I början av den här veckan blev det ju en "tupp" mindre på Farmen när Calle valde att hoppa av och åka hem. Och jag måste nog säga att det i någon mån återupprättade hans person hos mig. När det startade var han ju kaxig som få och det formligen lyste av inbillat självförtroende om honom. Som storbonde taggade han ner en aning då han insåg att så många kunde så mycket mer än han. Om det sen var det eller som han sa, att han saknade familjen, vet jag ju inte säkert men jag tror att han ändå lärde sig något om sig själv och sina begränsningar. Och att han medgav att han inte riktigt klarade av att vara ifrån sin familj är väl också hedervärt, kan jag tycka.

Sen anlände ju de fyra nya. "Seniorerna" som några kallar dem och då kom nog Calle ner på  jorden ännu lite mer. De fyra lite mer mogna deltagarna har ju redan gått in och rört om i grytan. T.ex har ju den ena av damerna tydligen utnämnt sig själv till husmor på gården bara genom att bära nån sorts pig-uniform så att det riktigt ska synas att hon tycker att köket är hennes domäner. Vilket inte helt uppskattade av de yngre tjejerna.

Helena, som bröt ihop när hon fick veta om regeländringarna som gjorts mot föregående säsonger,  bröt ihop igen igår då hon förlorade torpkampen och måste återvända till Farmen. Hon verkar väldigt känslostyrd och såna människor blir ofta underskattade när andra ser hur lite som behövs för att tårarna ska börja rinna. Också hon pratade igår kvälll om att hoppa av och åka hem. Men jag tror att hon stannar. Och kan komma att bli kvar rätt länge.

Jag kan förstås ha fel men jag har en känsla av att bakom den där bräckliga, sårbara fasaden finns en vilja av stål. Tror att hon bara behöver få uttrycka sin besvikelse väldigt tydligt. Hon behöver få gryta ihop då och då!

Men sen biter hon ihop och kommer igen. Och att den där egenheten att ha så lätt till gråten kan faktiskt gynna henne också. På så sätt att de andra omedvetet eller medvetet tar lite extra hänsyn till henne när de sett hur känslorna svallar hos henne för minsta motgång.

Sen har vi ju en liten "Emil i Lönneberga" i år också. Alex som tog bort skyltarna i kryddlandet så ingen annan skulle kunna plugga på extra där. Ölreceptet gömdes också undan och jag förstår att t.ex Cissi blev förbannad. Nu verkar det ju som om två av deltagarna kunde det utantill så det kanske spelar mindre roll för skutresultatet. Personligen tycket jag bara att säna där "hyss" är ganska barnsliga. Jag menar... det gynnar ju ingen att misslyckas med uppdragen. Och ölbryggningen var ju ett uppdrag, om än lite mer långsiktigt.

Så nu ser jag med spänning fram emot det långa avsnittet som kommer på söndag kväll. Klarar sig Alex kvar efter Tinget? Eller får även "andretuppen" lämna redan nu? Knyter Helena näven i fickan och kör vidare? Eller åker hon också hem frivilligt?

Innan dess, såvida inget nytt inträffar och ställer in igen, ska jag ikväll så äntligen få se mitt kära Timrå IK igen.

På bortaplan mot Skellefteå som jag anser vara seriens kanske bästa lag. Om SAIK är heltända och laddade blir det svårt att lugga dem på poäng men med lite tur och hårt arbete samt lite underksattning från deras sida så finns förstås chansen ändå. Om än rätt liten...

Annars... tänkte jag, på begäran, laga makaronipudding idag. Säkert minst ett år sen sist. Vet inte varför men det blir inte ofta att jag gör det fast både jag själv och sonen gillar det. Enkelt men gott.

Han pratade om isterband också, sonen, och menade att det var väldigt längesedan vi käkade det. Så jag får väl ta en sväng bort till Willys, Maxi eller Lidl och köpa hem några så kanske det blir det imorgon eller nån annan dag.

Och därmed hålla den gamla hederliga svenska husmanskosten vid liv prallellt med pizza, tacos, sushi och alla andra roliga influenser som tillkommit under min jordevandring.

Två tredjedelar av min hatmånad nummer ett, januari, är nu genomlidna. En återstår och därefter kommer februari då det iofs kan vara bitande kallt men då brukar man ju kunna börja märka av ljusets återkomst lite mer. Sen är den ju också några dagar kortare än de andra vilket okcså förlåter en del.

"Bara" fyra månader kvar nu tills vi får dansa runt lövad stång och sjunga om små grodor men även om Helan som går. Det sistnämna kan man förstås göra annan tid på året också men icke i detta hem för närvarande. Nu är det slut på det som handlades hem till jul och nyår och systembolaget kommer fr.o.m detta år att ha en avsevärt mer ovanig gäst i mig. Inte det första man prioriterar när man ska lära sig att leva på statens knappa kaka.

Men vatten är ju också gott. Inte minst här på Sveriges midja. Sveriges bästa kommunala vatten!

Sköt om er nu, kära ordbrukare, i Dals Långed, Lesjöfors, Glimåkra och Bastuträsk. Så ingen annan måste göra det.

Vi ses igen! Endera dagen...

Finns det fler än jag som älskar att se gamla bilder från våra yngsta år? Min storebror är och har varit intresserad amatörfotograf sedan 10-årsåldern och under min tidiga barndom var det mest diabilder han tog. Som sedan förevisades vid diverse släkt- och familjesammankomster. Redan då tyckte jag mycket om att sitta och se på dem.

Papperskopior gulnade med åren men vetenskapen på den tiden påstod envist att hållbarheten hos diablder skulle vara närmast evinnerlig. Idag vet alla som har såna gamla att det inte förhåller sig på det sättet. 

Kvalitetenn försämras sakta men säkert hos dem. Därför har brorsan nu börjat scanna in sin enorma samling och han delar med sig till sina två syskon. 

Den första mappen med bilder kom i somras och senaste veckan har jag fått ytterligare ett hundratal bilder och även om jag inser att mina kära ordbrukare knappast kan ha nån större glädje av att se bilder av mig som rödblommg lintott eller bilder av mina närmaste så tänker jag dela med mig lite ändå.

Den första visar att även skrynkliga och överviktiga gamla surgubbar också varit små rara gossar en gång i tiden. Denna bild är tagen på min femårdag då jag legat vaken i en evighet och hört familjens viskade röster tissla och tassla på andra sidan dörren till mammas och pappas sovrum där även jag hade min säng då. Och tänkte säkert mer än en gång att; "Men kommer de aldrig nån gång?"  För att sen försöka spela nyvaken då de till sist gjorde det.

Att döma av den belåtna minnen hade jag nog just öppnat nåt paket med välkommet innehåll. Trolgen någon leksaksbil för det var nästan det enda jag lekte med.

Nästa bild föreställer ett höghus av lego som min bror var med och byggde hemma hos sin kompis. Jag var närvarande när det byggdes men fick inte vara med och bygga. "Se men inte röra", var det som gällde för sju år yngre lillebror.

När jag såg bilden mindes jag genast att jag undrade hur nån kunde ha såååå mycket lego att man kunde bygga så högt. Den pojken var enda barnet åt ganska välbeställda föräldrar. Pappan hade titeln disponent. Vi hade, för all del, legoklossar hemma hos oss också men inte på långa vägar så mycket som han.

En enplansvilla kunde man få ihop hemma hos oss medan brorsans kompis nog kunnat bygga dubbelt så högt och kanske ännu högre.

Nästa bild föreställer vår vackra mor stående på det som många på den tiden ansåg vara kvinnans plats. Vid spisen eller diskbaljan... Notera till vänster i köksskåpens underkant de tidstypiska glas- eller plastbehållarna med handtag som fanns i nästan varje svenskt kök på den tiden. Några har dem än i denna dag och förvarar vetemjöl, socker, salt, havregryn och allt möjliigt i dem. Inte så dum tanke egentligen.

Kusinens undulater, bakom morsan, fascinerade mig väldeliga och jag kunde tillbringa långa stunder vid buren för att försöka lära dem prata. Någon hade sagt till mig att just undulater kunde lära sig det.  

Bilden är inte tagen i mitt hem utan hemma hos vår ena moster så jag antar att det firades jämn födelsedag där och mamma hjälpte till med marktjänst så att värdfolket kunde ägna sig åt sina gäster istället. Det var så i min släkt att kvinnorna hjälpte varandra vid de festligheter man hade.

Den sista föreställer hennes föräldrar, min mormor och morfar. Poserande vid sin pyntade julgran som alltid var nästan amerikansk med allt glitter de hängde på den.

När man ser på morfar är det lätt att tro att han har nåt akademiskt yrke eller nån högre position i samhället eftersom han alltid var ytterst prydligt klädd. Kostym, vit skjorta och slips eller fluga var det som gällde när han ville klä upp sig. Håret vattenkammat i prydlig mittbena och alltid välrakad.

Men vid den tiden då bilden togs hade han ännu inte gått i pension utan jobbade fortfarande i det som då hette Renhållningen i stan.

(Nu kanske någon väldigt sydligt boende ordbrukare tolkar mig som om han skötte om renar men såna är ytterst ovanliga längs kusten så långt ner i Sverige som Sundsvall ändå är. Nej det handlade om att "hålla rent o snyggt)

Hans arbete gick mest ut på att åka runt med häst och vagn och rensa gatubrunnar. Eller hämta sopor med samma häst och vagn. Han måste ha varit den sista generationen som gjorde det jobbet med  häst och vagn. För åren närmast efter hans död 1964 frsvann hästen ut gatubilden ganska snart.

Så gammal är alltså den där lilla ljushåriga födelsedagspojken du såg på översta bilden att han nu i dataåldern ännu minns att arbeten utfördes med häst i stan. Ser man en häst i stan idag skulle man nog haja till ordentligt.

Morfar talade ogärna om sitt jobb. Han hade sysslat med mycket annat men efter krisåren och krigsåren var han kanske för gammal för att någon skulle vilja anställa honom på den sorts arbetem han ville ha. Så då bet han väl i det sura äpplet för att dra ihop till det dagliga grötsaltet, tänker jag. Och han skämdes nog lite, skam till sägandes, över sitt lågstatusarbete även om han säkert ändå visste att det behövdes och att han gjorde nytta.

Ännu ett sånt där inlägg som väl knappast är till glädje för någon annan än mig själv. Men det var ju just precis därför jag skrev det! För att om ett eller flera år komma tillbaka till och väcka nytt liv i minnena. Och på det viset glädja mig själv för en stund då.

Och det står ju, som jag sagt många gånger förr, var och en fritt att läsa eller låta bli.

Så... skyll dig själv om du sitter och gäspar efter att ha läst ända hit. 

Finns det, förresten, någon levande människa som råkar ha kvar en reservlampa till en diabildsprojektor? Brorsan har sökt med ljus och lykta men de tillverkas inte längre och ingen tycks ha några i  lager heller. Hör av er i så fall!

"Skyll dig själv" skrev jag visst några rader upp. Förlåt! Jag tar tillbaka det och säger istället tack till de tappra som läste hela vägen. Får väl försöka att vara lite mer intressant nästa gång vi ses.

För ses gör vi! Förr eller senare. När andan faller på...

Så var då helgen över då. Efter dryga två veckors svår hockeyabstinens fick jag så äntligen se mitt favoritlag i rutan igen i lördags. Mot Brynäs på bortaplan. Brynäs som vi vunnit båda de föregående mötena med plus ytterligar två träningsmatcher på försäsongen. Mot dem ska väl inte Timrå behöva förlora tänkt jag och boade ner mig i sköna soffan full av förhoppningar. Men fick ju ganska snabbt inse att vi skulle få stryk av närmaste grannen.

Hängde läpp gjorde jag kanske en liten stund men gaskade upp mig och började se fram emot dubbelmötet med Rögle i Ängelholm istället. Men tji får jag för nu är den där förb... Coronan framme och ställer in matcher igen.

Det var ju därför det blev så¨långt upppehåll innan Brynäsmatchen.

Vet inte om det är de (Rögle) eller vi som har smittan i laget men det spelar ju ingen roll egentligen. Lika less är man på det där jävla vieushelvetet.

Själv är jag ju trippelvaccinerad sen en dryg månad och får jag rekommendationen att ta en fjärde spruta så kavlar jag gärna upp skjortärmen en gång till. Eller så många gånger som behövs.

Mitt digitala Covid-pass har jag för länge sen tankat hem till min aj-fån men imorse såg jag att det bara intygade två sprutor. Så jag satte mig här och gick in på vårdguiden. Där kunde jag enkelt tanka hem ett nytt bevis så nu kan jag visa upp det snabbt och lätt när någon ber mig om det.

Jag brukar ibland skämta om att det var för att lättare stå ut med vintern som vår herre gav oss ishockeyn. Men i år får jag kanske säga att det var för att bättre orka med saknaden av inställda matcher som Han gav oss Farmen.

Igår rörde man om i grytan ordentligt genom att förklara upplägget som är ändrat sen tidigare år. Ingen har ju velat komma till Torpet eftersom de har lägre levnasstandard där och det krävs vinst i nån tävling för att ta sig tillbaka in på stora Farmen.

Men i år kan ingen vinna den halva miljonen som de tävlar om utan att ha varit nån eller några svängar på Torpet eftersom det är där man kan föörtjäna amuletter.

Och som om inte det räckte så skickade man in fyra nya deltagare som säkert kommer att förändra grupperingar och maktstrukturer rätt ordentligt. En av de yngre tjejerna bröt ihop totalt när hon fattade att de regler hon gått och laddat för inte gällde längre. Hon var så besviken så hon grät och allvarligt övervägde att hoppa av och åka hem. Närmaste dagarnas avsnitt lär väl visa hur det går med den saken. Själv fattar jag inte varför man anmäler sig till den sortens tävling om man inte är beredd på att precis allt kan förändras längs resans gång. Klarar man inte av att lägga om sin taktik till det nya som gäller så har jag rätt svårt att tycka synd om dem.

Den långe gotlänningen som självmant anmälde sig som kämpe hade ju tur med tävlingen de hade. Att hänga i händerna från en stege. Han är ju skadad i benet efter att ha huggit sig själv när han skulle klyva ved men benet använde han ju inte där så han var nog ganska nöjd. Kaxpellen,, Alex, däremot var nog nästan lika besviken som tjejen som bröt ihop. Och jag vet att det inte är snällt men jag kan inte låta bli att känna lite skadeglädje varje gång de där uppblåsta egona spricker som ett byxarsle inför kameran. Några är ju sååå självsäkra att det för dem inte finns minsta risk att de kan förlora.

Fattade aldrig riktigt vem som ska utse nästa storbonde men om det är Alex så gissar jag att han väljer den enda som är kaxigare än han själv - den manliga halvan av storbindeskapet från första veckan. För om han inte blir kvar som storbonde tror jag att han löper stor risk att bli förstekämpe på söndag.

Nåja, vi får se. Vi som tittar troget vet mer på söndag kväll. Eller redan efter vi sett dagens Farmen.

Ska försöka hålla mig från att titta innan kvällen. Via C-more kan jag ju streama det flera timmar innan det sänds och slipper då dessutom reklamen. 

Annars... så tvättar jag idag. Det börjar nästan bli tradition att jag gör det på måndagar. De flesta av grannarma har ju dagtidsjobb så så både nu och då jag jobbade skift brukade jag undvika att boka på helgerna. Och det börjar bli dags att gå ner och hänga upp den sist tvättade laddningen samt  hämta upp mina skjortor och underkläder som bör vara torra vid det här laget.

Ha en härlig måndag, kära ordbrukare i Teckomatorp, Grisslehamn, Nykroppa och Gryttjom. Om det nu finns härliga måndagar i januari....

Vi ses!

"Det är kallt. Stormen yr runt vårt hus..." Första raden ur låten ovan (Skomakarvals) är både sann och osann just nu. Så kallt är det väl inte. Hela fyra plusgrader mitt i januari. Men stormen yr och gnyr s.t.d.m.g (så till den milda grad) att det känns som om det vore teminstingens lika många grader under noll.

I denna snålblåst stretade jag mig för en stund sen ner till bilverkstaden för att hämta hem min ögonsten. Då jag hade gått kanske femtio meter försökte jag trösta mig med att jag ju i alla fall hade medvind. Vinden i ryggen hjälpte ju dessutom till att förflytta mig framåt. Men jag hann knappt ens tänka tanken färdigt så bytte vindarna riktning och piskade mig rakt i ansiktet istället.

Tror knappt att det är ens 500 meter till verkstaden men idag var det tuffa 500 meter, kan jag säga.

Men jag kom fram och drog en lättnadens suck då jag steg in genom dörren till deras kundmottagning och kunde stänga snåblåsten ute. Därefter gick ju allt rätt snabbt. Dryga tre tusenlappar bytte ägare och jag fick tillbaka min bilnyckel. Så nu är hon skattad och besiktigad året ut. Puh!

Stormar gör det, som sagt. Men det är ju inte ovanligt såhär års. Då jag parkerat Madame Citroen och kom in i lägenheten hörde jag ett dånande, brusande ljud från vardagsrummet och visste genast av erfarenheten varifrån det kom. Stormarna härjar runt skorstenen på taket så jag måste stänga spjället i öppna spisen för att dämpa oljudet.

Invigningen av badkaret har ännu inte blivit av. Av flera orsaker men mest slöhet. Ja, stått i det har jag förstås gjort när jag duschar men ännu inte legat och gonat mig i varmt, skönt vatten. Kanske blir det ikväll, vi får se.

Det stundar ju helg nu och fredag och lördag sänds inget nytt Farmen. Och vad jag kan komma ihåg inte så värst mycket annat heller som placerar mig i soffan framför TV;n. Utom Timrås bortamatch mot Brynäs imorgon eftermiddag förstås. Och kanske Postkodmiljonären en halvtimme ikväll och På spåret. Och... Javisstja, imorgon är det väl Stjärnorna på slottet igen också.

Det "ligger på" som man säger! Jag börjar visst redan komma in i det pensionärstänk som min f.d svärmor haft i nästan 40 år (hon fick sjukpension strax efter fyllda femtio)

Hon kunde ibland oja sig över hur mycket hon hade att göra hela tiden. Typ... "På tisdag ska jag till doktorn och på onsdag är det fotvård. På torsdag ska vi åka och handla och på fredag kommer väninnan på kaffe. Så du ser väl att jag har veckan fulltecknad!"

Att några av hennes måsten inte tog mer än kanske en timme av dagen i anspråk hade liksom ingen betydelse. Var något inskrivet i almanackan eller i hennes vanor så var liksom hela dagen körd.

Riktigt så illa är det inte ännu. Jag har väl kanske inte riktigt accepterat att jag är pensionär ännu. Men förhoppningsvis har jag många år på mig att göra det. Ännu är ju min pensionärstid bara två veckor gammal.

Yngsta dottern skämtade med mig i julas och frågade om jag skulle komma att bli en ännu värre surgubbe efter nyår och jag försäkrade henne att surare surgubbe kunde hon inte ens föreställa sig. Så när hon ringde igår kväll passade jag på att spy galla över alla slarvpellar i husen runt omkring som inte haft vett att plocka undan julen som man ju SKA när det är tjugondag Knut. Nej, det stod, och står ännu, ljusstakar i vart och varannat fönster liksom stjärnor som lyser och i vissa fönster kan man även skymta en julgran. Vad är det för fel på folk?

Men på vissa håll i landet brukar gårdagen vara en stor dag. En dag många ser fram emot hela året...

På sjuttiotalet när jag bodde i Gimo i Norduppland fick jag lära mig en tradition jag inte ens hört talas om innan. Knutsmasso kallas den och går av stapeln just den 13; januari. D.v.s fram till ifjol då den stoppades på grund av den där förb... Coronan. Lika illa är det i år men jag tänkte ge er några bilder för att visa upp lite hur det kan se ut när man går i parad på Bruksgatan. Alla masker, utklädningar och annat ska vara hemmagjort och de mest inbitna entusiasterna börjar redan på sommaren med förberedelserna. Ingan vanlig lite fjuttmaskerad, alltså som synes...

Ett litet axplock och för den som är intresserad på riktigt finns numera ett museum om historien bakom denna uppländska karneval som, vad jag vet, firas bara där. Imponerande att se hur mycket tid och engagemang och skaparlust folk har för det. För deras skull och allas hoppas jag att det där viruset har dött när det blir januari nästa gång för jag kan tänka mig att många är ledsna att det ställts in två år på raken.

Därmed ska jag låta tangentbordet och era ögon vila, kära ordbrukare i Sibbhult, Orraklinten, Öxabäck och på Tjörn.

Ha en härlig fredag och helg om vi inte ses mer denna vecka.

Farmartankar. Så kallas de där plåtcisternerna som jordbrukare har på gården med bränsle till traktorer och andra maskiner. Men ordet kan ju också användas om de funderingar som jag har i huvudet varje år vid den här tiden när Farmen sänds i TV4. För såklart åkte jag dit i år också och började titta.

Än så länge är det lite av smekmånad mellan farmarna och oss TV-tittare. De lär känna varandra och vi försöker sortera in dem vi ser i rutan och lära oss deras namn och egenheter.

De jag kände redan från första programmet att de stack ut lite och även ville sticka ut är Calle och Alex. Båda tycks vara unga män med egon som de inte riktigt fyller ut i mina ögon. Calle hade aldrig satt sin fot på en bondgård men funderade på att lura i de andra att han tillbringat barndomens somrar på sin mosters gård. Så att de inte skulle inse att hans kunskaper var lika med noll. Jag tror dock att han kanske ändrade den planen sen han blev storbonde ihop med Cissi. Hon tror jag kommer att kunna gå långt i år. Dels verkar hon kunna både teori och praktik och sen har hon en mognad som övriga i gruppen inte har hunnit skaffa sig. Men vi får se. Någon eller några kanske jag ändrar uppfattning om längs vägen, det brukar jag göra. Men jag lär säkert återkomma i frågan med tiden.

Det brukar ju ta någon vecka innan man liksom blir mer bekant med dem och dessutom tror jag att det är fler på gång in på gården också.I vinjetten skymtar flera personer som garanterat är en bra bit äldre än den besättning som startade serien så än har vi nog inte sett alla dletagarna.

Annars så är det inte bara Farmartankar i min skalle heller. Nej, jag sitter ju och väntar på samtal från Magnus på min lokala bilklinik där Madame Ciitroen är inlagd idag. De ska åtgärda och färdigförklara "tvåorna" från besiktningen.

Jag körde ner henne igår eftermiddag och börjar nästan bli lite otålig att de inte ringt ännu. Men... å andra sidan vet jag ju inte när de satte igång eller vilken tid det kan tänkas ta att byta ett bromsrör, slå loss den avtagbara dragkroken samt byta en packbox som läcker lite olja från motorn.

Aldrig har jag fått ombesiktning på oljeläcka. Och då ägde jag ändå i sex års tid en Volvo 245 från 1982. Och alla med minnet i behåll vet väl att när man, på den tiden, gick förbi en garageuppfart med en fuktig oljepöl så pekade man och konstaterade att de som bor här kör Volvo. De skulle liksom lämna lite olja efter sig på marken.

Hoppas också på att det inte ska dra iväg alltför våldsamt kostnadsmässigt så man bli alldeles ruinerad.

Nåja, det där har jag ingen makt över så det tjänar ju inget till att gruva sig. Det blir som det blir och det är ju bara att slanta upp vad det kostar.

Den kunde få ticka in nu snart, den där storvinsten vi alla går och drömmer om. Då köpte jag mig nog en elbil, tror jag. Jag har räknat ut att de borde bli billiagre i underhåll efter de har så mycket färre rörliga delar maskinellt sett.

Bromsar, belysning och däck slits ju som på en bensin- eller diselbil men en elmotor är ju så mycket enklare konstruerad. Och dessutom mycket billigare och lättare att byta ut den dag den eventuellt havererar.

Man åker också betydligt billigare räknat per mil i bränslekostnad. Men som elpriset skenar just nu är det väl kanske tvärtom inom något år.

Och det tack vare det kanske största sveket från politikerna mot svenska folket. Avregleringen av elmarknade för rätt många år sen nu. Konkurrensen skulle ge oss billigare elpriser sa de oavsett partifärg.

Men de glömde tala om att det inte är Sverige som är "marknaden" utan hela EU där det nästan överallt är dyrare att framställa eliktricitet än här hos oss. Så inte fanken blev det billigare. Tvärtom!

Men det har jag gnällt över förut så jag ska inte ondgöra mig mer över det idag. Utan jag bara avslutar. Nu!

När något låter alldeles för bra för att kunna vara sant... Då är det oftast precis vad det är också! För bra för att vara sant, alltså. Och när företag använder bild på kända personer utan att de tillfrågats ska man nog också vara väldigt vaksam. När man dessutom i bilden kan se logotypen från en bank vars namn inte varit aktuellt på 25-30 år är det väl verkligen  dags att trycka ner klackjärnen i isen och tvärnita. 

Det är för mig obegripligt att människor fortfarande går på de där reklaminslagen som poppar upp på sociala medier som Facebook och annnar. Där t.ex Zlatan berättar om hur mycket han tjänat på bitcoin till exempel. 

Eller som bilden nedan, som jag hittade idag på FB, där man visar upp inte bara Björn Borg (som jag kan slå vad om inte har godkänt sin medverkan) utan även en avi märkt "PK-Banken".

PK-banken uppgick, om jag minns rätt, i det som kom att heta Nordbanken och senare Nordea för typ trettio år sen. Redan där borde alla fatta att annonsen är en ren bluff.

Ändå fortsätter det att dyka upp förslag att betala in si och så mycket pengar och fördubbla eller mångdubbla dem i en grisblink. Är vi så jävla dumma?

Det något motvilliga svaret är ja. Ja, vi är ju det, nästan allihop!
Och eder ödmjuke bokstavsskötare, kära ordbrukare, är inget undantag. Låter mig också luras då och då fast jag försöker vara så misstänksam.

Ta den där japanska kniven till exempel. Du som är Facebookare har säkert sett reklamen för Huusk-kniven med förmåga att klyva ett papper som kommer fallande genom luften. Jag såg reklamen och... insåg att den knappast kunde vara så vass och så slitstark som de påstod. Men ändå slantade jag upp runt 300 kr och beställde en.

Den levererades. Testades. Och var inte ett dugg bättre eller vassare än de knivar jag redan hade. Inte heller bet brynstålet på den, jag kunde alltså inte vässa den själv. Bara att ta på dumstruten, alltså!

En än värre dumstrut förtjänar väl mitt köp av en s.k trygghetsförsäkring som jag tecknade i samband med att jag fick ett lån genom Sambla. (Fetstil på den för att markera att mot dem ska ni  ha en extra varningsklocka.)

Allt var klart och påskrivet då säljaren frågar om jag vill teckna en trygghetsförsäkring som skulle utlösas om jag blev sjuk eller arbetslös. Jag tänkte lite innan jag sa ja. Men jag kom fram till att det kanske inte är så självklart att jag har jobbet kvar om ett år. Det var svajiga tider för min f.d arbetsgivare just då.

Sen började jag förstås betala räntor och amorteringar men ett år senare fick jag chansen att lösa detta lån och lite annat med ett som hade skyhögt bättre villkor. Vilket jag gjorde.

Trygghetsförsäkringen fortsatte dock att dras via autogiro och jag funderade inte så mkt över det. Jag var inte ens helt säker på hos vilken kreditgivare jag tagit den. I historiken på inernetbanken stod nämligen inte det.

Men för en tid sedan satte jag igång att forska i det och Samblas namn kom fram.

Då mailade jag dem och krävde återbetalning eftersom lånet hos dem var slutbetalt för flera år sen. Svaret som kom talade om för mig att den försäkringen egentligen inte hängde ihop med lånet de förmedlat utaan gällde oavsett det fanns kvar eller ej. Jag kunde dock inte erinra mig att de förklarat det då jag tog försäkringen.

Men naturligtvis har de torrt på fötterna, det framgår om man lusläser kontraktet. Men hur många gör det?

Jag är alltså lurad, skinnad, rövknullad av ett skrupelfritt finansbolag. Ja, ursäkta det grova ordvalet, men ibland måste det få bli så. Och de kan sitta där och blicka upp på glorian och säga att de VISST har informerat om det jag missade. Jag tog liksom för givet att förskringen var knuten till just deras lån.

Och det visste de om redan från början. Och har därmed garanterat lurat tusentals människor före mig och kommer att fortsätta om inte lagstiftarna sätter stopp för dem. Men det tvivlar jag på att lagstiftarna gör.

För min del handlardet om nästan 3000 kr plus räntor (Ja, det är väl klart att jag ska ha full ränta på det som dragits från mitt konto sen lånet löstes). Struntsummor i deras böcker men viktiga för mig.

Jag har pratat i telefon med dem också och klargjort att jag inte ändrat uppfattning om deras affärsetk. Eller snarare brist på sådan. De fick också  veta att jag kommer att ta varje chans jag får att kasta skit på dem offentligt. Göra sämsta möjliga reklam för dem,alltså.

Så... vad ni gör, kära ordbrukare, se till att lusläsa varje ord i avtalen när ni lånar pengar eller tecknar andra avtal! Den ni gör affärer med har bara ETT syfte - att gnugga er på mesta möjliga summa.

Och än en gång... Låter det för bra för att vara sant så ÄR det inte sant heller! Mirakel finns inte.

"Det man inte har, det längtar man till..." Trodde först att det Robert Broberg (R.I.P) som sjöng så en gång?  Men så mindes jag att det ju var Gösta Linderholm (R.I.P)

Men det är ju ett ganska intressant fenomen, det där. Det vi har och är vana vid värderar vi kanske inte så högt. Men inbillar oss gärna att den motsvarande saken som man INTE har skule göra våra liv så mycket bättre.

För några år sedan totalhavererade badkaret i min lägenhet och hyresvärden skickade hiten vaktmästare. Som genast sa att det inte kunde lagas eftersom den reservdel han hade behövt slutade tillverkas för många år sen.

Jag försökte mig på en liten fräckis och sa att då får de väl installera en modern duschkabin. Då flinade vaktmästaren lite snett och sa att det kunde jag ju drömma om ifall jag ville men att chansen var ungefär liksa stor som att en snöboll skulle bli långlivad i helvetet. Då prutade jag genast ner önskemålen till en duschvägg framåt och draperi åt ett håll.

Samma sneda leende gav han mig igen men samlade sig sedan och sa att en gummerad vinkellist att lägga på golvet samt en draperstång i vinkel för att skapa en duschhörna kunde han erbjuda mig.

Jag tackade ja och var i början rätt nöjd med att ha fått ut den där möbeln (badkaret) ur mitt väldigt kompakta badrum. Men tiden gick och jag började sakna det där med att få krypa ner i ett varmt, skönt bad och ligga där och låta vattnet och värmen mjuka upp min slitna kropp.

Jag förstod redan i förväg att jag nog skulle bli utskrattad om jag krävde ett spritt nytt badkar när jag en gång tackat nej till det. Därför intog jag en lite mer ödmjuk approach när jag frågade vaktmästaren i höstas om han möjligen hade nåt begagnat badkar på lager som jag kunde få.

Det hade han inte men lovade att återkomma när han fick in ett. 

Detta var också vad som hände för ett par timmar sedan. Och nu står det ett badkar igen i mitt trånga badrum och kan åter få känna mig som en "badpojke" när jag testar Archimedes princip genom att sänka min kropp i det.

Planen är att inviga det ikväll med en liten whisky på badkarskanten. Tänk sån tur att jag har även det hemma sen helgerna. Och även om jag tar en stadig dragnagel i varje ben kommer det att vara mer än halva flaskan kvar.

För allt som tagits ur den var gissningsvis 8-10 cl som avnjöts på julaftonskvällen.

Livet är inte så jävla dumt ändå!

Vaktmästaren har ilat vidare till andra hjälpsökande hyresgäster och sen dess har jag hunnit med en sväng till Jysk i Birsta och inhandlat ett nytt duschdraperi och en stång av typen som går rakt över badkarskanten, från vägg till vägg!

Gamla draperiet har hängt där i mer än fem år så jag tyckte att jag kunde unna mig ett nytt och fräscht.

Nu ska det bara monteras upp så ska det väl bli karbad här igen. Och jag ska verkligen försöka att inte börja drömma om massageduschar i lyxiga kabiner utan vara nöjd och tacksan över min nya helkroppsbalja.

Mat ska väl kroppen få också men idag är det en sån där dag då jag tar ner ambitionsnivån rätt ordentigt. Tagit fram frysta köttbullar som ska värmas till potatismos eller kanske makaroner, vi får se.

Måste ju skapa lite balans med tanke på att vi åt oxfilé igår. Jag lagade Biff Rydberg som jag aldrig gjort förut. Blev bjuden på det hemma hos en kompis för 25-30 är sen och har även ätit det på restaurang en gång.

Enligt traditionen ska man ju servera en kall senapsgrädde till den rätten mn där tog jag mig friheten att experimentera lite. Jag tog 1 dl creme fraiche och lika mkt grädde. Sen bara lite Dijonsenap innan jag rev ner ganska ordentligt med pepparrot. Som jag bara blir mer och mer förtjust i med åren. Och det blev helt suveränt gott till kött, råstekt potatis och lök. Det ska jag göra fler gånger!

Men idag blir det vardagskäk igen, som sagt.

Önskar därmed er alla en fortsatt fin januarimåndag. Om det nu finnns nåt som heter så...

Ha det så... Tja, ha det så... så gott ni kan då! "När vi nu har´at sum vi har´at"!

Citatet på slutet kommer från en svensk film. Inte ny men inte helt lasgammal heller. Vet nån vilken? Vinnaren får en gratis fotvandring med packning till valfritt mål!

Då och då sviker jag mitt eget löfte att sluta lägga ut mina förslag till lösning på V75-gåtan för dagen på lördagarna. Idag är det en sån dag. För jag har nästan aldrig haft en så stark tro på min rad som jag har idag. Så bara för att jag säger det så har jag väl noll rätt då, bara för att universum ska få knäppa mig på näsan.

Jamen, då får det väl bli så då! Raden är redan inlämnad så för mig finns ingen återvändo. Och här nedan kan du se hur jag tror att det går och den som vill får fritt kopiera mina siffror. UPA givetvis! Inga garantier lämnas. Men så är det ju med allt spel och dobbel. Håll till godo!

            Ordinarie hästar                  Reserver

Avd. 1   4, 7, 9                                 8, 1

       2    7, 8, 10                               9, 1

       3.   4, 6, 7                                 1, 9

       4.   12, 15                                 5, 3

       5.   5 Bandit Frontline               4, 3   

       6.   2, 3, 6, 11                            7, 10

       7.   4 Sweetman                         2, 1 

Om den går in så blir man väl kanske inte miljonär såvida inte de vildaste av mina tänkta skrällhästar tar sig först över mållinjen. Men en liten slant är också en slant. Och minst insatsen tillbaka (120 kr) vågar jag nog lova iaf.

LYYYYCKA TILL!!!