Så hände det då till sist. Den 12;e oktober, min numera bortgångna styvmors födelsedag, blev dagen då jag föll för trycket och gick med, jag också. (Hon skulle fyllt åttio idag) Därmed har jag väl kanske blivit ett snäpp närmare att vara "som alla andra". Kanske nästan en normal människa.
Jag talar förstås om Facebook. Av skäl som jag inte går in närmare på har jag avstått fast många tjatat att jag måste skaffa ett konto. Nu har jag ett och redan har jag vänner där, bl.a en vän härifrån bloggplatsen.

Bl.a ramlade det in en gammal ungdomsförälskelse som jag inte sett eller pratat med på över 40 år.

Har redan märkt att det är ganska beroendeframkallande men jag kommer nog ändå att hålle det på en nivå som passar mig. Har hunnit prata med lilla dotra litegrann och blivit vän med både henne och hennes bröder samt min svåger och några till. Vi får väl se hur aktiv jag blir.

Det var i alla fall inte så vanebildande att jag missade Tirmå-Västerås på C-more ikväll. Enkel seger med 4-1 för mina rödvita favoriter. De ser riktigt, riktigt bra ut den här säsongen.

Och ikväll återupprättade de ju Medelpads heder efter giffarnas bortaförlust igår mot just Västerås, fast i fotboll.

De ska nog sluta drömma om allsvenskan till nästa år, börjar bli lite för långt poängmässigt.

Annars.... är jag nästan lite förvånad att jag inte fått ett enda hat/hotbrev eller elak kommentar om förra inlägget. Det brukar kunna vara en het potatis det där med att "dalta med brottslingar som en del kallar det jag skrev om.

Nu börjar klockan närma sig läggdags för en som ska logga in på jobbdatorn senast sju. Jag ska dessutom in på fabriken imorgon förmiddag och göra min första rond för veckan. Det ligger på, som man säger

Men vi ses igen. Förr eller senare.