla fall. Det är några hundra år sedan det här landet bedrev några anfallskrig. Så varför??? Jag förstår det inte alls men uppenbarligen vill ryska makthavare skapa en annan bild av Sverige hos det ryska folket. Liksom svärta ner oss genom att angripa våra mest kända. Astrid Lindgren är ju översatt, läst och älskad av barn över hela världen. Ryssland är inget undantag.

Och IKEA-möbler står det i massor av ryska hem också. Vad de tycker om Ingmar Bergman vet jag inget om men med tanke på hur hyllad han är runt hela jorden så är det säkert likadant där.

För ett par dagar sen skrev en vän på Faacebook att hon börjat använda Putins namn som en svordom. Typ... "Nog var det väl självaste Putin!" och vi skojade vidare på temat en stund, "Dra ända in i Kreml med dig!" var ett av de uttryck vi hittade på och skrattade åt. Imorse läste jag sen att han ska opereras för cancer i sköldkörteln och cancer är inget jag önskar åt någon, inte ens honom faktiskt. Men så ringde en annan kompis och var pratsjuk och jag nämnde saken för honom. Då sa han att det går ju inte. Cancer kan väl inte få cancer, sa han. Putin har inte cancer, han ÄR cancer!

Och jag tänkte att vi är nog ganska många som håller med lite. Att han är något av en svulst på jorden som många vill avlägsna. Jag önskar dock, som sagt, varken cancer eller död åt någon människa. Inte ens åt honom. Men jag skulle inte sörja om han kom bort från makten.

Maj är en kall och blåsig maj det här året. Åtminstone här på Sveriges midja. Plus sju, visserligen, ute idag men blåsten gör att det nästan känns som minusgrader. Oljudet i källaren pågår även idag och arbetet ska pågå hela både denna och nästa vecka. Jag hoppas dock att bilningen av betongen är klar om nån dag så de kan börja täta läckan och sedan gjuta ny betong över. Det lär inte bullra lika mycket.

Just för stunden är det dock tyst. Antagligen har då tagit lunch. Så jag tänker tajma in min shoppingtur tills de kommer tillbaka för att hålla mig borta åtminstoner en del av tiden.

Timrå IK;s säsong är ju över och slutade så lyckligt som den kunde. Nu pågår lagbygget inför nästa år och vad vi sett hittills finns det goda skäl att vara förhoppningsfull. Det ser bra ut med andra ord. Och titta på bra och spännande matcher kan jag ju fortfarande varenda kväll. Igår följde jag SM-finalen mellan Luleå¨och Färjestad och fick se Luleå vinna på övertid med 5-4. Ikväll ska jag se kvalfinalen till SHL mellan Björklöven och HV71. Match nummer sex av sju och Björklöven måste vinna för att få en sjunde och helt avgörande match. Jag har hela tiden trott på HV71 precis aom alla andra "experter" men hoppas ändå lite på Umeås stolthet. Håller alltid på norrlandslagen när de möter lag söderifrån. Och det vore ju även bra för Timrå om de skulle klara av det. Till Umeå är det väl ungefär 25 mil medan det är det tredubbla till Jönköping. Kortare resor är ju alltid en fördel. Både för spelartruppen och för de supporters som åker med till bortamatcher.

Nu ska jag gå och fixa mig lite brunch. Det blir nog äggröra tror jag. Fort, lätt och gott! Ha en fortsatt fin onsdag, kära ordbrukare i landets alla skrymslen och vrår. Vi ses!

Tja, då har jag alltså ätit riktiga Wallenbergare då! Inte var det väl så himla märkvärdigt men gott och vällagat och dessutom trevlig upplagt. Man äter ju med ögonen också. Och det är ju allt ni får göra, kära ordbrukare, för att dela med mig av maten via cyberspace går ju inte. Och särskilt inte när den numera är uppäten och säkert inte alls ser sådär aaptitlig ut där den nu befinner sig. Trevliga lokaler också med trevlig personal som dessutom serverade till bordet. Då brukar det vara dyrare än de ordinära lunchbufféer som så många resturanger serverar men priset för "Dagens" var bara 110 kronor. Så det finns 80 kr kvar på det där presentkortet jag fick. Skall användas som delbetalning nästa gång jag äter där. För så nöjd blev jag att jag gärna kommer tillbaka dit.

Om du som läser bor i trakterna runt Sundsvall kan jag berätta att resturangen vi besökte var E Street på Esplanaden. Det som förr kallades "Espan" och Brittas bakficka. Mitt emot teatern, lätt att hitta till.

Så... stället rekommenderas varmt för lunchsugna! De är även välkända för sina kötträtter som jag också provat några gånger och varit väldigt belåten. Men då får man förstås slanta upp lite mer....

Godmorgon Sverige! (Och alla andra länder också) Fyra plusgrader och halvklart till mulet här på Sveriges midja. Jag som inte alls hör till de som fryser lätt sitter här och småhuttrar. Kände på elementet nyss och det var iskallt. Då erinrade jag mig att det ju brukar vara så i början av maj. Att hyresvärden stryper värmen från nåt visst datum och inte beroende på utetemperatur. Så jag får väl leta fram mina raggsockar och ta på en tröja kanske.

Smått kyligt, alltså, men jag tröstar mig med att det kanske gör någon liten mikroskopisk nytta mot övervikten. När man fryser så förbränner man ju mer. Så jag kanske försöker stå ut.

Ut måste jag under dagen och handla lite förnödenheter. Då slipper jag också det oljud som vi har i huset sen igår. Det går någon avloppsledning under källargolvet och den har visst nåt läckage. Därför ska man bila upp en ränna i betongen för att komma åt att laga det. Det görs med en kompressordriven vibrerande mejsel och för ett j-a liv under nästan hela dagen. Och jag upptäckte igår att det där ljudet gör en ganska trött i skallen efter några timmar.

Igår ringde lilla dottern vid lunchtid och frågade om jag kunde hämta henne på jobbet och köra henne hem. Och eftersom hon är utan bil just nu så ställde jag upp. Och kände redan efter att jag hade satt Madame Citroen i rullning hur skönt det var att slippa höra det där oväsendet från källaren. 

Får väl försöka att stå ut ändå till framåt elvatiden då min tama husmekaniker kommer och plockar upp mig för vår lunchdate. Dessa möten brukar ju oftast innebära raggmunk med stekt fläsk. Men så blir det inte idag.

För en tid sedan fick jag ett presentkort till en av stadens bättre resturanger och idag serverar de Wallenbergare. Trots att jag vandrat på jorden i mer än 64 år har jag aldrig ätit det. Däremot har jag sett Mannerström och nån annan stjärnkock laga det i TV eller på Youtube och vill gärna pröva det. Så idag ska jag bjuda min gode vän på lunch och har ni tur/otur (välj själva) så kanske jag återkommer med både bilder och recension senare.

Det får vi se och till dess önskar jag mina kära ordbrukare en angenäm tisdag i slott och koja i vårt avlånga land.

Vi ses!