"Tretton år av hopp och löften

Speglar, masker, skott från höften

En gång var jag utklädd till mig själv

Men jag kom hit för livets skull¨Nu har jag betalt min tull

Och det är ännu långt till kväll

Allt är lämnat till mig som ett dyrbart lån

Ännu en vandring in i förvandling

Går du åt samma håll, Evangeline..."

Dessa rader ur Lundells undebart vackra "Evangeline" kommer till mig när jag ser eller hör orden "tretton år".

Och det är ju vad den här bloggen uppnått just idag. För tretton år sedan präntade jag ner mina allra första rader med bokstäver som blev till ord under mina fingrars dans på det tangentbord jag ägde då.

Därför tänkte jag att det kunde passa bra att dela det här klippet med er, mina kära ordbrukare!

Tänk att det gått så många år sedan jag började skriva strunt blandat med klokskaper här. Kanske med en viss övervikt åt struntet. Det är ofta roligare att skriva och kanske även roligare för den som eventuellt läser det.

Men syftet med mitt skrivande är je egentligen varken eller. Jag har ingen målsättning att vara lustigkurren som ständigt lockar fram leenden hos läsaren. Inte heller har jag någon ambition att leka folkbildare eller ens opinionsbildare. Folk får tycka vad folk vill tycka"

Nej, min bevekelsgrund för att skriva har varit densamma hela vägen. Att skapa en väg åt mig själv till minnenas allé genom att berätta om dagens/vackans/stundens tankar och funderingar. Djupaste allvar blandat med lite mer skruvade små krönikor om mitt liv och mina tankar.

Och ju längre tiden går desto mer ökar bloggens backspegel i värde. För det är ju den som är viktigast för mig. För varje år som går blir dagarna färre som jag INTE har bloggat och ett litet mål jag satt upp är att nästa gång vi kastar ut det gamla året ska jag ha fyllt ut de dagar som ännu står tomma under punkten "Tidigare år".

Där flörsöker jag hinna titta in varje dag och får ofta ett igenkännandets leende då jag ser vad jag hade för mig eller vad jag gladdes åt eller retade mig på just det datumet för 3, 7 eller 11 år sedan.

En av mina stora sophögar som jag ofta skällt på här är vårt största telefonbolag (skriver inte ut namnet så de slipper läsa de här raderna). Deras usla kundservice med timslånga telefonköer med mera.

Varje gång jag nämnt dem vid namn har jag fått svar i kommentarsfältet där de ber om ursäkt och försäkrar mig att de gör allt de kan för att korta ner köerna.

Och jag fnyser åt det varenda gång. För OM man VERKLIGEN gör "ALLT man kan i mer än tio års tid och inte lyckas en enda ynka millimeter så kanske det är dags att inse att man inte gjort rätt saker. Eller ärligt säga som det är att man skiter totalt i om folk får sitta med luren i handen i 45-90 minuter eller mer! För det är ju precis så det är. Så länge ett företag tjänar bra med pengar så är det inte intressant att tillmötsgå kundernas önskemål.

Nyrasismen och främlingsfientligheten har också varit återkommande ämnen. Några gånger har jag då fått kommentarer från rassar som berättar för mig vad de ska göra med landsförrädare som jag när de tagit makten.

Stundtals rejält grova hot har också förekommit. Anonymt, givetvis, för det här handlar ju inte om folk som törs stå för sina åsikter och värderingar.

Därför har jag också valt att godkänna alla kommentarer innan de publiceras. Hotelser har jag aldrig släppt fram för vem som helst att läsa. Jag är också ytterst restriktiv med att visa anonyma kommentarer. Såvida jag inte tycker att kommentaren tillför något av värde för mig själv andra.

Några har också kommenterat för att promota sin egen blogg och dem nobbar jag också, skoningslöst. Såna brukar få ett litet meddelande från mig att det här är min blogg och här bestämmer jag, och bara jag, vad som publiceras!

Framåt då? Vad ska vi tro om bloggens framtid? Blir det som i sångtexten ovan" "Ännu en vandring in i förvandling..."

Tja, den som lever får se..

Min läsarstatistik har ju iaf ökat ganska mycket de senaste åren även om jag sällan uppnår 100 läsare per dag. Det tyder endera på att Bloggplatsen förlroat många bloggare så att det finns färre bloggar att slumpas in på. Eller också på att fler läst och gillat och därför återkommer.

Därför kommer det säkerligen att fortsätta ramla ut inlägg här i en ojämn ström. Till glädje kanske för någon och kanske till förtret för någon annan.

Därmed tackar jag er, mina kära ordbrukare, för de första tretton åren av min bloggargärning. Jag älskar feedbacken ni ger i era kommentarer och den inspirerar mig ofta att fortsätta. Lyssna nu på Youtube-klippet däruppe om du inte redan gjort det.

En mycket vacker text till en mycket vacker melodi och oerhört vackert komp med stråkar och allt! 

Ha det gott till nästa gång vi råkas!

Börjar så smått att undra om jag gått och kommit ner med något, som de uttrycker det i Amerika då de känner sig krassliga. I så fall är det en väldigt underlig sjuka för den visar sig bara på natten. På kvällen då jag kryper under täcket är det inga bekymmer alls. Möjligen att jag haft lite svårt att riktigt komma till ro och slumra in de senaste dagarna.

Nej, symtomen visar sig först framåt småtimmarna. Lite efter klockan ett vaknar jag med nedsnorat ansikte och måste gå upp och tvätta av det samt snyta mig ett par gånger. Därefter vaknar jag igen och igen, flera gånger i timmen och måste snyta mig. Tre näsdukar har jag förbrukar inatt mellan 01-05:30 då jag till sist gav upp och lät morgonkaffet puttra medan jag tog en dusch.

Jag är ju trippelt besprutad mot Covid19 men vet ju att man ändå kan bli smittad och även vara smittbärande. Tycker också att jag även fortsatt har varit noga med att inte komma andra för nära då jag lämnar hemmet en stund. Men i så fall måste jag väl vara beviset på ännu nnån mutation av det ilskna viruset. Som vi väl får kalla Natt-Corona eftersom det bara visar sig nattetid.

Dagtid mår jag helt ok även om jag kan drabbas av tillfällig både snuva och hosta. Men då varar det bara i några minuter och sen är jag pigg igen. Men... jag säger väl som min morfar alltid gjorde då han inte mådde toppen; Det går väl över!

Ikväll blir det dock att ställa fram en pappersrulle eller ett paket pappersnäsdukar på nattduksbordet för näsdukarna av tyg är slut nu. Jag äger inte så många men fler än gemene människa ändå tror jag. Ytterst få människor under 70 år använder näsdukar överhuvudtaget nuförtiden. Ännu en sak som förändrats under min levnad!

Genom hela min barndom och skolgång hade jag, vad jag vill minnas, alltid en näsduk i byxfickan. Oavsett om det fanns något behov eller ej. Det hörde liksom till grundutrustningen en människa skulla ha på den tiden. Precis som klockan på armen som jag heller nästan aldrig bär numera. Klocka har man ju i mobilen och den är ju altid med.

När och varför vi slutade bära näsduken med oss vet jag väl inte så noga. Men min gissning är att nånstans för 25-30 år sedan kanske man insåg att det var ganska ohygieniskt att bära omkring sina kroppsutsöndringar i ett tygstycke i fickan, Snacka om bakteriehärd!

Tiden får väl visa om det bara var allmänt pjål eller om jag blir dålig på riktigt. Har tänkt på att mitt nya liv som icke förvärvsarbetande tar bort en hel del situationer där risk finns att bli smittad.

Just nu mår jag i alla fall helt ok igen, känner inga symtom alls. Det enda jag upplever just nu är väl att verkmästaren i magen (ni minns väl Härenstams monolog om honom?) börjar bli lite otålig och vill börja jobba. Jag börjar känna mig hungrig, alltså. Så då kan det väl inte vara så illa ställt, tänker jag. Sjuka människor brukar inte ha så mycket till matlust men här knorrar det så smått sen en stund tillbaka. Men jag väntar tills klockan passerat sju.

Idag ska i alla fall den där klippningen som fick ställas in igår p.g.a helg bli av. Titta in på loppisen ska jag också göra när jag ändå är i de krokarna.

Därmed avrundar jag morgonens svammelstund och går till köket för att se efter vad läckert som finns att frukostera på. Tror att det får bli lite äggröra med schwarzwalsskinka plus lite grönsaker.

Ha nu en ljuvlig fredag och helg, kära ordbrukare i Vattholma, Kävlinge, Ragvaldsnäs och Svenstavik. 

Vi ses igen! Om Gud vill och pjäxern´håll´...

Onsdag har det hunnit bli i årets första vecka. En stillsam dag då jag egentligen inte åstadkommit så mycket mer än att se till att vi inte svälter. Det blev rödspätta som hittades i frysen och den räckte även till min yngsta dotter som hade vägarna förbi. Jag vet att hon älskar spätta med hemlagad remouladsås så det var ju tur för henne att det blev just idag som hon fick sin havererade bil såld.

Den har stått hos Magnus på verkstaden alldeles nedanför där jag bor sedan ett par månader. Den där s.k multiremmen gick av på motorvägen och delar av den fastnade i en remskiva så det mesta av rörliga delar inuti lär vara sönderslaget.

Och idag fick hon alltså napp på Blocket-annonsen av en sån där människa, med händer som kan laga och fixa. Mannen ifråga kopplade på sin biltrailer och körde ner från Kramfors, c:a tio mil, för att skaffa de där händerna nåt nytt att utöva sin magi på.

Troligen har han eller vet att han enkelt kan hitta en annan motor till den och då är den ett bra köp för den som vill ha en liten billig bil. Eller så är han en såndär riktig storfräsare som plockar ner motorn i mikrober och renoverar den ininfrån och ut. In i minsta detalj som Charles Ingvar Jönsson skulle ha sagt.

Dotra har skaffat en annan bil så jag tror knappast att hon saknar sin lilla blå Peugeot.

Till min egen ögonsten, den distingerat antracitgrå Madame Citroen har jag bokat tid för att få fixat det som bilprovningen inte var nöjda med. Magnus med personal får göra  jobbet och även "släcka" anmärkningarna så jag slipper att åka än en gång till besiktningen själv. På samma gång ska de få montera den ledljusramp som jag kom över i höstas via Blocket för nästan inga pengar. 200 betalade jag för den och min stamverkstads ägare höjde ögonbrynen då jag visade honom den. Jag lyckades tydligen köpa bästa kvalitet som marknaden erbjuder och han berättade för mig att när den är monterad kommer jag att ha "ett sjuhelvetes helljus".

Och det är väl aldrig fel, tänker jag i mitt stilla sinne.

Nu sitter jag här och medan fingrarna dansar över tangentbordet och präntar ner onödigheter så sysslar en annan del av min hjärna med att planera lite inför imorgon. Vem sa att vi män inte kan göra mer än en sak i taget?

Visst kan det vara skönt med en lite stillsammare dag ibland men idag blev ju faktiskt alldeles på tok för stillsam. Jag hoppas på hyfsat väder för då tar det emot mycket mindre inför tanken att gå ut genom porten utan ärende varken till bil eller soptunna utan bara för lite rörelse och frisk luft.

Jag har varit så vanvettigt trött om dagarna på sistone. Nästan som tiden innan jag fick hem min snarkmaskin. Får liksom perioder då jag bara måste luta mig tillbaka, sluta ögonen och ta en micropaus. Mer rörelse och frisk luft kanske hjälper lite grand men jag funderar också på att åka till en hälsokostaffär och köpa hem ett fastepaket. Det börjar bli längesen jag tog en fastekur nu och jag vet ju att de där dagarna brukar sätta lite mer fart i gubben.

Vad jag definitivt ska göra är att besöka min kurdiske frisör och be honom skala av yttersta lagret av vinterpälsen som växer som ogräs på min skalle. Imorse vid dagens första besök i badrummet blev jag nästan rädd av min egen spegelbild. Tovigt gråmelerat hår som pekade åt alla håll som finns. Så imorgon blir det maskinsnagg på sidorna och i nacken och handklippt kort upptill. Det ska bli skönt!

Och redan där har jag alltså mer än fördubblat aktivitetsnivån jämfört med dagens siffror. Kollade stegräknaren i min aj-fån förut och måste skratta åt mig själv. Skojar du med mig?, utbrast jag i min ensamhet. Enligt den hade jag inte ens gått tusen steg utan bara 914. Men det ska minst tredubblas imorgon!

Har jag tur så har Erikshjälpen öppet också, loppisen som ligger mitt emot frisörens salong. I så fall kan jag botanisera runt där ett slag bland all gammal lump som varit den enes skräp men kanske blir någon annans guld.

Min enda såskanna gick sönder för ett par år sen så kanske jag kan hitta någon som duger.

MEN... nu kom jag ju på att det skiter sig med frisör och loppis. Det är ju röd dag imorgon! Trettondagen är det och därmed stängt på båda etablissemangen. Så den delen av planerna får skjutas upp till fredag. Fär väl hitta på nåt annat då kanske. Vad det blir får vi väl se...

Se får vi också göra när jag dyker upp som en ubåt här nästa gång. För tillbaka kommer jag. Förr eller senare! 

Och om det sen ska ses som ett hot eller ett löfte är upp till var och en i den tappra flock som jag kallar mina ordbrukare. Tack till dig som läste ända hit! Du är en tålmodig människa. God Natt!

Så är man då alltså pensionerad. Slängd på sophögen. Kasserad. Utsorterad som det dåliga äpplet. Eller kanske rikligen belönad efter ett långt och tidvis rätt slitsamt arbetsliv.

Fast... belönad av vem, i så fall? Det är ju min egen svett, min onda rygg och värkande knän som sedan 1975 satt undan de pengar jag nu måste försöka lära mig att leva av och klara mig på. Så jag tär ju inte precis på samhällskroppen. Jag har ju betalat under 46 års industriarbete.

Men min arbetsgivare verkar inte tycka att det är nåt man borde visa någon sorts uppskattning för. Kanske en blombukett eller åtminstone någon sorts tack. Inte ett knyst har jag hört därifrån. Är inte det rätt dålig stil?

Inte heller från min fackliga organisation. Förutom att jag fick en inbjudan med posten till en träff man anordnade den 14/12 för de som pensionerats under året. Men... det var ju bara det att den inbjudan ramlade ner på mitt hallgolv först den 15;e. Så det sket sig ju, det också.

Dagen efter jag fyllde år raderade jag länkarna jag sparat för att ha tillträde till jobbets datasystem hemifrån. Dels kände jag att jag ju inte har där att göra eftersom jag inte längre är en del av företaget. Men också lite för att klippa banden och markera för mig själv att nu stundar andra tider. 

Jag vet att IT-avdelnigen inte brukar göra sig någon större nrådska med att ta bort folk som slutat ur systemen. Därför tog jag bort mig själv för att inte frestas att smygkolla lite på vad de gör på det där taggtrådsomgärdade fånglägret som jag nu alltså är ovillkorligt frigiven ifrån.

Även det mytomspunna nyårsaftonen är överstökad  nu och raketer och smällare har tystnat. För den här gången!

Frampå dagen lär det väl brisera en eller annan kvarglömd raket från igår men de som har dem kanske inte har vaknat ännu.

Staden där jag bor omges ju av berg. Norra och södra stadsberget ramar in min hemstad och jag har ofta tänkt att det skulle vara spännande att bevittna tolvslaget därifrån med utsikt som sträcker sig miltals över både land och hav.

Så sonen, med färskt körkort och även bil numera tände genast på idén och avstod från att ta ett glas vin til smörgåstårtan för att kunna agera chaufför upp till Södra berget, som är det högre av de två.

Men... vad jag aldrig tänkte på var att det naaturligvis var fler som tänkt samma tanke som jag. MÅNGA fler! Det kryllade av bilar och folk däruppe och fyrades även av massor med pyroteknik. Så vi stannade kvar i bilen eftersom alla P-platser redan var upptagna. Av hotellgäster förstås men även av raket-tittare som vi själva. 

Några hundra meter därifrån, längs vägen ner, finns en ganska stor parkeringsficka och där stannade vi till lite före tolvlaget och därifrån fick vi bevittna hur Sundsvall hälsade 2022 välkommet med blixt, dunder och stjärnfall.

Ganska mäktig var det och egentligen bara skönt att vi slapp lämna varma, sköna bilen när dey var 12-13 minusgrader utanför.

En bit överbliven smörgåstårta fick bli årets första frukost. Jamen, man ska väl gå in i det nya med lite klass och stil? Kommande frukostar detta år kommer att vara netydligt påvrare, det vet jag av lång erfarehet. Kaffebryggaren har just slutat att väsnas från köket så nu ska jag strax gå och ta mig en kopp Arvis Nordqvists Grandiosa.

God fortsättning önskar jag mina kära ordbrukare i nord, syd, ost och väst. Tills vi ses igen...