Luciamorgon. Men vem bryr sig? Själv sov jag över allt vad TV-Lucior heter och är ganska nöjd med det eftersom jag har första natten ikväll. Och innan dess hoppas jag kunna sova ytterligare någon timme så det går lättare att hålla sig vaken och någorlunda alert till klockan sex imorgon bitti. 

Min fasta är inne på sin femte dag och det går väldgt bra den här gången. Ingen hunger att tala om och ännu inga "cravings". D.v.s det där oförklarliga suget efter någonting/vad som helst som alltid inträder när jag fastat några dagar. Ungefär som gravida kvinnor kan drabbas av och skicka ut sina män mitt i natten efter pepparkakor, rödbetor, salami eller cement eftersom de just då "MÅSTE" ha det.

Mina egna "cravings" har varit olika för varje fasta. Den allra första gången krävde min kropp plötsligt ett särskilt knäckebröd (som jag tror heter Ryvita) med keso och paprika och en annan gång längtade jag mig plötsligt sjuk efter chili con carne. Så vi får väl se vad det blir den här gången. När detta sug kommer brukar jag tolka det som en signal från min kropp att det räcker nu. Att det är dags att återgå till fast föda igen.

Annars är planen att fasta idag och imorgon och att sedan på tisdag börja trappa upp till normalt liv igen.

Men åter till det där med Lucia.

Min egen barndoms luciatrauman skrev jag om här redan denna dag för fem år sedan i ett försök att slå hål på myten om att alla barn älskar såna där jippon. Under veckan som gått har jag hört på lokalradion att flera dagis i länet bannlyst föräldrar från luciafirandet och ännu fler har infört fotoförbud. En massa folk var upprörda över det men jag tycker precis tvärt om. Ur barnens synvinkel blir det garanterat mindre press när inte ett trettiotal vuxna trängs i halvmörkret och det blixtrar från kameror medan de försöker minnas sångtexter som de inte förstår ett dugg av.

Och ur de vuxnas perspektiv... Jamen, handen på hjärtat, är det inte egentligen ganska skönt att slippa pussla och planera för att komma loss från jobbet och delta när snörvlande små treåriga tomtar och lucior står och stakar sig?

Klarar vi vuxna oss egentligen inte precis  lika bra utan det? Barnen kan ju berätta om det när de kommer hem!

Nu har jag ju inga ungar i lusseåldern så jag klarar mig. Men jag minns ju hur det var en gång.

Barmark ute fortfarande. Tillfälligheter eller global uppvärmning? Jag tror nog på det senare eftersom trenden är så tydlig. Under min uppväxt på 60- och 70-talen tror jag inte att det nånsin var barmark vid den här tiden men de senaste 20 åren händer det allt oftare. Jag är ingen större vän av vinter men med rådande mörker fick det gärna komma några centimeter så det blir lite ljusare åtminstone.

Inte mycket till blogg denna gång heller men det får vara så. Det hör årstiden till att inte vara så inspirerad och spirituell. Valde du att läsa ända hit så får du ju faktiskt skylla dig själv, kära ordbrukare!

Fortsatt fin Lucia tillönskas er alla i slott och koja från Treriksröset till Smygehuk och tillbaka igen!