Fredag morgon, startgrop för sista arbetsdagen i veckan om man har dagtidsjobb. Men för mig är det, typ onsdag lunch. Jag är alltså mitt i min arbetsperiod, har två nätter kvar att jobba.

Hur nu DET ska gå till. Men kanske är det lättare att jobba än att sova om nätterna. För sömn har edt inte blivit mycket sammanhängande av de senaste fem eller sex dygnen. Herr Förkylning har hittintills struntat blankt i vräkningsbeskedet jag gav honom. Hans två elaka söner, herr Hosta och herr Rinnsnuva hjälper sin pappa så gott de kan och jag kan tänka mig att de hånflinat gott åt mig medan de turats om att väcka mig om nätterna.

Men eftersom herr Förkylnings två andra barn, fröken Feberfrossa och fröken Ledvärk ändå verkar ha hittat annat att göra än att pina mig så trodde man väl att far och söner också skulle dra vidare. Men så här långt verkar det som om deras familjeråd beslutat att stanna lite längre. I förrgår kväll försökte jag driva ut dem med värme genom att sitta i bastun så länge jag orkade och visst lyckades jag försvaga dem en del. Men jaga bort dem? Nej, glöm det!

Så nu ska det bli spännande att se om jag får igång min bil om ett par timmar när jag ska ut och göra gator och vägar osäkra i trakten. Igår morse tvärvägrade den nämligen. Startmotorn gick ett par trötta varv men sen orkade den inte mer. Som tur var hade min tama husmekaniker just kommit hem från sitt nattskift och ställde upp så att jag kom till mitt skyddskommittémöte i tid. Batteriladdaren fick sedan sitta i under dagen och då jag kom hem indikerade den fullt laddat batteri så då satte jag i motorvärmarkabeln istället.

Jag misstänker att det är universum som startat en jättekomplott mot mig denna senhöst. Att någon illvillig kraft tänkt ut att "Nu ska den jäveln få! Nu skickar vi på honom både förkylning som inte ger sig och bilproblem på samma gång!" Sedan sitter den elake guden där och hånflinar medan han ser min förtvivlan...

Nåja....

Inget är som lite gammaldags hederlig självömkan en gråblöt novembermorgon. Och adlrig ligger den väl så nära till hands som just under denna förhatliga årstid då allt bara blir sämre, mörkare, kallare, dyrare o.s.v

Därmed kanske det är dags att avrunda denna morgondepp innan jag sänker någon av mina högt respekterade ordbrukare ner till samma nivå som jag själv. Nån gång kanske det vänder men just nu är jag rätt säker på att om jag skulle se ett ljus i andra änden av min tunnel så skulle jag i nästa sekund bli överkörd av det expresståg som ljuset kom ifrån. Måhända svårt att tro i stunder som denna men.... DET KAN ALLTID BLI VÄRRE! (Sämre, mörkare, kallare, dyrare etc.)

Som jag sagt en och annan gång förr här; Det är aldrig så jävligt att det inte kan bli värre!
Men... Det är heller aldrig för sent att ge upp!