Fredag men inte den trettonde. Kan det ha varit därför jag fick uppleva det ovanliga med att Svensk bilprovning nöjde sig med ETT besök av min SAAB och mig. Jag tänkte då jag hade talat om för deras dator att jag var på plats att det går väl som vanligt. Nåt skitfel hittar de alltid så att jag måste åka tillbaka.

Men idag blev det bara en "bra-att-veta-punkt" och för såna behöver man inte komma tillbaka. Diffus ljusbild på vänster sida sa besiktaren att jag hade. Jag tänkte att det gör väl inte så mycket. Det är ju så mycket annat som är diffust i den här världen. Så varför inte en ljusbild på en bil? 

Givetvis ska jag öppna locket på baksidan och se efter om möjligen H7;an sitter en aning ur läge och gör den det så får jag väl försöka rätta till den. Annars låtsas jag nog bara som om det regnar och glömmer saken.

Och eftersom det gick så bra med besiktningen har jag totat ihop en liten travrad för en femtiolapp på Romme ikväll. Det fanns en tid för kanske tjugo år sen då jag spelade betydligt oftare än jag gör nu och på den tiden var Romme en av de banor där jag ofta hade tur och fick en del småvinster. Och eftersom nu bilen gick genom skärselden och får rulla ett år till så tänkte jag att jag kanske är inne i ett s.k flow. Och då vore det väl dumt att inte utnyttja det!

Hur det än går med det så blir det mer spel imorgon då V75 går av stapeln här på hemmabanan Bergsåker, Nej, jag ska inte gå dit - jag går nästan aldrig på trav för det intresserar mig inte att se hästarna springa. Det är bara själva spelet som fascinerar litegrann. Och Bergsåker är också lite av en tur-bana för mig. Inte lika "turlig" som Boden men nästan.

Nåja, några miljoner lär det inte bli. Vinner jag alls nåt så brukar jag få nöja mig med pengarna tillbaka och kanske liiite till i allra bästa fall.

För övrigt så såg jag igår de minsta två tiggare jag någonsin sett. Utanför närbutiken där jag bor sitter det tiggare någon enstaka gång bara men igår satt det två stycken som knappast ens börjat i skolan ännu. Men räkna kunde de visst redan för efter att ha sett att de där tiggarna som sitter utanför mataffärer har pengar i sina muggar/skålar/mössor så tänkte dessa två ljuslockiga små damer dryga ut veckopengen hemifrån. 

Som vanligt hade jag inga kontanter så de fick inget av mig och precis då jag kommit in gick en av butiksägarna ut för att schasa bort dem.

Ungar kan vara uppfinningsrika när det gäller att skaffa pengar. Jag och en kompis gick runt i hemkvarteren en vår med en dragkärra och frågade efter järnskrot. Vi fick faktiskt en hel del, inte bara järn. Nån gammal cykelram, trasiga verktyg och rostiga kättingar till exempel. En väldigt snäll tant gav oss en rulle koppartråd och sa att skrotfirman fick ringa till henne då vi kom dit. Hon gav oss en lapp med sitt telefonnummer.

Och ringde gjorde Hallgrens skrot då vi visade upp rullen för den var visst värdefull så de måste kolla att vi kommit äver den på hederligt vis. Hur som helst så fick vi ihop nästan femtio kronor var på skrotsamlandet om jag minns rätt. Mycket pengar för oss på den tiden. Men det var hårt arbete också. Kärran var tung att dra och det blev jobbigt att lasta av den.

För kanske 7-8 år sen ringde två små tjejer på min dörr en söndag och ville sälja blommor. De hade ytterst små buketter med utblommade vitsippor som de ville ha tio kronor styck för. Den gången köpte jag så att de fick varsin tia eftersom jag kände deras föräldrar men vitsipporna sattes aldrig i vatten. Det var för sent, hoppet var ute för dem.

Ute är nog också hoppet för dagens barn att samla skrot för att dryga ut godispengen. Dels spar inte folk saker på samma sätt idag och dels finns det väl inga skrotfirmor som Hallgrens i Sundsvall på sextiotalet. Den rollen har tagits över av kommunala sopstationer. 

Inte heller kan de lyfta på trätrallen som utgjorde golv i alla telefonkiosker i jakt på tioöringar och kanske till och med någon tjugofemöring om man hade riktig tur. Både trätrall och telefonkiosk hör ju till historien numera. Liksom både tioöringar och tjugofemöringar...

Tiderna förändras och vi med dem. Vad annat kan vi göra? Det gäller att gilla läget.

I min barndom/ungdom fanns inte en enda människa som gillade läget. Beroende på att vi inte visste hur man gjorde - uttrycket var ännu icke uppfunnet. Inte heller messade vi varandra eller gick på dejt. Däremot hände det att man ringde någon jämnårig (såvida man inte fick höra att det var onödigt att ringa när det var så kort bit att gå) och frågade vederbörande: "Ska ja´va´mä´re?"

Det betydde ungefär: Har du lust att leka med mig ett tag? Om nu någon, till äventyrs, inte förstod det...

Ty så gjorde barn på den tiden då inga datorer eller TV-spel fanns. Vi letade upp varandra och hittade på saker att göra tillsammans. Och hittade man ingen att hitta på nåt med så hände det att vi läste en bok då och då.

Hu ja, så gammal jag känner mig nu. Om nån under 20 skulle läsa detta så tror de väl att jag är från medeltiden.

Så jag går och tar en dusch nu och sen tittar jag på veckofinalen av "Vem vet mest" och sen "Postkodmiljonären".

Gör det ni också kära ordbrukare i Lönsboda, Hammerdal, Årjäng och Lenhovda. Eller gör det just Du hellre vill!

Jag befinner mig i en förändringsprocess. Jag håller på att lära mig att klara mig själv. Eller kanske rättare sagt, lära mig att leva i bara mitt eget sällskap. Med undantag för några månader under hösten 2012 då äldste sonen flyttat till Kalmar och yngre dottern ännu inte flyttat in så har jag inte levt helt ensam sedan 1977.

Men nu är jag alltså, sen en vecka, helt ensamstående igen. Eller enastående, som en del väljer att säga.

Hur gör man? Försöker minnas men det är inte så lätt som det låter.

Inte för att jag är så beroende av att ha folk omkring mig. Tvärtom är jag nog ganska duktig på att vara för mig själv. Men det är liksom ovant att bara behöva bry sig om vad JAG vill äta till middag. Vad JAG har lust att göra.

Som förälder med hemmaboende barn, om än vuxna i prästbetyget, så har man nog en tendens att radera ut sig själv. Man liksom upphör att finnas annat än för deras viljor och behov. Sitt eget liv sätter jag och många med mig liksom på paus medan ens barn bor med en. Så... hur var det nu igen man gjorde?

Jag försöker minnas vad jag gjorde då. Innan. 1977, alltså.

Jag fyllde tjugo år det året, var alltså nitton nästan hela året fram till december. Jobbade på samma ställe och hade ganska mycket fritid även då men vad gjorde jag av den?

Jag vet att många kvällar och helger spenderades åkandes eller körandes bil tillsammans med kompisen Roger. Men bilåkandet runt i stan för att kanske träffa några trevliga damer i passande ålder känns inte lockande. Roger är dessutom inte kvar här på jorden, hans resa tog slut för mer än tio år sen efter en stroke i sömnen. Men jag tvivlar på att vi hade återupptagit det intresset om han levat heller.

Jag läste mycket också. Den tråden skulle jag dock kunna tänka mig att spinna igång igen. Visst har jag väl läst en del i perioder även under de år jag mest ägnat åt barnen men inte på långa vägar som förr.

Eller ska man anmäla sig till någon kvällskurs? Och lära sig knyppla, släktforska eller porslinsmålning. Eller kanske en danskurs och sen följa med f.d arbetskamraten Ove ut och "snurra upp några höns" som han skämtsamt brukar säga om sina dansaftnar.

Nja, det tål att tänkas på ett slag. Och till dess tror jag att jag nöjer mig med att promenera lite i vårsolen längs strandpromenaden här nedanför. Med tiden ska jag skaffa mig en ny och bättre dator så jag kan lägga in lite bilder. Då ska jag fotografera denna vackra promeadväg och visa upp den.

Det är lite synd att arbetet i kombination med mitt singelskap gör att jag inte kan skaffa hund. Det vore ju både ett sällskap och ett motionsredskap. Men ingen hund förtjänar att vara ensam i 13 timmar eller mer när jag är på jobbet. Så det får vänta tills jag endera blir pensionär eller hittar någon jag vill  leva ihop med och som vill leva ihop med mig. Och dessutom vill ha hund. Vilket som nu händer först...

Tilll dess ska jag försöka minnas hur man gjorde för att vara duktig på att leva för sig själv. Eller hitta nya vägar som passar den jag är idag. För jag är ju inte nitton längre!

Men enastående...