"Sent ska syndar´n vakna", säger man. GIF Sundsvall tycks ha vaknat till nu från sitt höstkoma under augusti och septemner då inte många poäng vanns. Men nu har man ju faktiskt två raka segrar efter kvällens 3-1-vinst mot Dalkurd på Studenternas i Uppsala. 

Att åter börja drömma om uppflyttning genom kvalspel tror jag ändå inte att man ska bry sig om. Sex matcher återstår, alltså 18 poäng att speka om. Men Öster, som i nuläget innehar kvalplatsen, ligger nio poäng före i tabellen och även om de skulle falla ihop totalt så finns det ju ytterligare två klubbar däremellan som garanterat vill ha ett ord med i laget.

Jag räknar alltså med superettan minst ett år till eftersom det krävs ett smärre mirakel för att knipa tredjeplatsen.

Men ändå kan man ju kosta på sig att glädjas över trepoängaren ikväll.

Det blev en lite egendomlig match där GIF rivstartade och ägde planen i 15-20 minuter. Och på den tiden hann man med att göra två mål och den ledningen behöll man ända in i halvtidsvilan. Trots att Dalkurd spelade bra och pressade Sundsvall stenhårt. Men, än en gång, det är ju målen som räknas!

I början av andra halvlek fick GIF en straff som Pontus Engblom satte hur fint som helst och befäste därmed sin ledning i skytteligan med sitt artonde mål för säsongen. Resten av matchen spelade giffarna mest av för att få tiden att gå medan Dalkurd kämpade som hunner för att komma ikapp. Ett tröstmål gjorde de, ett mycket vackert mål dessutom men sen var det stopp för klubben som på 13 år gick från division 6 till allsvenskan. När de, ifjol, trillade ur efter första året var det första gången i klubbens historia som de åkte ur en serie. Nu ligger de på nedre halvan men kan de spela som mot giffarna så tror jag att de klarar sig kvar i superettan.

Imorgon är det sportfritt för min del men på fredag bär det till för Timrå igen. Bortamatch mot Södertälje som ser ut att ha ett bättre lag än på många år så det blir spännande.

Torsdag och fredag återstår av arbetsveckan. Imorgon jobbar jag hemifrån men ska göra en avstickare in till stan och prova ut nya glasögon. Något har hänt med mina synfel för jag måste justera brillorna diagonalt för att de ska hjälpa mig som jag vill. Tack och lov betalar min arbetsgivare inte bara för mina skyddsglasögon som jag måste bära inne på fabriksområdet utan även för ett par vanliga eftersom jag måste ha dem när jag vikarierar i portvakten. Och de sistnämnda tar jag mig friheten att använda även privat. Så min kostnad blir noll.

Såvida jag nu inte drar in en storvinst på travet ikväll. Då kanske jag kostar på ett par som jag betalar själv också.

Men jag har inte haft något vidare flyt med hästarna på sista tiden så hoppet är inte stort.

För ett tag sedan blev jag uppringd av Postlodlotteriet. Men inte för att de skulle meddela en vinst utan den unge mannen tyckte att eftersom jag varit med i snart tio år och knappt fått några vinster alls så skulle jag köpa fler lotter i månaden. Jag suckade tungt och frågade honom ungefär såhär...

"Ponera att du köper aktier i ett företag och behåller dem i tio år. Då kontaterar du att de knappt gett någon utdelning överhuvudtaget. Hur sannolikt är det då att du vill köpa ännu fler av samma sort?"

Det blev först moltyst i telefonen. Sedan harlkade han sig och erkände att han inte visste vad han skulle säga. Men han medgav faktiskt att jag hade en poäng med vad jag sa.

Där hade ju  säkert en mer erfaren och skamlös säljar dragit till med att för varje förlust kommer man ju närmare en vinst och när jag väl vinner så får jag ju ännu mer pengar. Men då hade jag svarat att för varje månad på vägen dit skulle de pungslå mig på 175 kronor till för varje ny lott.

Nu går ju, i och för sig, en del av pengarna till bra saker även om merparten hamnar i ägarnas fickor och det är väl därför jag har fortsatt att prenumerera på deras lotter. Första eller andra månaden jag var med vann jag en tusenlapp och har fått kanske 2-3 mindre vinster efter det. Men nu är det nog 7-8 år sen sist. Så några fler såna lotter blir det inte! Inga andra heller, för den delen. Förutom en stående rad på Eurojackpot som betalar sig ännu sämre. Men där har jag inte varit med lika länge.

Kvällen börjar ta slut och det är snart dags att krypa mer mellan rena lakan och lägga kinden mot kudden.

Sov gott, kära ordbrukare i Marstrand, Påarp, Kaunisvaara och Fåker. Vi ses!

Så sitter man här igen då och tjänar pengar fast jag är hemma vid min privata dator i mitt eget sovrum. Det ska dammsugas idag men vi får se om det sker på arbetstid eller om jag gör det efter att jag "gått hem" i eftermiddag. Det är kanske illa nog att jag har tvättstugan på arbetstid. Två maskiner med kläder hänger på tork och nu är det lakan som snurrar därnere i källaren.

Veckan ut ska jag fortsätta likadant som de senaste månaderna. På fredag är jag kallad av min ordninarie chef till rehabmöte så då får vi väl se om jag får stanna på labbet eller om de har andra planer. Jag vet bara att både chefen för lab och mina arbetskamrater där vill ha mig kvar. Åtminstone i två månader till, sa lab-chefen i måndags då jag var inne för att lämna över till Emma  som är ordinarie på den befattning jag har vikarierat på. Och det känns förstås bra.

Min ursprungliga chef kommer förmodligen bara att bli glad när jag säger det för annars måste hon och personalavdelningen hitta på nåt annat att göra åt mig. Minsta besväret för dem är alltså att gå på mitt och lab.folkets förslag och låta mig stanna. Och eftersom jag vet att de där människorna oftast styrs av minsta motståndets lag så har jag goda förhoppningar att det blir så också.

Den enda egentliga förändringen var väl att jag har återlämnat kontoret till Emma medan jag i fortsättningen får dela arbetsrum med en konsult på el-avdelningen. En ganska mycket yngre men väldigt sympatisk kille så det går absolt lika bra att sitta där de få stackars timmar i veckan som jag är på plats på fabriken.

Annars.... så funderar jag en del över en sak som jag har upptäckt. Både bland bloggar och i verkligheten när man stöter på de där invandrarfientliga människorna så är de så noga med att berätta hur mycket de älskar Sverige.

För mig känns det snarare som om det är tvärtom för de klagar ju bara på just Sverige. På regering och riksdag, på oss s.k PK-människor som inte tycker likadant men förstås allra mest på invandring, muslimer och andra som de inte tycker hör hemma här.

Vad menar de då med "Sverige", kan man undra. För rent krasst så är ju Sverige bara ett landområde på norra halvklotet med ett klimat som borde kunna skrämma vem som helst från att komma hit. Är det det de älskar?

Eller är det dess befolkning? Nej, den består ju delvis av de där som de inte gillar så det kan det inte vara.

Vad är det då för "Sverige" de säger att de älskar så mycket? Är det den där Sörgårdsidyllen som vissa högerextrema krafter målar upp att vi ska få den dag vi sparkat ut Mustafa, Mohammed och andra muslimer och utlandsfödda? Det land som då återgår till vad det var för femtio år sedan eller mer? Hjälp mig gärna att förstå om du själv förstår!

Jag älskar också Sverige, så PK-människa jag är. Jag älskar vår förhållandevis rena natur, berg, skogar, sjöar och hav. Jag älskar att vi skapat ett samhälle som andra vill komma till eftersom vi har det väldigt bra här. Jämfört med väldigt många andra nationer i alla fall. Jag älskar vår yttrandefrihet och allemansrätten, som ju är nästan unik i världen. Jag kanske inte tycker så mycket om vissa människors åsikter men jag älskar att de har rätten att uttrycka dem fritt precis som vi alla. DET är Sverige för mig!

Att vi sedan måste acceptera att Sverige och världen förändras hela tiden är en annan sak. Och jag tror nästan att det är just det som skapar de motsättningar som finns idag. Att förändringarna han gått lite för fort för en del människor. Man känner inte igen sig i det land man växte upp i. Och visst, förändringar kan vara jobbigt, men utan förändring ingen utvevckling. Och utvecklas vill vi väl alla?

Då får vi också finna oss i att hudfärgen mellan människor varierar samt att fler religioner utövas än vår gamla kristendom. Blir vi bättre på att integrera de som kommer hit så att de snabbare kommer i arbete och kan skaffa egen bostad så kommer även överrspresentationen av brottslighet bland utlandsfödda att gå ner också.

De är nämligen inte så annorlunda mot oss. I grund och botten är vi mer lika än olika. Visst finns det avarter men de finns på båda sidor. 

Jag är ju nybliven "fejsbookare" och har redan kunnat konstatera att även där flödar hatet och motståndet mot invandring och muslimer. Vanligast där är väl vad jag brukar kalla rasisthumorn. Någon författar några rader som förminskar muslimer och andra på ett sätt som får andra att skratta och sedan sprids det med vindens fart. Vet inte hur många rutor jag sett där man ojar sig över att inte få säga negerboll. Och jag kan inte fatta att det ska vara ett bekymmer. Har man inte värre problem än så är det förbanne mig inte så värst synd om en. Språket förändras ju hela tiden på alla möjliga sätt. Inte minst anglofieringen, d.v.s att vi byter ut våra egna ord mot engelska. Det hör jag aldrig rassarna klaga över fast det sker hela tiden. Och det är väl lite grand dit jag ville komma - att de inte har något emot "rätt sorts" utländsk påverkan. De nationer där folk ser ut och beter sig ungefär som vi har de inga bekymmer med men om man klär sig på ett annat sätt eller har en främmande religion så skrämmer det.

Kanske löser det sig med tiden, då folk fått tid at vänka sig vid att vi aldrig kommer tillbaka till sextiotalet då utlänningar var ner sällsynta. Man kan ju alltid hoppas!

Till dess tror jag dock att det är viktigt att vi på den andra sidan inte tystnar utan använder vår lagstadgade yttrandefrihet lika mycket som de som vill stänga gränserna och skapa en enda stor byhåla av Sverige.

Tack för ordet!