Grattis till denna blygsamma skriftsamling som jag kallar min blogg, Den fyller hela tolv år just idag. Anar att det kanske är en ganska aktningsvärd ålder för en blogg. För katter och hundar är det ålderdom medan vi människor står på tröskeln till en mer vuxen värld då vi uppnår denna ålder. Jag minns att själv tyckte jag att det var ganska värdelöst att fylla 12, jag längtade då redan till nästa födelsedag då jag skulle bli tonåring. Vilket man ju såg som en sorts milstolpe på sin jordevandring. Sen var ju femton nästa mål då man fick köra moped och senare arton då man både blev myndig och fick ta körkort. Fast då dröjde det ju hela två år till innan man lagligen fick handla på systemet.

Det här är också en dag då det finns många inlägg för mig själv och andra att blicka tillbaka på. De dagar då det är helt tomt i backspegeln (blogghistoriken) blir ju färre för varje år som går.

Just den saken är kanske det som gör bloggen värdefull för mig själv. Att se tillbaka och känna efter hur mycket jag minns av hur jag tänkte för 2, 7 eller 10 år sedan.

Särskilt mycket viktigt har  jag väl inte åstadkommit med mitt skrivande men det finns ett par guldkorn genom åren som jag känner mig väldigt nöjd med då de dyker upp i historiken till höger.

Likaså finns inlägg som får mig att undra varför jag ens publicerade dem. Men... man får ta det onda med det goda. Så är det ju med det mesta här i livet.

Nu hoppas jag bara att det ska gå bra att jobba 12-timmars skift igen. Så att hela den här rehab-processen kan avslutas ochc jag bara behöver tänka på att komma och gå i rätt tid när det  är arbetdag. Undrar om det finns några arbetsgivare som är så usla på att bedriva rehabilitering som de som avlönar mig.

Ledarskapet i företaget är så bedrövligt att de flesta nog inte skulle tro mig om jag beskrev det ingående. Men jag kan väl säga såhär i alla fall. Rehab är något cheferna genomför eftersom företaget är skyldiga, enligt lag, att göra det. Man anstränger sig inte särskilt för att göra något bra av det utan lägger allt fokus på den anställds skyldigheter.

Likadant är det med medarbetarsamtal. Cheferna på arbetsledarnivå gör det därför att de får order uppifrån att göra det. Därför att det står i personalpolicyn. Men av alla som haft såna samtal med mig har inte en enda levt upp  till vad vi kommit överens om vid föregående samtal utan man får dåliga undanflykter till svar. De kommer till samtalet dåligt förberedda och har inga egna mål med samtalen. Ett bra genomfört medarbetarsamtal kan ju annars vara ett jättebra verktyg för både chef och anställd att utveckla både chef, den enskilde arbetstagaren och arbetsgruppen. Men även för arbetsplatsen som sådan. Så smarta är dock inga chefer hos oss utan de sitter bara och läser ordagrant innantill ur mallen då fått från personalavdelningen.

Tur att man har framtiden bakom sig. I varje fall den framtid som jag ser hos dem. Förhoppningsvis ska jag kunna pensionera mig om ungefär två år. Om alla bitar faller på plats.

Då ska jag njuta av varje nattskift jag slipper jobba, av varje medarbetarsamtal jag slipper delta i. Och innan dess ska jag hålla tummarna för att yngsta dottern i samma veva flyttar från sin lägenhet och att jag får överta den.

Den ligger ganska centralt och är väl på dryga femtio kvadratmeter. Stort rymligt vardagsrum, litet kök och en sovalkov där min säng får plats men inte så mycket mer.

Nu är det hög tid att försöka sova middag ett slag för att öka chanserna att orka första nattskiftet. Håll en tumme för mig, kära ordbrukare i Misenträsk, Sjöbo, Vårgårda och Dals Långed. Vi ses!