Yngstingsonens födelsedag är nu avfirad och så här såg tårtan ut som han gjorde med benägen hjälp av tre år äldre storasyster. Jag är ganska nyss hemkommen från firandet i hans morföräldrars sommarparadis som jag vill illustrera med några fler bilder...

Den nedersta visar en hembyggd hammock från tidigt sjuttiotal men som fyller sin funktion än idag. Bakom skymtar yngre dotterns nyinköpta första egna bil samt gäststugan.

Under den del av dagen jag var där kände jag väldigt tydligt en längtan efter att få ha ett sånt ställe alldeles själv. En liten oas i världen där jag kunde hänga upp en hängmatta mellan två björkar att ligga i och lyssna på vågskvalp och fågelkvitter. Ett ställe dit inga stadsoljud når. Där man kan höra skogen susa, syrsor spela, koltrastar sjunga och små grodor kväka i gräset. Och det ska vara ett gräs som man bara klipper om man får lust, annars får det växa som det vill. Ingen tävlan med några grannar om snyggast friserade gräsmattan, alltså.

Det enda som saknas är de ekonomiska förutsättningarna. Tyvärr har jag inte så att det räcker för att köpa stugan av dem även om jag säkerligen skulle få ett jättebra pris. Annars har ju kostnaderna för villor, lägenheter och fritidshus rakat i höjden något alldeles vansinnigt de senaste åren.

Men just detta lilla hörn av världen skulle förmodligen kunna bli mitt för mindre än en halv miljon. Mina exsvärisar är fyllda 81 och orkar liksom inte med det längre. Och varken exfrun eller hennes syster vill ta över.

Och... jag vet att mina barn (om än vuxna) skulle jubla om jag köpte stället och säkerställde att de fick fortsätta fira sina midsomrar där som de är vana. Men tyvärr...

Såvida nu inte hästarna springer som jag vill rätt som det är. I dagens V75 fick jag två rader med fem rätt men för sjuttiofyra kronor köps inga fastigheter. Inte ens ett ganska primitivt sommarställe med utedass och utan eget vatten!

Så jag får väl fortsätta att drömma. Om ekonomiskt oberoende, om en liten plats på jorden som jag kan kalla min och där jag kan hämta krafter och finna ro för själen. Det är dock fortfarande väldigt skönt att få komma dit upp då och då och lyssna på naturens ljud. Långt från fabriker och stereoanläggningar. Långt från bilavgaser och det allt mer utbredda främlingshatet i vårt land. Ett ställe där man kan glömma att världen är en elak plats och bara njuta av att just mitt lilla hörn är förskonat från allt det där. Att låtsas kostar inget alls!

Därmed bjuder jag mina kära ordbrukare god natt och fortsatt trevlig helg. Ha en underbar natt tillsammans eller var för sig i Åmsele, Vessigebro, Garphyttan och Enebyberg.

Som avslutning bjuder jag på en riktig sommarlåt. Lyssna och njut!

May God ride with you all!

Vi svenskar är ett egendomligt folk. Jag undrar om det finns något annat land där man längtar så vansinningt efter de där stackars få dagarna i juni till augusti som vi kallar sommar. Vi målar upp löjligt förskönande fantasibilder av hur vi ska njuta av den. Bara den kommer, nån gång! Den där underbara, ljuvliga, härliga sommaren.

Men när det väl kommer en sån där snuskigt smällhet dag då det ångar om asfalten och svetten dryper av både folk och fä - vad gör vi då? Jublar vi? Unnar vi oss att ligga i skuggan och bara njuta?
Nja, några få kanske gör det. Men majoriteten gör precis som Bengt Sändh i youttube-klippet ovan. Svär ve och förbannelse över den jävla hettan och över att luften står stilla så man tror man ska kvävas nästan.

Jag var ut en sväng till mitt närmaste Willys nyss och därinne fann jag paradiset. Svalt och skönt, kanske 19 grader eller så. Och här och där stod folk som stött på bekanta och ojade sig över hettan (34 grader här just nu).

Jag höll med dem. Men samtidigt tänkte jag att jag ger mig sjuttsingen på att bara för några dagar sen hade samma människor klagat över bristen på just sol och värme och sagt att "det är ju bara snön som saknas så vore det vinter".

Men det är inte det värsta.

Det värsta är att jag har ett nattskift kvar innan jag blir ledig. Natten som gick var det 24 grader ute vid midnatt och då blir det fruktansvärt slitsamt att utföra de jobb som man vintertid tar med en klackspark. Hur man än tippar i sig vatten så är det för lite. Det märker man, om inte annat, då man kommit hem och kraschat i sängen.

Idag vaknade jag först klockan nio av kramp i tårna. Stortån på vänster fot pekade rakt upp och de fyra andra rakt ner. Då måste man upp och stå för att krampen ska släppa. Men även fylla på vätskedepåerna i kroppen. För det är oftast vätskebrist som orsakar kramp och sendrag.

Så... jag dricker och dricker. Som tur är finns det Resorb på jobbet för att återställa saltbalansen i kroppen. Jag brukar aldrig ta det men igår natt blev jag tvungen. Ikväll tror jag att jag börjar skiftet med en Resorb i ett stort glas vatten. Sen håller jag tummarna för att luftkonditioneringen i förarhytten funkar så bra som den kan.

D.v.s att man kan jobba i en dryg timme innan aggregatet isar igen av kondensvattnet. Sen är det bara att stänga av fordonet och låta isen smälta så funkar det ett tag sen igen.

Och imorgon bitti kan jag gå hem med ett leende på läpparna eftersom det då stundar sex dagaars ledighet. Och om inte värmeböljan blir långvarig så har jag åtminstone ganska hyfsad temperatur i lägenheten. (Fördelen med att bo i ett stenhus!) Sen går man och lägger sig och drömmer våta drömmar om gnistrande snö och istappar från hängrännorna. Kyla kan man ju i alla fall klä sig emot!

Och imorgon ska vi fira minstingsonens nittonårsdag, fast han fyller egentligen idag. Käre hjärtanes, vad tiden går! Jag tycker att det bara var alldeles nyss som JAG var nitton...

Jo, bara 39 år sen! Huga, huga! Dubbel huga!

Se till att klunka i er massor av vätska i v'ärmen, kära ordbrukare. Och försök att härda ut så¨gott ni kan i Blomstermåla, Klockestrand, Skärplinge och på Koster. Januari kommer tillbaka. Så småningom. Jag lovar!

Inlägget borde ha skrivits redan igår kväll men... Klockan var då nästan tolv och jag hade jobbat 06-18 med bara ett par timmars sömn bakom mig så jag valde att lägga mig istället för att klara av denna dag också.

Det har jag gjort nu (nästan i alla fall) och dagen kunde kanske vara värd sitt eget inlägg. Men först måste jag berömma vårt U21-landslag i fotboll efter bragden igår.

Senast jag slrev bad jag Danmark om ursäkt för några svenska spelares dåliga uppträdande efter segern mot dem. 

Portugiserna ber jag absolut inte om ursäkt!

För... det räcker inte att vara det bättre laget i nästan hela matchen och början av första förlängningskvarten. Det räcker inte att ha störst bollinnehav och ha överlägset flest hörnor och frisparkar. Inte heller räcker det att skapa 7-8 gånger så många målchanser. Fotbollsmatcher, även EM-finaler avgörs genom att göra flest mål.

Och den här gången var det de svenska ungtupparna som gjorde det.

De krigade och offrade sig för laget i först 90 ordinarie minuter. Därefter i två förlängningskvartar innan straffsparksläggningen startade. Där la båda lagen högklassiga straffsparkar.

MEN...

Vid Portugals sista straff klev hjälten fram. Patrik Carlgren, Sveriges målvakt "gjorde en Ravelli" och knep den sista straffen för portugiserna och saken var klar. Lagmaskinen hade besegrat artisteriet. Motivation hade slagit klass!

Igen! Och att målvakten också är en del av laget, det visade Carlgren med akuratess.

Jag har svårt att se vem som kan konkurera med U21-laget när Svenska Dagbladet ska dela ut bragdguldet i höst.

Underbart att lilla SVerige kan hävda sig mot stora fotbollsnationer som England, Danmark och Portugal.

Och fantastiskt roligt för svensk fotboll som helhet att vi visar att våra ungdomar är sugna på att ta över när Zlatan m.fl i dagens A-landslag har stämplat ut från arenan och intagit TV-fåtöljerna.

Återväxten ser riktigt lovande ut och jag tror att flertalet av dessa EM-medaljörer kommer att dyka upp i "stora" landslaget ganska snart.

En annan glädjande sak var att pojkarna hade lärt sig ödmjukhet även i segerns och framgångens stund. När det var över och spelarna skulle tacka varandra för god match sågs nästan alla svenskar klappa om portugiserna och säga några tröstande ord till sina tårdrypande motståndare. Riktigt fint att se!

Så... med ännu mindre sömn i kroppen än igår morse kravlade jag mig ur lakanen vid pass halv fem imorse för mitt andra dagskift. Ett skift som skulle innehålla truckkörning enligt schemat.

Och visst var det så det började. Jag körde truck och hade precis "kommit i fas" med jobbet då vi fick totalt strömavbrott. 

I ett aluminiumsmältverk finns knappast ett fulare ord än "strömavbrott". Det är nämligen så att i de elektrolysugnar som används för att producera aluminium så att ni ska få kastruller, bilkylare, vägg- och takplåt eller båtmaster och annat så är temperaturen otroligt viktig. En smältugn som går bra håller ungefär 960 grader.

Men om strömmen försvinner har vi inte så där väldigt lång tid på oss innan det börjar bli stora problem.

Efter en timmes strömbortfall får vi massor av extrajobb men fabriken kan ändå komma på fötter inom ett dygn eller så. Efter två timmar får vi ännu mer att göra och det tar minst 2-3 dygn innan allt är i balans igen.

Efter tre timmar utan ström börjar cheferna bli vita i ansiktet och paniken börjar lysa i deras ögon och nånstans mellan fyra och fem timmar är det kört. Då är det bara att stänga ner fabriken, gräva ur ugnslådorna och bygga nya för att sedan starta upp verksamheten från noll igen.

För fyra år sedan fick vi lov att göra det men då bara på ena linan, om man uttrycker det så. Då var det ytterst nära nedläggning eftersom det kostar ungefär en miljon per ugn att starta om dem. Vi har 242 stycken...

Idag dog elförsorjningen strax före klockan tolv och inte förrän 15:30 ifck vi strömmen tillbaka. Då mobiliserades all personal för att ta hand om effekterna av denna störning. Jag deltog fram till kl. 18 och det var många år sedan jag slet så ont som jag har gjort idag.

Oro föder ofta galghumor. Så även idag på min arbetsplats. När tre timmar gått sen stoppet tittade vi oroligt på varandra i matsalen och skämtade om att om en dryg timme kanske vi alla får ta sommarlov och gå hem.

Vi hade inte heller ström till ventilation, kaffebryggning eller belysning vilket gjorde att flera av oss tvingades äta vår medhavda mat lika kylskåpskall som filen i Carl-Antons "Vals på Överbyberg".

Fast vi hade ingen "mamma" som bjöd på blåbär med socker till den.

Så nu håller jag tummarna för att det inte händer en gång till inom de närmaste dygnen. För då kan min försörjning hänga på en skör tråd. Och sköra trådar är inget män i min ålder och viktklass vill riskera.

Denna sömnbrist och slitsamma dag gör att jag njuter lite extra av vinskvätten i glaset bredvid tangentbordet. För jag känner att jag verkligen har förtjänat att njuta av det. Jacob´s Creek heter det röda vinet och jag rekommenderar det varmt liksom samma fabrikat av vitt vin.

Så därmed tillönskas de trogna ordbrukarna en fantastisk fortsättning på onsdagskvällen och natten. Var rädda om varandra i Väckelsång, Gånghester, Myckelgensjö och Hunnebostrand.

Som en u-båt dyker jag upp igen när ni som minst anar det. Förr eller senare...