Idag har det varit en bra tisdag. Alltså ingen vanlig sketen bond-tisdag utan en av årets bättre, skulle jag säga. Och varför det då? Jo, för att idag blev jag inbjuden att käka surströmming med min tama husmekaniker och vår gemensamma kvinnliga vän M.

Jag skrev om M här i våras eller möjligen i början av sommaren. Hon hade då drabbats av en tumör på huvudet. Då hade hon en knöl som stack ut från skallen, ungefär lika stor som en ordinär golfboll.

Den hade utvecklats väldigt snabbt och senast vi åt surströmming tillsammans hade hon ännu inte fått besked om hur allvarligt det var. Det beskedet kom några dagar senare och dessvärre var knölen riktigt elak av sig så hon bokades in för operation i början av sommaren vid Umeå universitetssjukhus.

Där avlägsnades själva tumören tillsammans med en bit av skallbenet som ersattes med plast. Därefter transplanterades hud från andra delar av kropen för att täcka plasten.

Några bakslag har hon fått längs vägen men idag mår hon ändå ganska bra och ska börja jobba 50% ganska snart. Den delen av skallen där tumören satt är förstås fullt synlig efterso hon väl aldrig kommer att få samma hårväxt där som på resten av huvudet. Men hon tröstar sig med att när håret på resten av hennes huvud växt ut lite mer kan hon ju göra som många tunnhåriga män gjort i evigheter - skaffa sig en s.k Robin-Hood-frisyr. "Ta från de rika och ge till de fattiga", alltså. D.v.s låta håret runt om växa så hon kan kamma över den kala fläcken.

Å andra sidan... Har man fått en cancerdiagnos, blivit opererad medlyckat resultat såvitt hon vet nu så kanske lite hårbrist går att leva med.

Men bortsett från denna fläck på en del av hennes huvud är hon, i stort sett, som vanligt igen nu. Och var lika nöjd som oss två herrar över att äntligen få äta surströmming igen. Både hon och min manlige vän hade bunkrat lite i förväg. Som om de anade att våra så kära fermenterade fiskar skulle ta slut i affärerna detta år.

Så här såg vårt ganska enkla middagsbord ut innan vi satte oss och högg in på de kanske sista burkarna från Oskars salteri på Tynderö någonsin.

De klassiska tillbehören, hackad lök, tunnbröd med smör och lagrad ost, mandelpotatis och tomater var alla på plats liksom några burkar Mariestads öl och en flaska Hallands fläder.

Den sistnämnda har blivit en favoritsnaps till just surströmming för mig. Fullt i klass med OP Andersson och Gammal Norrlands akvavit. Eller som min tama  husmekaniker säger; "Hallans flédurr". Han är ju född i Stockholmstrakten vilket fortfarande hörs tydligt fast han bott i snart femtio år här på Sveriges midja.

Men det är ju så att vissa människor behåller sin barndoms/ungdoms sätt att prata även fast de flyttat långt från dessa trakter. Andra faller mer in i den dialekt som råder där de bor. Hur deras omgvning pratar och dit hör nog jag själv. När jag, som femtonåring, flyttade 35 mil söderut till norra Uppland fick jag i början kommentarer om min dialekt men de tystnade efter ett tag. Men då jag hälsade på här uppe första gången och träffade gamla vänner reagerade de direkt. "Vad är det med dig då? Varför pratar du sådär?"

Några trodde kanske att jag försökte göra mig märkvärdig men sanningen var att jag själv inte märkt att jag lät mer som invånarna i det samhälle jag flyttat till. Likadant första tiden efter att jag flyttat tillbaka några år senare.

Samma är det med min storebror  som flyttade till Tornedalen för 50 år sedan ungefär. Bara något halvår efter var han hemma och hälsade på och det hördes direkt att han gjort samma sak som jag skulle komma att göra några år senare. Fallit in i den dialekt han hörde dagligdags.

Men om kanske tio år till kanske vi pratar nästan likadant i hela landet. Dialekterna slätas ju ut mer och mer och har gjort så ganska länge.

Vi betonar fortfarande olika mellan landsändarna. T.ex i efternamn som Lundberg, Strömqvist och Bergström. Nånstans mellan Gävle och Uppsala går gränsen där man söderut betonar sista stavelsen i de namn jag nämnde ocjh ju längre norrut man sen åker blir det allt tydligare  hur vi betonar den första istället.

Men ju mer globala vi blir desto mer kommer sånt att fortsätta förändras och då får det väl vara så.

Klockan tickar på och det närmar sig sängdags så jag avrundar nu med att önska godnatt till mina kära ordbrukare i världens alla hörn. Som Bastuträsk, Ljubjana, Vladivostok, Pnom Pen och Salt lake city. Och alla andra metropoler och bondhålor i världen.

Sov gott! För det tänker jag göra...

Nattinatti!