Så länge vi har pratat om det men det har inte blivit av. Men idag gjorde vi slag i saken och gjorde oss en lite utflykt, min överårige gökunge och jag. Sonen fick övningsköra de cirka fem milen norrut till Härnösand, grannstaden i norr. Vi hade egentligen inga planer med besöket utan åkte mest på vinst och förlust. För sådär 15 år sen och lite till gjorde vi såna små tripper lite då och då och gick på Technicus som är ett slags teknikmuseum för barn och ungdomar. Men vid fyllda 25 är han ju liksom överårig för det. Så vi stannade till på en skuggig palts och googlade efter sevärdheter på platsen. Och då mindes jag ju också att jag hört att det ska finnas ett bilmuseum där. Efter viss hjälp av Google-Maps (min gratis-GPS) hittade vi till sist dit och parkerade för att gå in. Det första objektet stod utanför i form av en gammal postbil från tidigt 70-tal. Kommer ni ihåg "Tjorven"? Nej, jag menade inte den frågvisa men charmiga glada lilla flickan i Saltkråkan utan postbilen. Om inte så får ni en liten påminnelse via bild här.

Nu kanske det ringde någon lite klocka hos er som är gamla nog att minnas denna bil med tvåcylindrig motor som brevbärarna ganska motvilligt använde under några år. Den blev dock ingen större succé. Tillverkades i Kalmar om jag minns rätt och lades väl ner i början av 70-talet.

Sen fick jag också se ett gammalt ånglok med en tredjeklassvagn bakom och sedan också en amerikansk 50-talsbil (Ser ut som en Chevrolet från mitten av 50-talet). Den vet jag inte om den hör till muséet eller om den tillhörde någon annan besökare.

Därefter fick jag en association till den första sällskapsresanfilmen med Lasse Åberg m.fl När de just kommit ner och Lottie Ejebrandts rollfigur (som jobbar som P-vakt hemma i Sverige) utbrister; "Här parkerar de visst hur som helst!"

Den frasen utbrast också jag i till sonen och pekade.  

På entrétaket har man, som synes, parkerat en vit Volvo P1800 av samma modell som Roger Moores TV-deckare, Helgonet, körde omkring med. Volvo P1800 är i mitt tycke, i viss konkurrens med Amazonen den vackraste bil Volvo någonsin skapat.

Så jag slantade upp för inträdet, 120 kr/pers. och grymtade väl lite inombords över det. Men innan vi gick ut därifrån hade jag ändrat mig och tyckte att besöket var väl värt pengarna. För där fanns så vansinnigt mycket att se och många bilar som väckte olika minnen. Eller bara var en fröjd att titta på ändå. Jag tog säkert 150 bilder och det låter sig ju liksom inte göras att dela med mig av alla. Men ni ska få ett litet axplock av de vackraste, häftigaste, fulaste och ovanligaste ändå. Håll till godo!Vi börjar med en lite äldre Volvo än den på taket. Nämligen den allra första Volvon som hade tillnamnet Jacob.

Bild nr 2 är en Morris följd av en pampig Packard och en något mindre pampig Trabant från gamla fina Östtyskland. De två sista har jag inte full koll på märke eller årtal men visst är det imponerande med allt krom i fronten på nedersta bilden?

Där fanns en särskild liten avdelning för utryckningsfordon, brandbilar mest, och även en ganska stor lokal med bilar från de gamla öststaterna med märken som Volga, Vaz, Lada och IFA Wartburg m.fl Dessutom fanns en liten bilkyrkogård med vrak också och där flyttade man till amerikanska landsbygden med en s.k hillbilly i form av en skyltdocka med stort skägg och ett gevär i knäet. På väggen satt en varningsskylt där det stod "Out here we don´t call 911" och sen en bild på ett gevär. Måste ju visa lite av det också... Först verandan med "hillbillyn"

Eventuellt sätter jag ihop ett litet kollage och visar fler bilder därifrån nån dag om någon är intresserad. 

Som jag sa så muttrade jag lite irriterat över entrépengen men såhär efteråt tycker jag att det var värt det för det var oerhört intressant att gå runt bland pärlor och vrak. Och det var så ofantligt mycket mer att se än man tror då man först kommer in. Så bor du inom åkavstånd och gillar bilar av alla de slag så kan jag varmt rekommendera ett besök. Vi var i alla fall väldigt nöjda! Dagen avrundades sedan på pizzeria Napoli vid E4;s södra utfart innan vi vände hemåt igen via Willys och Candy World för att fylla på snusförråden.

Slut för idag, tack för idag!

Undrar just om jag omedvetet börjat med tillvänjning av pensionärslivet. Kröp o säng vid halv elva igår kväll och krängde på mig "grimman". D.v.s min "se-papp" (cpap=snarkmaskinen). Vaknade redan strax efter fem, tidigt som ju många pensionärer gör fast de skulle kunna sova till 8-9 om de ville och kunde. Som ganska många morgnar på sista tiden hade jag fortfarande masken på då jag slog upp ögonen. Och kände genast att det knappast var lönt att försöka somna om. Så jag tog en morgondusch medan morgonkaffet puttrade i bryggaren i köket och drack sedan dagens första kaffemugg framför skärmen här medan jag surfade runt på diverse nyhetsmedia.

Idag ska jag försöka komma ut lite mer än den senaste tiden. Jag har börjat så smått att tvinga igång kroppen med mer rörelse. Efter en lite omtumlande inledning av sommaren med händelserna på jobbet gick allt liksom lite i stå för mig. Apatisk är ett för starkt ord men lite handlingsförlamad kan man nog säga att jag har varit. Vilket fört med sig att konditionen är ännu sämre nu än förut.

Det måste såklart åtgärdas. Men vägen dit måste inledas lite försiktigt, jag är ju inte 25 längre. Så igår gick jag ut och knallade runt husen där jag bor i tre korta men ändå promenader. Jag behöver inte alls gå långt innan pulsen går upp och andningen blir snabbare. Så jag börjar försiktigt och startar med målet att ha minst 4000 steg på stegräknaren i min "aj-fån" då jag lägger mig på kvällen. Antalet steg ska sedan öka om än i maklig takt för varje vecka tills jag når åtminstone tiotusen. Flåset ska upp men jag inser att det tar lite längre tid att nå dit jag vill än det gjorde för 20-25 år sedan. Vilket ju var nästan alldeles nyss.

Tiden tycks rusa fortare och fortare för varje år äldre man blir. Ett år var ju en evighet då man växte upp och nu visslar det iväg så fort att man knappt hänger med.

Så jag säger det igen...; Hur kan timmar, dagar och veckor gå så långsamt när åren går så fort?

OS har rullat igång borta i Tokyo, ett år försenat. Satt igår och såg de svenska damernas seger mot Australien och imponerades av tjejernas andra halvlek framför allt. Lite tråkigt förstås att det skedde inför tomma läktare.

Mer folk var det på GIF Sundsvalls bortamatch i Landskrona, även om Coronareglerna ännu inte tillåter full publik. Men de som var där (nästan bara skåningar som höll på hemmalaget) var säkert nöjda för skåningarna nollade giffarna som inte heller den här gången kom upp i den nivå jag vet att de kan. Det är nåt som inte stämmer för dem, jag vet inte vad men något måste göras.

Annars... så var jag ute och övningskörde med sonen häromdagen och vi åkte upp en skogsväg som slutar strax bakom en liten oas i skogarna ovanför där jag bor. Svarttjärnen heter denna lilla idyll och ser ut såhär i mulet väder.

Där har endera kommunen eller någon lokal idrotts- eller friluftsförening ordnat till en fin liten grillplats som vem som vill får använda. Och man har väl förutsatt att folk sköter det snyggt, släcker elden efter sig och tar med sig sina sopor därifrån. Så man bli ju lite beklämd när det ser ut såhär på marken under de stockar som utgär sittbänkar runt eldstaden...

Det där är bara en del av det skräp några lämnat kvar åt någon annan att plocka upp eller åt skogens invånare att skada sig på. Tyvärr hade jag ingenting med mig att lägga det i så jag fick lov att låta det ligga. Men då vi åkte tillbaka dagen därpå såg jag till att ha med mig en soppåse och vi plockade upp skräpet.

Platsen ligger ganska avsides och jag har nästan aldrig mött barn eller ungdomar på stigarna som leder dit så det är med all säkerhet vuxna människor som bär skulden till nedskräpningen.

Det är tråkigt att se sådant missbruk av vår fina allemansrätt. Det är ett privilegium att få vistas fritt i vår vackra natur och jag kan tycka att vuxna människor borde förstå att ingen annan har till uppgift att plocka upp efter dem. Sååå jobbigt är det ju inte att ta med sig sina tomburkar, korvförpackningar, cigarettpaket och annat.

Därmed ska jag tvinga mig ut på dagens första mikropromenad för att sakta men säkert återställa konditionen.

Ha en härlig söndag, kära ordbrukare i Garphyttan, Väckelsång, Örsundsbro och Flen.

Vi ses! Förr eller senare...