Ett dygn har gått men jag vill ändå gratulera vårt grannland Finland till kämpainsatsen i hockeyns VM-final mot Kanada igår. Det mest spännande jag sett på länge när det gäller hockey.

Därmed kopierar man Sveriges bedrift från 2006. Att vinna både OS och VM samma år. 

När nu Sverige var utslaget höll jag självklart mina tummar för grannen i öster och efter många om och men fick de och jag jubla åt finskt VM-guld.

Säsongen är över utom i NHL där slutspelet lär pågå en bit in i juni innan årets Stanley Cup avgörs.

Annars... så har det varit måndag med allt vad det innebär. En ganska bra sådan, åtminstone för min del. På förmiddagen plingade det till i min "aj-fån" med ett sms från Postnord att mitt paket fanns att hämta på min närmaste ICA, 3-4 km hemifrån. Min tama husmekaniker ställde förstås upp och hämtade mig och jag hämtade tändspolemodulen på vägen till min verkstadskompis. Modulen monterades snabbt och enkelt. Jag tittade på och kunde konstatera att det där hade t.o.m jag klarat av om jag vetat hur man gör. Så pajar den nya innan jag har skaffat nyare bil så kan jag byta den hur lätt som helst. Problemet är ju bara att man också måste berätta för bilens dator att det är gjort och kvittera bort larmet med en verkstadsdator som ansluts till bilens egen och där faller liksom projektet för någon sån har jag förstås inte. 500 kronor ville han ha för arbetet och det kändes helt ok. Särskilt som jag vet att om jag lämnat till min närmaste verkstad så tar de minimum 600 bara för felsökningen med dator. Sedan hade de säkerligen debiterat mig en timme för arbetet så då hade det kostat minst lika mycket till.

Så nu är hon återbördad till sin plats här utanför fönstret och gick som en klocka hela vägen hem.

Och fortfarande är, inte precis mitt eget hem, men huset jag bor i fortfarande en byggarbetsplats. Det står byggställningar runt hela huset precis som runt det grannhus som är lika gammalt eftersom takpannorna ska bytas. Och källardörren är fortfarande avspärrad p.g.a arbetet med avloppsledningarna.

Dock har de inte slamrat lika mycket med bilningsmaskinerna idag som de tidigare veckorna. Så kanske de håller på att fylla tillbaka betongen som bilats bort.

Det lär jag märka imorgon bitti då jag har tvättstugan inbokad. Då måste jag gå ut och sedan runt till husgaveln och den källartrappa som finns från utsidan. Gruvar mig faktiskt redan lite för att släpa tvättkorgen ännu längre än annars. Har inte kunnat tvätta på två veckor eftersom de stängde av tvättstugan förra tisdagen då jag hade bokat.

Därefter var det fullbokat ända tills imorgon. Nyinflyttade grannar längst upp i huset måste ha väldigt lite kläder, lakan, handdukar och annat eftersom de bokar flera tider i veckan. Så min tvättkorg är fullproppad med våra kläder och diverse annat som får den svullen som en dräktig elefanthona ungefär. Vad den väger törs jag inte ens gissa!

Men imorgon är det min tur. Hela dagen. Så vem vet, kanske kräks jag fram ännu mer onödigheter då. Jag har ju liksom en gammal tradition att ofta skriva här de dagar då jag har byk-dag. Inget som är planerat eller uträknat, det har liksom bara blivit så genom åren.

Maj gör sig redo att ta farväl och i övermorgon börjar sommaren, enligt mångas uppfattning. Själv har jag alltid tyckt att den dag när skolbarnen blir lediga också är inlednng på sommaren.

Och nu känns det, tycker jag, som om våren gått så fort. Det som kändes så långt borta i januari och februari är snart här nu. Och februari var ju alldeles nyss, ju...

Mellan turerna till tvättstugan så blir det att avbrott vid elvatiden eftersom min tama husmekaniker föreslog en lunchdate imorgon. Vi ska åka till ett ställe som serverar paltbröd med vitsås och stekt fläsk och det har jag inte ätit på den dag jag minns. Mest beroende på att jag inte bott ensam utom någon månad på hösten 2011 eller 2012. Och inget av mina barn uppskattar denna delikatess.

Nu är det dock hög tid att tanka upp snarkmaskinens vattenbehållare så jag får rätt fuktighet på inandningsluften inatt och därefter tandborstning och övriga bestyr innan sängen.

Ha en underbar natt, kära ordbrukare! Tillsammans eller var för sig i Vattholma, Bollebygd, Trehörningsjö och Grisslehamn.

Vi ses igen! När andan faller på...

Alla ni som har era mödrar kvar i livet hoppas jag ser till att fira dem idag på Mors Dag. Tacka dem ordentligt för att de gav er livet en gång i tiden. Och bor du långt ifrån henne så se åtminstone till att höra av dig till henne och visa din tacksamhet. För det är de värda. Åtminstone nästan alla de där kvinnorna som en gång satte oss till världen.

Min egen fick jag bara behålla i knappt sex år så minnena är ganska bleka. Ändå känns det, på något vis, som om hon är med mig ändå. I skänkskåpet jag har i mitt vardagsrum står hennes brudfoto på hedersplats och på mors dag och även ibland annars lyfter jag ner det och ser på henne. Klappar henne på kinden med ett finger gör jag också ibland och då känns det som om hon ser och uppskattar det. Så här såg hon ut innan hon lämnade oss.

Bilden i vardagsrummet är vackrare då hon står i sin vita brudklänning med en gigantisk blombukett i handen men eftersom jag inte har nån scanner så får den här duga.

Hennes grav är mitt emot hennes föräldrars så där ligger ju också min mormor som tog över modersrollen i mitt liv då mamma gick bort. Henne fick jag några fler år med, nio närmare bestämt. De får varsin blomma innan dagen är över.

Plus att jag skickar dem båda en tanke men det gör jag ofta annars också fast båda är borta sedan länge.

Maj månad går mot sitt slut och sommaren närmar sig. På mina breddgrader är ju inte våren så lång, det handlar ju mest om maj och kanske halva april. Men det är ändå min favorit bland årstiderna. Från första maj och fram till midsommar tycker jag är den bästa tiden på hela året. När allt blir grönt och börjar blomma och ljuset är som längst och som starkast. Visst gillar jag sommaren också, de år vi får en sommar värd namnet.

Men den här tiden som är just nu är ändå bäst. Därför bjuder jag också än en gång på lite musik som handlar om den. Jag vet att jag har lagt ut den förr, kanske mer än en gång också. Men jag tycker så mycket om den att jag delar den med er igen. Lyssna och njut!

"Du jagar undan mörkret och håller mig kvar i romansernas famn..." En strof ur denna ljuvliga text. Och ihop med melodin skapas liksom magi, tycker jag.

Vad sorts musik min mor tyckte om har jag inga minnen av men jag tror att också hon skulle ha tyckt om den här.

Så... har en riktigt fin Mors Dag idag, alla ni mödrar i världen. Ni förtjänar verkligen att få fira denna dag och det hoppas jag att era söner och döttrar också tycker och ser till att ge er en riktigt härlig söndag i Grythyttan, Karlholsbruk, Ljungaverk och Överkalix.

Vi ses! Nån dag...

En bra dag idag! Jag har äntligen fått träffa och krama om min äldsta dotter (som bor i Stockholm) för första gången på nästan två år. Pandemijäveln satte ju länge käppar i hjulen och diverse andra saker som också spelade in har gjort att vi inte har träffats i levande livet på väldigt lång tid.

Hon och sambon hade fåt låna hans föräldrars bil och körde upp igår eftermiddag/kväll och sov natten till fredag hos hennes äldste lillebror som bor både rymligt och centralt i staden.

Schemat när hon väl kommer hem ett par dagar är förstås späckat för att hinna hälsa på så många hon hinner av släktingar och vänner som bor kvar här. Så idag var det hennes föräldrars tur att få avnjuta hennes sällskap över en lång lunch.

Sveriges Hawaii vill en del av Alnöns invånare kalla vulkanön de bor på och dit åkte jag och exfrun för att sammanstråla med äldsta dottern och mågämnet. Vindhem heter stället som jag nämnde i mitt förra inlägg och är ett väl etablerat namn för alla äldre Sundsvallsbor. Den ursprungliga restaurangen var en stor pampig byggnad från början av förra seklet. Byggdes ursprungligen av stadens segelsällskap som klubbhus och fick senare en restaurang öppen för alla. På bilden här kan man se hur det såg ut innan branden 1979.

Därefter dröjde det rätt många år innan man byggde upp den restaurang som står där idag. Inte lika iögonenfallande men den fyller ju sin funktion. 

Tyvärr medgav inte dagens väder att vi satt ute på den stora altanserveringen med utsikt över småbåtshamnen nedanför, plus havet och delar av staden. Men det var mysigt ändå.

Och maten var god. Jag valde stekt strömming med potatismos, skirat smör och rårörda lingon. Lingon har jag aldrig ätit till strömming och mos förut men det passade hur fint som helst.

Det fanns mycket annat som lockade också men detta hade jag inte ätit på så länge att jag valde det. Fast medan vi väntade på maten bar de in en räkmacka till bordet bredvid vårt och då ångrade jag mig nästan. Kommer jag dit igen ska jag smaka på den också för den såg helt gudomlig ut.

Uppe vid sextiden eftersom min tama husmekaniker jobbat nattskift och vi hade bestämt att han skulle hämta mig så skulle jag köra honom hem för att sedan låna hans bil över dagen. Det är en Volvo XC90, ni vet den där största SUV;en de bygger på Torslandaverken i Göteborg. Definitivt onödigt stor för mig men hade jag råd skulle jag gärna äga och köra en sån. Jag har väl kanske lite "snöat in" på komforten i Madame Citroen men idag fick jag ju känna att det finns fler fabrikat som är underbara att åka i och köra. Lättkörd var den också med automatväxel så det kommer jag nog att försöka hitta en bil som har när jag en gång ska byta upp mig.

Apropå Madamen, förresten, så kom det ingen leverans av min nya tändspole idag heller så hon lär bli stående över helgen också. Men jag lejer sonen som chaufför eller tar hans bil så det går ingen nöd på mig.

Nu börjar det dock bli dags att ladda inför finalen i Champions league mellan Liverpool och Real Madrid. Så jag önskar mina trogna ordbrukare en fortsatt trevlig fredagkväll och helg i Vätterstad, Harmånger, Ljusnarsvik och Aspudden. Ha det gott, allihop, till vi ses igen!

För DET gör vi! "Om Gud vill å pjäxer´n håll´!"

Skrev för ett tag sen om eldrivna kick-bikes som bara exploderat fram i tusental den senaste tiden. Ser både vuxna och tonnåringar susa omkring i kanske 30 km/h eller mer. Och det är väl en sak... Men hur är man funtad som förälder om man köper ett sån där livsfarligt åkdon till sin tioåring. Eller yngre i vissa fall också. Så sent som igår åkte jag bil med sonen och var nästan hemma då en flicka som säkert inte var mer än 7-8 år brakade rakt ut i vägen framför oss vid en husknut. Tack vare husets placering fanns ingen chans att upptäcka henne innan.

Som tur var hade vi nästan ingen fart men han tutade ändå tiil åt henne. Då vänder hon på huvudet och räcker ut tungan åt oss. Med påföljd att hon körde ner i en grop med framhjulet och for av sparkcykeln. 

Hon landade i gräset och tycktes inte skadad (DEN gången...) och var snabbt iväg igen. Utan hjälm, utan skydd för handleder, armbågar eller knän för den delen.

Nu tycker jag ju inte att så pass små barn ska åka eldriven kickbike överhuvudtaget men undrar hur i fridens namn en förälder tänker när de släpper ut dem helt utan minsta skyddsutrustning. Ungar som cyklar i området har oftast åtminstone en cykelhjälm på sig men ingen av dem jag sett på kickbike har haft det.

Och då går ju den en bit fortare än de flesta ungar kan trampa upp på sina cyklar.

Kalla mig grinig surgubbe om ni vill men jag tycker det är hög tid att införa åldersgräns på såna där åkdon. 15 känns som en bra minimiålder, tycker jag. Om den går ungefär lika fort som de klassiska mopederna fick göra på min tid så borde det vara samma åldersgräns för de där. Riskerna är dessutom mycket större på grund av de pyttesmå hjulen de har. Det behövs ingen djup grop för att de ska kapsejsa och ungen störtar till marken. Då gäller det att de har samma turs som den lilla tjejen som räckte ut tungan åt oss, att de landar mjukt. För landar de på asfalt eller betong så kan det t.o.m vara godnatt för alltid. Tänk på det, föräldrar, innan ni skaffar era barn en eldriven kick-bike!

Bilandet, borrande av betonggolvet i källaren som skulle pågå i en vecka är numera inne i sin tredje vecka. Tydligen fanns fler fel att lokalisera och laga än de trodde innan så man tvingas försöka stå ut med oljudet varje vardag. Skönt att det är röd dag imorgon så vi får en lugn dag extra. Å andra sidan betyder ju det också att det kommer att ta ännu en dag innan de är klara.

Idag fick jag mail att den tändspolemodul jag beställde i helgen packats och skickats iväg från depån i Stockholm. Så om jag har en väldig tur så KAN den dyka upp på fredag men eftersom det är Postnörd (f´låt "NORD" ska det ju vara) som ska leverera så har jag inte så mycket hopp.

På fredag får jag dock låna min tama husmekankers bil över dagen eftersom Stockholmsdotter med sambo kommer hem och hälsar på och jag och hennes mamma ska bjuda dem på lunch på en trevlig restaurang på Alnön.

Gamla klassiska Vindhem, den ursprungliga restaurangen, brann ner till grunde för c:a 30-35 år sen eller nåt. Den ägdes då av samma familj som då ägde legendariska Hotell Knaust här i stan.

Därefter kördes en restaurangbåt som fått namnet på Sundsvallsfjärden i några år innan man byggde upp Vindhem igen. Själv har jag bara besökt det gamla Vindhem som barn en eller två gånger så det ska bli intressant att se hur det ser ut nu.

Båten med samma namn såg jag vid mitt senaste besök i huvudstaden där hon låg vid en kaj. Kanske fortfarande är i trafik, vad vet jag.

Någon sådan turbåt finns inte här sen ett par år tillbaka. Den senaste i den raden hette MS Medvind och med den åkte jag flera gånger då fackklubben på jobbet bjöd sina medlemmar på båtresa med skärgårdsbuffé och uppträdande från lokala artister.

Hockey-VM rullar på i vårt östra grannland men just idag har Sverige ledigt från spel så jag får hitta nåt annat att göra än att se på hockey ikväll. Youtube är ju en outsinlig källa med klipp eller små filmer av alla de slag och kvaliteter så där kan man slötitta bort hur mycket tid som helst om man vill.

Ha en fortsatt fin pig-lördag, kära ordbrukare i Östervåla, Smygehuk, Timmernabben och Västerhaninge.

Vi ses!

Idag är det elva år sedan jorden skulle gå under. Det var i alla fall vad den då 90-årige (ungefär) amerikanske predikanten Harold Camping påstod. Detta enligt profetior han och andra fått direkt från högkvarteret. Från VH, alltså Vår Herre, även kallad Gud.

När detta sen inte inträffade försvarade han sig med att han räknat fel och att det var idag som GF (Gud Fader) hade låtit domen falla över jorden och mänskligheten. Verkställandes skulle ske senare under året, i november om jag minns rätt. Hur han sen förklarade att det inte skedde då heller vet jag inget om för media tappade visst intresset för farbror Harold och jag läste inget mer om honom, Men som vi ju alla vet så blev vi väl endera benådade eller så hade Herr Camping fattat fel, skojat med oss eller kanske bara velat skrämmas lite. För både jorden och många av oss som fanns då finns ju ännu. T.o.m denna lilla litterära utkant som är min blogg lever och har hälsan.

Det gör däremot inte farbror Harold. Han lämnade jordelivet två år efter sina profetior och sitter kanske däruppe med Vår Herre och alla andra som vandrat den vägen före honom.

Jag undrar ibland hur man tänker då man häver ur sig såna där förutsägelser. För hittills har ju samtliga haft lika fel som Harold Camping. Dagen efter den utlovade domedagen måste man ju försöka hitta på ett sätt att förklara varför vi alla traskar vidare på jordkulan som om inget hänt. Och det har det ju inte heller, i alla fall inte det de sagt skulle ske!

Nåja, låt dem hållas! Jag kommer fortsätta att kalla sånt där för skrock och vidskepelse, påhitt och fantasier. Tills någon bevisar för mig att jag har fel. Och då är det ju ändå för sent. Då har man ju liksom tagit ner skylten, tackat för kaffet eller kilat vidare som det också heter.

Det finns ju roligare saker att minnas. Tack vare den förnämliga backspegel vi ala bloggare här har til höger i bild vet jag också att det, just idag, är sex år sedan det absolut läckraste mål jag sett på NP3 Arena (då hette den Norrporten) gjordes av Noah Sohnko Sundberg. Som på den tiden spelade med GIF. Något år senare flyttade han till just Östersund men jag tror aldrig han lyckades göra om sin bedrift från Norrporten däruppe.

Så jag ber alla, inkusive dig som inte är sportintresserad alls, att titta på klippet nedan så får ni se vad jag talar om.

Som sagt, det absolut läckraste mål jag sett på den arenan. Zlatans bicycleta mot England på Friends Arena i Solna är några snäpp vassare men Sundbergs cykelspark kommer de som satt på läktarna den kvällen att minnas länge.

Det är naturligvis också en del tur inblandat när såna där sparkar resulterar i mål men om ingen vågade försöka så skulle ju ingen lyckas heller. Såna mål får man inte se så många under en livstid.

Det är också, just idag, fyra år sedan jag förlorade valet som huvudskyddsombud för hela fabriken där jag jobbade. Idag är jag inte alls ledsen för det! Hon som fick uppdraget gjorde ett bra jobb. Och för min personliga del är jag mer nöjd med att ha kommit därifrån. Det har även den jämnåriga dam gjort nu, hon som vann den gången. Träffade henne på Willys för ett par veckor sedan och då berättade hon att hon, precis den dagen, haft sin sista arbetsdag och gjort mig sällskap i pensionärernas skara.

De hade årsmöte igår kväll, fackklubben på mitt f.d jobb, så jag antar att någon valdes att efterträda henne. Och eftersom det fortfarande finns ett antal människor där som jag bryr mig om hoppas jag de valde en duglig person.

Hur som helst så angår det ju inte mig vilket de gjorde. Jag är kvar som pensionärsmedlem mest för att få den månatliga tidningen "Dagens Arbete" som jag tycker har mycket läsvärt i sig. Avgiften är dessutom bara drygt två hundralappar per år så det kan jag tycka är rimligt.

Nu väntar jag bara på att få besked vad som är fel med Madame Citroen. Imorse körde jag henne till andra sidan staden och lämnade henne där min verkstadsägande kamrat håller till. Det gick helt utan missöden och min tama husmekaniker följde efter i sin bil och skjutsade mig hem efteråt.

Om det är som jag tror så behöver hon en ny tändspolemodul. På sonens Volvo kunde man ju byta en spole (de har en per cylinder i motorn) men på Madamen sitter de ihop, alla fyra, i en s.k modul. Som då följaktligen kostar en hel del mer än den till Volvon. Men inga hiskeliga summor, de finns från 550:- och uppåt.

Sen ska den monteras också förstås men den biten tror jag är ganska enkel för nån med rätt monterade fingrar och händer. Tar knappast mer än en halvtimme så jag borde inte bli helt ruinerad...

Men eftersom jag inte har tillgång till bil så behöver jag inte köra bil imorgon förmiddag. Därför kan det hända att jag idag kommer att bryta min "vita vecka" som startade 1 maj och därmed har blivit tre veckor lång och unna mig ett glas rödtjut eller två framåt kvällningen. Jag har dessutom fått en flaska whisky av obeaknt märke av exfrun. De hade sålt den till vrakpris i taxfree-shopen innan hon klev på planet hem från Palma igår. Men den tror jag att jag sparar åtminstone till midsommar..

Därmed önskar jag mina kära ordbrukare en härlig lördagkväll och helg. Ta er en dragnagel om ni får lust med det. Eller en kopp kaffe eller té om ni föredrar det. Eller kexchoklad, chips, popcorn eller vad som nu gör din munhåla lyckligast. Vi ses!

Torsdag i Sverige. Kalasväder ute och inga ryska bombplan i luften ännu i alla fall. Fast... jag måste medge att jag mer än en gång funderat över om jag, i såna fall, kanske till sist får nytta av att bo så nära min f.d arbetsplats. Fabriken är ju inte någon av koncernens största men nog finns det ändå ganska betydande värden där som tillhär bl.a en av Putins nära vänner. Oleg Deripaska heter han och är visserligen inte huvudägare längre. Han sålde ju av delar av företaget när Trump krävde det för att lätta på sanktionerna. Men jag tror att han har samma makt ändå. Kanske äger han genom bulvaner eller så har han sålt till personer han litar fullt ut på. Oavsett så blir han ju knappast glad på Putin om de skulle skicka en raketattack mot hans fabrik i Sundsvalll.

Nej, vi får verkligen hoppas att Putin inte är fullt så galen som många ger honom cred för. Först hade vi ju den där stollen i USA som också kunde ha orsakat ett större krig i världen. Sen kom den där j-a Covid 19 och därefter den där tomten i Moskva. Som i och för sig har varit del av makten där rätt länge men det är ju först på senaste åren han börjat tuffa till sig och bli mer hotfull.

Tidigare idag körde jag på den potatisåker som de förvandlat gamla E4;an till mellan mitt hem och staden. Åkte en sväng till Lidl för att proviantera lite. Och då hände samma sak igen som hände i förra veckan. Madame Citroen bara lade av helt plötsligt och utan förvarning. Så jag styrde till vägkanten och började leta knappen för varningsblinkers. Och precis på samma gång som jag vred av tändnyckeln såg jag att det kommit upp ett larm på färddatorns lilla skärm. Dessvärre han inte hjärnan skicka ny signal till högerhanden att låta tändningen vara på så jag vet bara att larmet började med bokstäverna "Es...". 

Och precis som förra gången startade hon hur snällt som helst sen och jag kom både till Lidl och hem igen utan fler missöden. Så nu får hon stå tills min f.d arbetskompis har tid att koppla in sin verkstadsdator och kanske hitta reda på felkoden. Förhoppningsvis imorgon.

Det blev kycklingfiléer till middag idag och jag prövade en bekants tips om hur han brukar laga till dem. Annars brukar jag endera bara stoppa dem i ugnen eller också ge dem lite stekyta i grillpannan först. Men hans variant var att krydda med lite cayennepeppar, vitlökspulver och salt. Därefter lades de i en het stekpanna och fick färg på båda sidorna innan jag stängde plattan och lät dem bli färdiga av eftervärmen. Cirka 20 minuter fick de ligga och jag tror aldrig jag har yckats få frysta bröstfiléer så saftiga och goda. På vännens inrådan öste jag dem då och då med fettet jag använt för stekningen samt vände dem med jämna mellanrum.

Under den tiden fick en hög Steakhouse fries från Lidl ligga i min airfryer och bli härligt krispiga. Den varianten av pommes frites har snabbt blivit en favborit här hemma. Det är alltså långa platta räfflade remsor av potatis med någon sorts grillkrydda på. Godare än de klassiska stripsen eller pommes frites av standardtyp.

Det plus vädret och hockey-VM får väl tjänstgöra som glädjeämnen i denna märkliga tid vi lever i.

Passa på att roa er och göra det ni tycker om, kära ordbrukare i Glommersträsk, Ukricehamn, Löddeköpinge och Aspås! För ingen vet ju när det tar slut. När det är tack för kaffet för gott, dags att flytta till en etta med jordvärme. Lev som om varje dag vore den sista men håll hoppet vid liv att det ändå kommer minst en dag till!

På gott humör såhär i sena timmen. Jamen, vi har ju besegrat Finland i ishockey. Och det på deras egen hemmaplan dessutom. Inför en ishall fullsatt med skrikande, hejande landsmän plus en klick tillresta svenska fans.

Det är liksom nåt extra med att vinna mot just Finland. Rivalliteten länderna emellan är stor och ännu större är den på andra sidan Östersjön. Min upplevelse av finländare, och jag har träffat väldigt många genom livet, är att det är kanske dubbelt så patriotiska som svenskarna. Själv håller jag ju tummen för dem när de möter andra nationer än oss men det kan jag lova att det inte finns många finnar som gör. Av de jag träffat genom arbetslivet, framför allt, så är väl frågan om de flesta inte är gladare när Sverige förlorar än när Finland vinner. Och när bådadera sker på samma gång, d.v.s de vinner över oss, är euforin total. Jag minns ett VM nån gång i slutet av 90-talet (tror jag det var) då våra grannar och vi möttes i VM-finalen. Sverige hade Tommy Salo, vars föräldrar utvandrat till Sverige från Finland, i mål och han var väldigt bra just då. Så en finsk arbetskamrat menade när Sverige vunnit att vi gjort det tack vare att vi hade en finsk målvakt. Och jag kunde förstås inte låta bli att fråga om inte Finland hade det. Då tystnade han...

Men det är ju tur att hockey-VM kan ge oss lite glädje när det finns så mycket annat att sörja över och att oroa sig för.

Putins övergrepp på Ukraina till exempel. Pandemin är väl på tillbakagång. Det skrivs ju inte eller pratas länge om den i media längre. Och vi har publik igen på idrottsarenor, teatrar och andra evenemang. Så jag antar att den faran är på kraftig tillbakagång åtminstone, för att uttrycka mig lite försikigt.

Heliga kor slaktas på löpande band. Den senaste är väl Sveriges alliansfrihet. Nu ska vi ju tydligen in i NATO också.

Jag var länge väldigt tveksam till EU-inträdet men som det lät på 90-talet fanns en stor risk i att stå utanför. Det talades om att EU skulle stänga gränserna för fri handel utanför unionen och därmed skulle vår exportindustri kanske få svårigheter. Och vad händer om de inte tjänar nog mycket pengar? Jo, då flyttar de utomlands och jobben försvinner. Därför ändrade jag ståndpunkt då och röstade ja i folkomröstningen. Idag är jag inte alls lika säker även om det absolut finns fördelar med medlemsskapet.

Men ansökan att få vara med i NATO känns mycket mer oroande. Den kappvändningen kommer sig ju av en rysk galnings framfart och halvt förtäckta hot mot oss att man känner från politikerhåll att vi kanske kommer att behöva hjälp i en nära framtid. Rysshotet är alltså tillbaka och mer påtagligt än någonsin under min livstid.

Vart är världen på väg, har äldre människor som jag frågat sig i alla tider. När vi blivit så gamla att vi inte längre riktigt förstår oss på alla snabba förändringar. Men för första gången under mitt 64-åriga liv känns det inte längre helt omöjligt att Sverige kan anfallas av främmande makt.

Kalla kriget, på sin tid, märkte jag egentligen bara av en enda gång. Jag gjorde militärtjänst och var ute på vinterövning i februari 1979 då det brutit ut smärre gränsstrider mellan Sovjet och Kina. Då fick vi veta att ÖB hade höjt graden av beredskap i Sverige och att risken fanns att vi inte skulle få ledigt kommande helg. Men det blåste över på nån dag bara och glömdes sen ganska fort. Idag är hotet på riktigt igen. Med kränkningar av vårt luftrum, vårt territorium till havs samt överfygningar med ryska drönare över Gotland.

Men det är i alla fall vår på riktigt ute nu. Kalla nätter ännu, visserligen, men kanonväder ute de två senaste dagarna. Så man får väl glädjas åt det och åt hockey-VM. Så länge det nu fortsätter att gå bra för vårt folkkäraste landslag, Tre Kronor.

Och inte minst, kära ordbrukare, så kan vi ju glädjas åt att vi fortfarande lever och snart får uppleva ännu en sommar. Min sextiofemte i ordningen.

Därmed ska jag avrunda svamlet för idag och krypa ner i en renbäddad säng med en nyduschad kropp och se till att få min skönhetssömn. Titta på visningsbilden så förstår alla att det är välbehövligt.

Vi ses! Hoppas jag...

Det är många år sen jag tittade på stora mellon. I yngre år var det en av årets höjdpunkter och jag kunde t.o.m bli upprörd ibland när min favorit inte vann. Men igår tittade jag faktiskt och jag måste säga att resultatet gör mig lite varmare i hjärtat. När experterna sagt sitt ledde ju Storbritannien ganska klart. Och ganska välförtjänt, om ni frågar mig. Jag tyckte deras bidrag var både rätt bra och även väl framfört.

Men när kreti och pleti, vanligt folk, såna som du och jag fick kliva fram och säga vår mening visade Europa upp en enighet av sällan (eller alrdig) skådat slag och ställde sig bakom en nation som utsatts och utsätts fortfarande för ett skändligt övergrepp, en invasion från en maktgalen diktator,

Europa visade tydligt att man står upp för Ukraina. Just igår kväll fick man chansen att visa det, om än "bara" i en musiktävling som väl Putin knappast bryr sig om. Men en knäpp på hans presidentnäsa blev det ändå.

När jag såg deras bidrag framföras slogs jag av vilken glädje de hade på scenen, hur kul de såg ut att ha medan de uppträdde för Europa och Världen. Jo, det är inte bara Europa som följer detta gigantiska jippo. Australien och USA är också väldigt intresserade och det sänds på TV där också. Australien har ju dessutom fått chansen att delta fast det ligger långt från Europa. Jag tänkte medan jag såg Ukrainas bidrag spelas upp att de verkade ta det lite med en klackspark. Det har ju funnits några såna inslag genom åren och jag mindes ett framträdande från Israel där de sjöng den där "Hoopa Hulle" (eller vad den hette) men även ett bidrag från 70-talet. Schweiz tror jag det var som skickade några som spelade på krattor och vattenkannor m.m som de värsta Bröderna Djup (om nån minns dem).

Hade det inte varit för Rysslands vidriga invasion av landet så tvivlar jag på att Ukraina vunnit. Då tror jag att britterna fått sin så länge efterlängtade vinst. Kanske med Sveriges som tvåa.

Men jag är glad att det blev som det blev. Tror det är viktigt att knäppa Putin på näsan varje chans vi får. Även i det lilla, alltså.

Ryssland och Belarus fick ju heller inte delta i år. Varken på scenen eller i omröstningen. Även det en markering i det lilla. Som kanske inte har nån betydelse alls. Men en markering är ändå en markering!

Tror faktiskt också att de allra flesta övriga deltagare var ganska nöjda med resultatet. Alla vill förstås vinna men jag kan tänka mig att som läget i Europa är idag så bjuder man gärna Ukraina på det och gläds med dem.

Min gissning är att vi idag slipper läsa om artister som är förkrossade att de inte vann. Inga snyftreportage alltså utan bara hyllningar till vinnarna.

Det visar i alla fall att hela Europa folk bryr sig och står bakom det invaderade Ukraina. Och det tror jag känns väldigt skönt för dem även om det inte gör slut på kriget.

Söndag idag och vad jag ska göra med den står ännu skrivet i stjärnorna. Vet bara att jag ska steka fläskfilé och göra potatisgratäng till söndagmiddag. Vill vi sen ha dessert kan vi ta varsin glasspinne som inhandlades på Lidl igår.

Jag köte en 6-pack med plagiat på GB;s Magnum Classic. Den där gräddigt goda glassen men rejäl vaniljsmak överdragen med härlig mörk choklad. Och den kostade bara runt 25 kronor. Köper man originalet från GB får man slanta upp nästan lika mkt för en enda glasspinne. Bra deal, alltså!

Nu ska jag ta reda på om det är någon match i hockey-VM som jag inte vill missa idag och sedan sla jag försöka få ihop nån sorts frukost eller brunch kanske man säger så här dags på förmiddagen.

Ha det gott, kära ordbrukare i Glommersträsk, Veberöd, Färgelanda och Garphyttan!

Vi ses! När andan faller på...