Inte världshistoriens roligaste lördag kanske. Samtidigt vill jag inte klaga för det finns så många som har det så mycket sämre. Jag kanske inte åker utomlands flera ggr per år. Jag kanske inte äger varken någon lyxbil eller båt och har inga miljoner på banken. Men jag har livets nödtorft och, ärligt talat, lite utöver det också.

Men framför allt så har jag hälsan. Någorlunda i alla fall. Inte är jag i toppform precis med min övervikt och inre motstånd mot att ta krafttag för att göra nåt åt den. Lite smått ont i ryggen då och då och lite problem med knän och fötter. Men jämfört med så många andra så har jag det bra, på det hela taget. Oförskämt bra, kan man t.o.m säga!

Jag blev påmind om det imorse då jag satte mig här för att kolla nyhetsmedia, bloggar och Facebook.

På FB hade en av mina närmaste vänner, en kvinnlig sådan, lagt ut information om sin hälsa. Vi åt surströmming tillsammans med några fler för nån vecka sen och då visste jag redan att hon hade fått en knöl på skallen. Då hade hon varit på undersökning på sjukhuset och de hade rakat hennes huvud runt och på knölen. Så den syntes ju hur tydligt som helst. Stor som en halv golfboll ungefär. De hade sedan talat om att det var en tumör men kunde inte säga om den var ofarlig eller aggressiv.

Igår hade hon varit till Umeå för större undersökning och fått veta att den är malign. D.v.s farlig. Men inte hur farlig. Det får hon vänta i någon vecka till på besked om. Då ska de bedöma om den går att operera eller ej och under väntetiden ska de analysera resten av undersökningen för att ta reda på om den spridit sig också.

Att vid bara 50 års ålder få såna besked kan nog knäcka vem som helst. Men inte henne. Nej, hon berättar på FB, helt odramatiskt och sakligt, precis vad hon tänker och känner, Detta för att avdramitisera sjukdomen och få oss att förstå att vi inte ska gå omvägar då vi ser henne utan att det är helt ok att fråga. Våldigt modigt och starkt gjort, tycker jag. 

Självklart lider jag med henne och hoppas av hela mitt hjärta att tumören är en sån som vetenskapen rår på och kan ta död på. Inte bara för hennes egen skull för hon har ju sambo (som jag också känner rätt väl) och två tonårsbarn också.

Jag är ju inte troende personligen men om någon som läser är det och vill så be gärna en bön för henne. Det kan ju absolut inte skada åtminstone och inget ska väl lämnas oprövat när man drabbas så svårt alldeles för tidigt i livet.

Mer än hundra personer hade skrivit stöttande och peppande kommentarer så när vi pratade en liten stund idag sa jag att det måste väl ändå kännas fint att få så mycket kärlek och stöd. Det höll hon förstås med om.

Sen började jag fundera för mig själv och tänka att... Ska det VARA så??? Ska det måsta till en tumör på skallen för att vi ska uttrycka vår uppskattning för varandra. För det är de flesta av oss ganska sparsamma med.

Därför har jag under dagen också tagit kontakt med mina barn, mina syskon och några till som jag sätter stort värde på att de är en del av mitt liv. Det har de fått veta också idag och det känns bra.

Jag har även satt in en slant till en cancerfond och tänkte att det är bättre att göra det nu än att vänta tills det eventuellt inte blev ett lyckligt slut på denna sorgliga historia.

Och nu ikväll är jag lite mer tacksam över hur jag själv har det än jag var igår vid samma tid. Och ni ska veta, kära ordbrukare, att jag också är tacksam och glad över att ni finns. Att ni läser mina ord och alldeles extra tacksam till er som kommenterar. Jag försöker själv kontinuerligt att bli mer aktiv med att skriva kommentarer då en blogg gett mig glädje, eftertanke eller kanske lite mer kunskap som jag fann givande. Jag fortsätter försöka.

Gör det, ni med, kära ordbrukare i skrymslen och vrår i vårt avlånga land. Försök att sprida lite uppskattning och glädje varje dag till alla ni bryr er om men gärna till alla ni möter förstås. Både här i bloggvärlden och i det vanliga livet. Ingen glad blogg idag men så blir det ibland. Oro och sorg är också en del av livet.