Läste nyss i Aftonbladets nätupplaga att i Ragunda kommun, inte sååå långt från mig, har man nu bestämt att de pensionärer som får mat hemskickad från kommunen i fortsättningen får vara utan sylt till sina pannkakor. Vad blir det härnäst? Tar man bort köttbullarna från rätten köttbullar och potatis?

Anledningen är givetvis kostnadsjakt. Kommunens representant säger till AB att det var antingen detta eller en prishöjning. Vad kostar då den lilla syltklick som gamlingarna har fått fram till nu? Kan inte tänka mig att det kan vara sylt för ens en kronas värde. Men... "många bäckar små..." för det blir såklart många syltklickar så kanske att kommunen sparar sådär 40-50 kronor varje torsdag om jag friskar i ordentligt. Mer kan det inte vara.

Funderar aldrig makthavare över konsekvensen av sina beslut? Försöker de någonsin föreställa sig hur tant Asta och farbror Hilmer upplever de där små försämringarna av deras vardag? Tänker poltikerna/tjänstemännen nån gång på hur de själva skulle känna sig om de vore de som drabbas?

Nej, jag tror inte det. För vem skulle kunna leva med sig själv efter att ha fattat såna beslut? De måste ju avskärma sig fullständigt och bara se till kronor och ören.

Har ni tänkt på att det var bland annat till sånt här de där skattepengarna gick. De där tusenlapparna som de rikaste fått i sänkta skatter och arbetsgivaravgifter såg förr till att barn, gamla och sjuka åtminstone hade det någorlunda drägligt. Att det fick hyfsat käk och andra basbehov tillgodosedda. 

Jag tillhör själv den där bortskämda generationen där näringsriktig skolmat sågs som en självklarhet. Vi fick alltid äta oss mätta. Det var aldrig tal om att ransonera antalet köttbullar till exempel. Knäckebröd och riktigt smör var också självklart liksom mjölk till maten i skolan. De läroböcker vi behövde fick vi nya varje läsår och inte behövde vi lämna dem tillbaka heller. Så 60- och 70-talet måste ha varit fruktansvärt betungande för de stackars fattiga aktieägarna och miljonärerna. Tänk bara vilka summor de tvingades pumpa in i den offentliga sektorn. När man kan dra ner på nästan allt och sänka kostnaderna för dessa tärande gamlingar, barn och sjuka och istället subventionera läxhjälp till miljonärernas barn, städning och reparationer av dyra villan på Lidingö etc.

Jag blir så förbannad när jag läser om denna småaktighet som präglar servicesektorn. Jag tycker synd om de som jobbar i den och måste försöka förklara för brukarna att tyvärr har inte kommunen råd med en syltklick till dina pannkakor eller rödbetor till din pölsa. Var glad att du alls får nån mat!

Så nu efterlyser jag ett politskt parti som är beredda att sluta dalta med miljonärerna. Som sätter ner foten och säger att nu får ni förbanne mig börja hjälpa till lite mer. Ta ansvar för våra gemensamma kostnader! Ett parti som garanterar en värdig äldrevård, en skola med tillräcklig peronal och bra läromedel. Så då får väl jag och övriga som arbetar och tjänar hyfsat betala några kronor mer då, det dör vi inte av.

Sen tycker jag att regeringen ska ta in en engångsskatt och skicka alla SD;s medlemmar på en resa där de får se exakt vad flyktingar flyr ifrån. Lite som man gjorde med ett gäng nynazister på 90-talet. Man skickade dem på studiebesök i Auswitch och andra dödsläger och de fick se bilder och höra överlevare berätta om förhållandena därinne. De flesta bytte åsikt efter den resan, om jag minns rätt.

För övrigt kan jag konstatera att jag vann till slut! Över den där förb... förkylningen. Jag är inte helt besvärsfri men ändå såpass att jag känner att jag har besegrat den värsta förkylningen någonsin. 

All den kondition höstens träning gett mig är dock som bortblåst, jag är tillbaka på ruta ett igen. Körde ett väldigt lugnt pass igår och kände väldigt fort att orken är långt ifrån var den var för en månad sedan.

Men det är bara att bita ihop och spotta i nävarna och ta nya tag! Kanske blir det ett pass idag också, vi får se.

Men nu säger min mage att det är dags för frukost så jag får väl avrunda mitt gnäll.

De vördade ordbrukarna tillönskas därmed en härlig lördag i Vuollerim, Öregrund, Lomma och Stora Skedvi! Som en ubåt lär jag dyka upp igen. Förr eller senare...