De har stängt mitt gamla invanda duschrum på jobbet! Först stängde de vår matsal och flyttade oss in i "Gruvan" där man inte ser dagsljuset och så nu detta! I tre dagar har jag irrat runt där och sökt efter "min" duschkur. Den plats där just jag trivs bäst och kan känna mig trygg. Så småningom lär jag väl hitta den men just nu känns det bara förvirrande. Hur mycket ska man egentligen behöva stå ut med under ett och samma år?

Jättelöjligt, jag vet det, men det är så vi människor fungerar! Vi behöver rutiner, fasta vanor som ger förutsägbarhetens trygghet. Olika människor behöver det olika mycket men jag har tyckt mig märka att behovet ökar med stigande ålder. Förhoppningsvis kan dessa rader ge dig som eventuellt orkar läsa dem ett igenkännande leende eller två. Om du nu är så ärlig mot dig själv att du medger dessa primitiva drifter!

Kor går alltid till sitt eget bås när de släpps in i lagår´n. Båset är tryggheten, "hemma" för dem. Om de drabbas av panik, om det t.ex börjar brinna och husfolket leder ut dem för att rädda deras liv så rusar de vid minsta chans tillbaka in igen utan att bry sig om elden just för att den egna platsen ger dem trygghetskänsla.

Riktigt så korkade är ju inte vi människor men vi fungerar i grunden likadant. I alla fall jag och många med mig. Man kan ibland t.o.m se på folk att de blir störda när de måste sätta sig på en annan plats än de brukar för att t.ex äta sin lunch. Man säger ju såklart inget men nog finns det ett uns av irritation hos en när detta händer.

Olika människor påverkas i olika grad med nästan alla känner nog igen sig i det jag skriver nu!
En gång i unga år var jag ute på övertidsjobb på ett annat skiftlag än mitt vanliga och hade just svalt min mat då en äldre herre vid namn Werner kom in i matsalen. Han gick till värmeskåpet (detta var före microugnens tid) och hämtade matlådan. Sen ställde han sig bakom mig.

Bordet var runt och ganska stort- 5-6 personer kunde obehindrat äta där samtidigt och jag var den enda som satt där. Jag vände mig om och frågade Werner varför han inte satte sig ner.

- Nja, sa han, jag brukar liksom vilja sitta där när jag äter!

- Jamen, det är ju ledigt runt hela bordet, försökte jag.

Då suckade Werner och sa mycket sakta och med stort eftertryck;
- Jag brukar liksom vilja sitta på den där platsen när jag äter!

Nånting sa mig att jag lika bra kunde resa mig och gå så jag gjorde det och Werner satte sig och åt sin mat men såg lite missbelåten ut.

Efteråt, när han ätit klart och gått igen, sa hans arbetskamrater till mig att jag haft turen att Werner råkat vara på gott humör just denna dag för annars hade han troligen kastat mig av stolen. Han var känd för att kunna bli riktigt aggressiv!

Idag lever inte Werner längre och jag har ofta tänkt att det måste vara jobbigt att vara SÅ inrutad som han var. Att bli SÅ störd av små petitesser som ju egentligen inte har nån betydelse! Så jag försöker intala mig själv att det inte är farligt att byta plats ibland. Men lätt är det inte!
Som i de flesta andra familjer sitter vi på bestämda platser vid matbordet här hemma men jag har märkt att om jag nån gång är ensam (som t.ex till frukost på vardagar) så sätter jag mig ändå automatiskt på "min" plats!

Det skulle liksom kännas fel att sitta nån annanstans!
Det där är primitiva instinkter hos oss som jag väl egentligen anser att man bör bekämpa men det är svårare än man tror att ändra på sig! Eller vad säger ni? Måtte jag aldrig bli så beroende av en strikt inrutad tillvaro som min egen far var. Han kunde bli riktigt irriterad om det t.ex pågick ett vägarbete längs hans normala väg till/från jobbet så han måste köra en annan väg. Och när de stängde kiosken där han stannade och köpte Expressen varje dag på väg hem var han grinig i mer än en vecka!

För att inte tala om den nyårsafton då jag lovade köpa denna tidning på vägen hem från en kompis. Men den var slut i kiosken så eftersom jag visste hur viktig kvällstidningen var för honom gick jag en lång omväg till det lilla samhällets två andra kiosker för att köpa den. Men ingen lycka där heller! Dock hade den sista kiosken ett ex. kvar av Aftonbladet så jag köpte den istället. Bättre än ingen tidning tänkte jag!

Men se det tyckte inte min käre fader! Han var sur och irriterad hela kvällen och sa flera gånger "Du kunde väl ha gått hem lite tidigare!"

Lyxproblem, javisst! Men ändå.....

Nattinatti!

 

Catten

22 april 2009 23:01

Ruriner är inte bara bra, utan också viktiga för oss - men de där herrarna du nämner var ju rent av inskränkta! Det är mindre bra - man måste tänka utanför lådan ibland också.....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ibland undrar jag om demensen redan börjat smyga sig på mig. Fast om jag bara tänker efter en aning så vet jag ju att det inte är nåt nytt. Att då och då vara lite disträ är kanske en del av min personlighet. Då låter det genast mindre negativt. Bä...

Nu är det en tid på året som jag, som barn och tonåring, såg fram emot rätt länge. Eller... Rättare sagt så är det  TVÅ tider på året som jag såg fram emot då. Samtidigt dessutom! Dels är det ESC-finalen ikväll. Stora "Mellon" alltså. Fram till kan...

"Alla klagar på vädret men ingen gör nåt åt det!" Nej, hur skulle vi kunna det? Men klaga kan vi ovh klaga har vi (jag) rätt att göra idag. Maj månad är åtta dagar gammal och utanför fönstren yr det snö i luften.  SNÖÖÖ!!! I MAJ??? Ska det VARA s...

Bortrest i några dagar och fick möta våren i sin prydno nere i Södemanland. Men sen jag kom hem till Sveriges midja har det hänt massor här också när det gäller utveckling av ny årstid. Efter två dagar med strålande sol fråb klarblå himmel och förs...

Godmorgon på er, kära ordbrukare! Jag har varit på resande fot i några dagar. Kom hem igår eftermiddag efter två dagars besök i Julita i Sörmland. Där bor min storebror, sen några år tillbaka, i ett s.k generationsboende med en av sina döttrar och he...