... att när man tror att en förkylning är på väg att gå över så tar den om med full kraft och däckar en på nytt?
Ja, just precis, jag fick så lov att kasta in handduken och sjukskriva mig igen imorse ungefär en timme före ordinarie hemgångstid. Och det nattskift jag skulle ha påbörjat ikväll kommer att bli o-arbetat för min del.

Så nu ska jag ägna några dagar åt att försöka få hälsan åter men vänder det inte snart får jag nog uppsöka nån sorts medicinman. För på onsdag fyller denna sjukperiod två veckor och SÅÅÅ länge ska man väl inte vara utslagen av en vanlig simpel bondförkylning. Utan då kanske det är nåt annat som halsfluss eller (ve och fasa) lunginflammation.

Hostan jag har är sannerligen inte att leka med. (För den händelse att någon nu skulle komma på tanken att leka med hosta...) När det är som värst känns det en hel meter längre ner i kroppen och man undrar om saker ska komma upp genom luftrören som teoretiskt sett inte kan komma upp den vägen. Bara på skämtteckningar!

Lungsoten är väl i det närmaste utrotad så den borde jag väl inte behöva vara orolig för. Men, som sagt, så tycker jag att jag borde ha besegrat det onda vid det här laget och återgtagit kontroll och kommando över lungor, luftrör, näsa och hals. 

Ont ska med ont fördrivas, sägs det ju. Och med de orden på näthinnan satte jag mig åter i bastun imorse innan jag åkte hem och svettades både länge och väl. Och visst kändes det bättre av det. Ett tag, åtminstone.

Väl hemma igen sörplade jag även skållhet té innan jag la mig för att försöka sova lite. Och det gick väl skapligt, det med. Ett tag!

Men sen hann jag väl bara somna till så satte sanatoriehostan igång igen så jag närapå trodde jag skulle vändas ut-och-in som ett påslakan i tvättmaskinen. Vem f-n uppfann föresten DEN funktionen på moderna tvättmaskiner (att påslakan och örngott undantagslöst är på avigan då man tar ut dem för att hänga dem på tork)? Sen kan man ju också undra över hur i h-e det går till? Och vad det ska vara bra för!

Som jag skrev för någon dag sedan; "Inget är som lite gammaldags hederlig självömkan!"

Jamen, vad då? Tycker ingen annan synd om en så får man väl göra det själv! Eller hur? Precis som med allt annat.

Därför kommer jag även att, tillfälligtvis, lägga LCHF-tänket åt sidan och trycka i mig t.ex Kiwi för C-vitaminernas skull. Jag ska laga köttfärssås (som jag hoppas ska glädja sonen) med spagetti idag och gissa om den såsen kommer att innehålla mycket vitlök! Dessa två komponenter brukar vanligtvis vara effektiva i kampen mot den här sortens sjukdomar.

En arbetskamrat föreslog en annan hästkur innan jag lämnade fabriken imorse; "Ta dig en riktigt stor sup och en tallrik brännvin", tyckte han. 

Den kuren får dock vara. Av åtminstone två skäl. Dels har jag inget som helst brännvin hemma och inga planer på att köpa hem nåt heller. Och dels tror jag inte att det hjälper så värst heller. Vilket jag också sa till den välmenande kamraten.

Som skrattade till och blinkade med ena ögat innan han sa; "Nej, det vet jag väl! Men det blir fan så mycket roligare att vara sjuk!"

Nej, då tror jag nog att man lika gärna kan gräva ner en gammal kofta norr om huset vid midnatt när det är fullmåne och mumla besvärjelser medan man går baklänges tre varv runt koftans grav. Eller offra ett lamm, undulat, guldhamster eller en spädgris. Eller vad som helst, för den delen...

Så njut av hälsan, du som fortfarande har den! Man uppskattar den kanske inte till fullo förrän man saknar den.

Läsekretsen (som föresten hittills idag plötsligen uppgår till det smått svindlande talet 24 st. Av nån outgrundlig anledning..) tillönskas därmed en fortsatt fin lördag och helg. Fast den, i alla fall här på Sveriges midja, är grå, kall och blöt som en dränkt bondkatt ungefär. 

Fånga dagen - annars gör nån annan det!