Många av oss säger ofta frasen, "Det var bättre förr". Oftast då vi talar om något som vi tycker var det. Men på samma gång är det ju väldigt mycket som är mycket bättre nu också!

Påsken till exempel. Och då tänker jag framför allt på den dag som är just idag. Långfredagen!

Till er som är födda en bit senare än jag kan jag säga att i min tidiga barndoms sextiotal så var långfredagen verkligen lång. För ett barn åtminstone. I alla fall för mig.

Ingenting var öppet. Och dåd menar jag verkligen INGENTING! Jag hade gångavstånd till flera små butiker och kiosker men samtliga var igenbommade den här dagen. Om bensinmackarna var öppna kommer jag inte ihåg men det hade inte gjort någon skillnad för de sålde inte så mycket annat än bränsle och sånt som hade med bilägande att göra.

Sen... så inföll ju oftast påsken i det där ingen-mans-landet när det gäller årstider. Skridskobanan i kvarteret var inte längre åkbar men inte heller hade nog mycket snö  och is försvunnit för att man skulle få lov att plocka fram cykeln ur källaren. Och hade jag fått det så hade jag ändå inte haft någonstans att åka med den. För flertalet jämnåriga var bortresta när det blev påsk och påsklov. Till hyrda fjällstugor eller mor- och farföräldrar eller andra.

Den enda och svartvita TV-kanalen visade heller ingenting som intresserade en yngling på 7-12 år ungefär.

Så påsken och då särskilt långfredagen var dryga på den tiden.

Som icketroende har jag ju inte heller några religiösa skäl att fira påsk. Som vuxen har det nästan varit allra bäst de år jag fått jobba hela helgen och få en drös med storhelgstillägg på nästa månads lön.

Jag påskpyntar inte heller nämnvärt. I år inte alls. Varför skulle jag när ingen av oss två som bor här bryr oss om påsken?

Nej, det är nog väldigt svårt för de yngre att föreställa sig den tid jag växte upp i. Man talade om den moderna människan och det moderna samhället på 60- och 70-talet också men nog är det enormt mycket modernare idag. På gott och ont.

Nu har det ju gått så långt att vissa saker blir väldigt mycket mer komplicerade för den som inte vill ta till sig allt nytt. Mannen jag brukar kalla min tama husmekaniker t.ex äger varken en dator eller smartphone. Mobiltelefon har han men av den äldre typen som man kan ringa och sms;a med. Han är ett år äldre än jag, fyller 66 i år, och börjar fundera på pensionering. Men... för att pensionsrådgivaren som företaget betalar för ska kunna hjälpa honom att räkna ut pensionen och ordna med alla ansökningar behöver han ett mobilt bank-id. Som han alltså inte har...

Hur det går att lösa vet jag inte men jag har lite svårt att se det efter att själv ha varit på den där rådgivningen i höstas och hur många gånger jag använde mitt mobila bank-id vet jag inte alls.

Varför han har valt bort det vet jag inte. Det är ju inte så att han är teknikfientlig eller inte förstår sig på. Han använder ju dator hela tiden på jobbet. Men han betalar fortfarande sina räkningar genom att lägga dem i ett brunt bankgirokuvert och skicka dem med posten.

Jag har försökt övertala honom att skaffa dator och erbjudit honom all hjälp han kan behöva för att komma igång med internetbank och annat men hittills har han hårdnackat vägrat. Jag tycker ju att sånt där är så mycket enklare med den moderna teknikens hjälp. De flesta av mina räkningar kommer digitalt direkt in i internetbankens brevlåda och jag behöver bara godkänna dem med ett klick på "Betala"

Allt var alltså inte bättre förr även om det finns en hel del som jag tycker att det stämmer med. Idag är kanske inte alla butiker öppna men behöver man något så går det mesta att få tag på även en långfredag.

Och etter värre var det förstås för de generationer som var före oss. Min farsa berättade om hur barn, på 30-talet, förväntades vara så stilla och tysta som det bara gick. Och då var ändå inte hans föräldrar nämnvärt religiösa. Men de kände säkert trycket från omgivningen att det skulle vara lugnt och tyst på långfredagen. Precis som jag tillbringade han också den här dagen liggande på sin säng med nån bra bok.

Kanske jag ska ta tillfället i akt och äntligen komma igång med min senast inköpta bok. Leif GW Perssons "Gustavs grabb" köpte jag ifjol men har inte läst den ännu. 

Ingen hockey har jag heller att se fram emot i närtid. Visst tittar jag väl lite på SM-slutspelet och kvalet till SHL men det känns liksom lite tomt när nu Timrå har spelat färdigt. Men det gjorde de ju så bra att det blir SHL även till hösten. Och då med en spelartrupp som ser väldigt mycket starkare ut. Så jag håller iaf hoppet levande!
Gör det ni också, kära ordbrukare, i Mörbylånga, Karlshamn, Överkalix och Garphyttan! Håll hoppet och drömmarna vid liv trots all ondska som tyvärr också finns.

Vi ses!