På gott humör såhär i sena timmen. Jamen, vi har ju besegrat Finland i ishockey. Och det på deras egen hemmaplan dessutom. Inför en ishall fullsatt med skrikande, hejande landsmän plus en klick tillresta svenska fans.

Det är liksom nåt extra med att vinna mot just Finland. Rivalliteten länderna emellan är stor och ännu större är den på andra sidan Östersjön. Min upplevelse av finländare, och jag har träffat väldigt många genom livet, är att det är kanske dubbelt så patriotiska som svenskarna. Själv håller jag ju tummen för dem när de möter andra nationer än oss men det kan jag lova att det inte finns många finnar som gör. Av de jag träffat genom arbetslivet, framför allt, så är väl frågan om de flesta inte är gladare när Sverige förlorar än när Finland vinner. Och när bådadera sker på samma gång, d.v.s de vinner över oss, är euforin total. Jag minns ett VM nån gång i slutet av 90-talet (tror jag det var) då våra grannar och vi möttes i VM-finalen. Sverige hade Tommy Salo, vars föräldrar utvandrat till Sverige från Finland, i mål och han var väldigt bra just då. Så en finsk arbetskamrat menade när Sverige vunnit att vi gjort det tack vare att vi hade en finsk målvakt. Och jag kunde förstås inte låta bli att fråga om inte Finland hade det. Då tystnade han...

Men det är ju tur att hockey-VM kan ge oss lite glädje när det finns så mycket annat att sörja över och att oroa sig för.

Putins övergrepp på Ukraina till exempel. Pandemin är väl på tillbakagång. Det skrivs ju inte eller pratas länge om den i media längre. Och vi har publik igen på idrottsarenor, teatrar och andra evenemang. Så jag antar att den faran är på kraftig tillbakagång åtminstone, för att uttrycka mig lite försikigt.

Heliga kor slaktas på löpande band. Den senaste är väl Sveriges alliansfrihet. Nu ska vi ju tydligen in i NATO också.

Jag var länge väldigt tveksam till EU-inträdet men som det lät på 90-talet fanns en stor risk i att stå utanför. Det talades om att EU skulle stänga gränserna för fri handel utanför unionen och därmed skulle vår exportindustri kanske få svårigheter. Och vad händer om de inte tjänar nog mycket pengar? Jo, då flyttar de utomlands och jobben försvinner. Därför ändrade jag ståndpunkt då och röstade ja i folkomröstningen. Idag är jag inte alls lika säker även om det absolut finns fördelar med medlemsskapet.

Men ansökan att få vara med i NATO känns mycket mer oroande. Den kappvändningen kommer sig ju av en rysk galnings framfart och halvt förtäckta hot mot oss att man känner från politikerhåll att vi kanske kommer att behöva hjälp i en nära framtid. Rysshotet är alltså tillbaka och mer påtagligt än någonsin under min livstid.

Vart är världen på väg, har äldre människor som jag frågat sig i alla tider. När vi blivit så gamla att vi inte längre riktigt förstår oss på alla snabba förändringar. Men för första gången under mitt 64-åriga liv känns det inte längre helt omöjligt att Sverige kan anfallas av främmande makt.

Kalla kriget, på sin tid, märkte jag egentligen bara av en enda gång. Jag gjorde militärtjänst och var ute på vinterövning i februari 1979 då det brutit ut smärre gränsstrider mellan Sovjet och Kina. Då fick vi veta att ÖB hade höjt graden av beredskap i Sverige och att risken fanns att vi inte skulle få ledigt kommande helg. Men det blåste över på nån dag bara och glömdes sen ganska fort. Idag är hotet på riktigt igen. Med kränkningar av vårt luftrum, vårt territorium till havs samt överfygningar med ryska drönare över Gotland.

Men det är i alla fall vår på riktigt ute nu. Kalla nätter ännu, visserligen, men kanonväder ute de två senaste dagarna. Så man får väl glädjas åt det och åt hockey-VM. Så länge det nu fortsätter att gå bra för vårt folkkäraste landslag, Tre Kronor.

Och inte minst, kära ordbrukare, så kan vi ju glädjas åt att vi fortfarande lever och snart får uppleva ännu en sommar. Min sextiofemte i ordningen.

Därmed ska jag avrunda svamlet för idag och krypa ner i en renbäddad säng med en nyduschad kropp och se till att få min skönhetssömn. Titta på visningsbilden så förstår alla att det är välbehövligt.

Vi ses! Hoppas jag...