En, för många, helt okänd sång av min husgud, Lundell. Det är t.o.m så att den ratades då han gav ut "Den vassa eggen" 1986 (tror jag att det var). Det var egentligen ett utkast till en låt som han inte var nöjd med. Slutprodukten som kom med på albumet heter "En ängel på isen" och orden från refrängen går igen från den här förlagan.

Men jag tycker att den här är bättre, därför bjuder jag er på den. Men när den remastrade versionen gavs ut, några år senare, bjöd han på både den här och en annan förlaga som extraspår på plattan.

"Ikväll ska brasor brinna för att fira vårens ankomst. Jag ska sjunga in i flammorna som ala andra..." sjunger han i texten. Den handlar alltså om Valborg, som ju råder över landet idag.

Min ungdoms fylleribravader från detta datum firar femtio år idag men om jag träffar min syster så garanterar jag att hon kommer att påminna mig än en gång. Jag har berättat om det här tidigare så den som vill veta mer får väl leta i backspegeln. För jag drar inte det igen. Känner att det är preskriberat vid detta laget.

Fyller år gör ju också HM. Jag tänkte på Hans.

Hans Majestät, alltså.  "Tjabo", "Knugen" eller kungen, om man så vill. Hur många år har jag inte riktigt koll på men ni får väl googla om ni vill veta det.

Själv kommer jag knappast att sjunga in i några flammor eller ens besöka nån majbrasa. Eld har jag sett så många gånger redan och de där smällarna som brukar yra kring benen på de som står där vid brasan kan jag vara utan.

Inte heller lär jag åka till stan för att se förstamajtåget imorgon. Tror nog att det är mer än trettio år sedan jag bröt den traditionen. I min barndom var det annars tradition att man klädde upp sig och åkte ner till torget för att se tåget och höra nån politiker hålla tal om solidaritet och jämlikhet. Talar man ens om det längre?

Jag kan också tycka att det var lite märkligt att nästan hela tjocka släkten ville dit och se på eftersom de flesta hade mer borgerliga värderingar. Men de flesta var ju sprungna ur arbetarklassen så det kanske var därför.

Men numera blir det alltså varken brasor, fylleri eller förstamajtåg för den här gubben utan han lär väl bänka sig framför den första SM-finalen i ishockey mellan Luleå och Färjestad.

Annars har jag inga stora planer för dagen. Skulle förstås behöva valla dammsugaren runt i lägenheten och kanske ta fram hink och skurmoppp och svabba av golven igen. Sonens katt är ju inne i den där perioden då han släpper extrent mycket hår och jag tänkte igår när jag såg dammråttorna att man nästan kan få ihop till en ny katt. I alla fall pälsen. Men den vet jag ju att min gamla trogna Electrolux från mitten av 80-talet smaskar i sig bara jag hjälper till genom att koppa stickproppen till vägguttaget och slå på den samt hjälpa till med förflyttandet.

Så jag önskar väl helt enkelt mina kära ordbrukare en trevlig Valborg och första maj i Skänninge, Robertsfors, Norrskedika och Lysekil.

Ha det gott! Annars har nån annan det...

Idag är det världspremiär! Idag debuterar jag som bloggare för detta datum. Aldrig tidigare, under mina dryga tretton år här, har jag skrivit något den här dagen. Backspegeln är alldeles tom. Men det ska jag förstås råda bot på. Nästa år då vi kommer till den 27 april så har jag i alla fall det här inlägget att läsa.

Hur livet ser ut då står ju skrivet i stjärnorna, som man säger. Har Putin tagit sitt förnuft tillfånga då och lämnat Ukraina? Har våra politiska partier klarat av att bilda en handlingskrftig regering eller sitter det, även då, en minoritetsministär som kanske måste administrera andra sidans budget? 

Hoppas åtminstone att vi får lika vackert väder som vi har och haft hela dagen här på SVeriges midja. Solsken och blå himmel med bara enstaka små molntussar då och då. Men ganska kyligt i luften så det gäller att ta på sig om man ska ut i vårvädret. 

Sent omsider sitter numera också sommardäcken monterade på min kära Madame Citroen och hon rullar så mycket tystare än med dubbdäcken. Att bära ner dem i källaren återstår dock. Jag var iväg och fick dem bytta igår för en ynka tvåhundring. Det är det värt att slippa slita med fälgkors och förlängare samt domkraften. Verkstaden jag brukar åka till har ju både billyft och luftdrivna mutterdragare så det går fort och geschwinnt. I år hade ägaren dessutom en medhjälpare, en yngre man som jag gissar är på upplärning för han fick kontinuerligt instruktioner av ägaren. Kanske är de far och son, jag vet inte. Kan tyckas lite märkligt annars att anställa någon på en bilverkstad som behöver handledming i att skifta däck...

Min lilljänta (28 år bara) var här och hälsade på en stund i söndags och tyckte att jag skulle köpa en hund. Hon visade mig en bedårande underbar schäfertik som tagits ifrån sina ägare och nu skulle få ett nytt hem. "Bara" sjutusen kostade hon dessutom. De flesta hundar ligger annars från 12 till 15 tusenlappar eller mer i pris.

Just nu känner jag inte att jag riktigt orkar med både den utgiften och de utgifter som följer med ett djurägande så jag får passa den här gången. Men med tiden kanske...

Några minuter efter att unga fröken hade åkt hemåt ringde hon och hade krockat med bilen så jag ryckte förstås ut för att hämta och även stötta gentemot de hon krockat med. Tur i oturen var ju att varken hon eller nån i den andra bilen fick några kroppsliga skador. Och den andra förarens försäkringsbolag kommer att få stå för alla kostnader.

De svängde vänster på huvudled precis framför näsan på dotra och är därmed ensamt vållande. Hon försökte både bromsa och styra undan men kunde inte undvika krocken ändå.

Nåja lite plåt, plast och glas går att fixa. Jag är bara glad att min lilltjej är oskadd.

Nu börjar det bli dags att fixa fram nån sorts middag i huset. Känner inte alls för att ställa mig vid spisen så det kanske blir några rester från frysen som kan tinas i micron bara. Det gäller ju att ta vara på det man har.

Gör det ni också, kära ordbrukare! Ta vara på vad ni har och gläds åt det istället för att sörja över det ni INTE har i Parteboda, Hörnefors, Övertorneå och Brösarp!

Vi ses! Endera dagen...

Då och då skriver jag ju här om hur roligt jag tycker det är med bloggens "backspegel". Den där lilla kolumnen märkt "Tidigare år" med andra ord. Just denna dag har även föranlett mig att skriva om ett inlägg jag skrev den här dagen för åtta år sedan och konstaterat att det är ett av de inlägg som jag är mest nöjd med. Så även idag. Därför ska jag än en gång tipsa mina kära ordbrukare  att klicka på "För åtta år sedan" och läsa mina ord om "Den tursamma generationen. Helst hade jag velat lägga ut en repris men man kan inte kopiera texten från bloggarna här och klistra in nån annanstans. Och så ska det kanske vara också.

Den är inspirirerad av text som skrevs av f.d akademiledamoten Peter Englund. Men originalet hittar jag inte längre men vill ändå hänvisa och tala om varifrån inspirationen kom. Och jag har ju inte heller snott hans text rakt av utan gjort min egen version av den. Och den känns nästan än mer aktuell idag. Eller vad tycker du, kära ordbrukare?

Vår blir det allt mer nu. Snöfritt överallt utom kanske skuggiga platser i skogen. Där har jag dock inte varit och sett efter själv ännu. Fast det måste nog bli av rätt snart. Längtar faktiskt lite efter att få ströva omkring bland vindens sus i träden, vårens dofter och det rogivande fågelkvittret. Dessutom har jag sett fyra "raggarbilar" och tre motorcyklar som deras ägare pkockat fram ur deras vinteriden. Och när jag härom dagen åkte till Birsta för lite shopping såg jag ett dike bredvid motorvägen som var knallgult av tussilago.

Så mycket vår har det dock ännu inte blivit att jag har kommt mig för med att bära upp sommardäcken från källaren och se till att få dem monterade på Madame Citroen. Men jag ska faktiskt försöka få tummen ur och göra det idag.

Ett annat vårtecken är ju att fotbollsallsvenskan dragit igång och hockeyn är inne i slutspel på olika nivåer.

Mitt eget hjärtas lag har ju gått på sommarlov efter att ha trotsat all expertis i hela Sthlm med att förpassa självaste Djurgården ner i hockeyallsvenskan och därmed se till att Fjollträskarna inte har något lag i ishockeyns högsta serie till hösten. Och det med fyra raka segrar dessutom.

Då vidtar vad sportreportrarna brukar kalla silly season. Den galna säsongen, alltså. Då rykten rullar i raketfart om vilken klubb som ska värva den eller den spelaren eller tränaren. Där ligger mitt kära Timrå IK långt framme jämfört med ifjol då man inte fick avsluta säsongen förrän nästan halvägs in i maj månad. Tre stjärnspelare med rötter i både trakten och klubben och med landslagsmeriter har skrivit på långa kontrakt och skickar därmed signaler till de som eventuellt tvekade inför att komma hit. Eller stanna kvar. Så i alla fall teoretiskt kommer vi att ha ett mycket starkare lag att ställa på isen i september då SHL startar igen.

Och imorgon börjar den allsvenska finalen om en SHL-plats. Den som Timrå vann ifjol mot Björklöven. Som i sin tur igår skaffade sig en finalplats även i år. Nu mot HV71 från Jönköping som väl är ännu mer favorittippade än Djurgården var mot Timrå. Där håller jag mina tummar för Björklöven. Håller alltid på norrländska lag och tycker att det ju vore betydligt lättare för mitt lag med två resor till Umeå än till Jönköping. Innerst inne tror jag nog ändå att smålänningarna tar hem det men... Det ska ju spelas om det först. Och det är de som har all press på sig eftersom alla (säger: ALLA!) tror och räknar med seger för dem. Skönt läge för Björklöven att kunna spela utan press!

Sen... måste jag ju än en gång lufta min irritation över reklamhysterin som råder här på portalen. Först kom den där remsan i nedre bildkant och den störde ju så det räckte. Men på sista tiden har det ju börjar komma upp en ny ruta mitt i bild som måste släckas innan man kan läsa nåt på sidan man vill se. Rutan är iofs inte så stor men bilden bakom blir ju sådär "blurrig" att man inte ser nåt.

Det fanns en gång en tid då jag kunde gilla att se reklamfilmer. Det var på den tiden man bara stötte på reklam på bio. Då vi bara hade två TV-kanaler och varken datorer, smarta telefoner eller internet.

Och det som stör mig allra mest är ju att jag inte kan välja bort det. Och då ska man komma ihåg att de som skrek alra högst om att skrota radio- och TV-monopolen också var de som hade ordet "valfrihet" som slagord. Men där finns ju ingen som helst valfrihet utom att blunda och hålla för öronen. Och inte nog med det! Dessutom är ju jag och alla andra som köper något med och betalar för eländet. För reklamen i TV och på hemsidor får ju företagen betala för. Och vem tar de själva sedan betalt av om inte sina kunder. Det kan jag inte heller välja bort.

Nej, det är rena rama tjyvsamhället vi lever i. Där de enda som verkligen kan åtnjuta någon valfrihet är de rika som kan välja i nån större omfattning.

Nåja, jag ska inte jaga upp mig nu utan tänka på blodtrycket och avsluta här. Däcken, som sagt. Om en stund. Tror jag. Om jag orkar...

Ha en fin fredag och helg, kära ordbrukare i Malmköping, Lessebo, Trönö och Kårböle!

Vi ses!

Så var den över då! Ja, påsken, alltså. Inte för att det märktes nån större skillnad här hos mig åtminstone. Men nu är ändå vardagen tillbaka i form av en hhögst ordinär, vanlig sketen bondtisdag som helst i raden. Och det utan att jag ens ätit fler ägg än jag annars gör. Påskafton käkade jag visserligen hårdkokta ägg till Matjessill med kokt potatis och gräddfil med gräslök. Men annars har väl det enda lite extravaganta varit ett paket färdiggravad lax till extrapris från Willys. Det är bara jag som äter av den och då lönar det sig knappast att stå och krångla med det själv utan blir billigare med färdigköpt. Till påsken ifjol tittade jag visst lite slarvigt och råkade få med mig ett paket kallrökt lax istället.

Och visst är det också gott. 3-4 skivor alltsåå. För sen vill jag liksom inte ha mer. Jag tröttnar mycket fortare på den rökta än på gravad. För mååååånga år sen då jag fortfarande var gift och frun jobbade på samma fabrik som jag utgjordes företagets julklapp av just en laxsida. Första gången var det kallrökt till alla och vi hade massor kvar långt efter att vi båda ätiit oss trötta på den. Året därpå tipsade jag därför ansvariga höjdare att låta oss få välja innan de beställde. Och det visade sig att det visst var många som tyckte likadant som jag för det var över 75 % som valde gravlax. Senaste och sista julklappen från min numera före detta arbetsköpare är fortfarande ograverad i form av ett plaskort laddat med 500 kr som gäller på nästan hundra olika näringsställen inne i stenstaden. Både butiker, frisörer, caféer och resturanger ingår i utbudet.

Så jag funderar på att ta en liten shoppingsvänng nån dag och slå mig lös en stund för dessa pengar. Clas Olssons ingick tidigare bland de företaget där kortet gällde men de har bommat igen sin buutik i stadens centrum och finns nu bara i Birsta. Detta shoppingens Mekka mellan Sundsvall och Timrå.

Där finns inga P-avgifter och därmed inte heller några P-vakter som lappar ens bil om man inte parkerar rätt eller glömmer att betala. Därför åker också majoriteten av folket i stan hellre till Birsta för att handla kläder, klockor, telefoner, bilar eller alkohol på det största och mest välsorterade Systembolaget i trakten.

Dit tar det mig c:a tio minuter med bil. Lika länge tar det att åka till Kvissleby eller stenstaden om jag vill handla mig en flaska vinn eller så. Och det trots att det bara är hälften så långt till dessa ställen.

Förklaringen stavas förstås motorväg. Och varken rondeller eller trafikljus. Men det ska det minsann ändras på med start förra veckan. Nu ska man bygga om det som tidigare var E4 och det blir ett antal nya rondeller för folk att köra fel i.

Fint väder har vi i alla fall haft under helgen. Soligt och varmt. Hela 17 grader var det en stund igår eftermiddag. Idag har det hittills inte tagit sig upp i tvåsiffrigt men 8 grader är ju på god väg.

Riktigt vad jag ska göra med den här dagen vet jag inte ännu. Men jag vet att jag måste ta en titt i frysen och plocka fram nåt som jag kan laga middag av. Ärtsoppa kanske. Jag har ju flera folieformar från senaste koket.

Hoppas att ni har bättre fantasi och drivkraft för att göra nåt roligt av just den här dagen. Lyser solen där du bor så gå ut och njut, kära ordbrukare i Häggdånger, Nynäshamn, Veddige och Gråträsk.

Och som en bumerang kommer jag tillbaka. Förr eller senare. Jag kommer alltid tillbaka!

Många av oss säger ofta frasen, "Det var bättre förr". Oftast då vi talar om något som vi tycker var det. Men på samma gång är det ju väldigt mycket som är mycket bättre nu också!

Påsken till exempel. Och då tänker jag framför allt på den dag som är just idag. Långfredagen!

Till er som är födda en bit senare än jag kan jag säga att i min tidiga barndoms sextiotal så var långfredagen verkligen lång. För ett barn åtminstone. I alla fall för mig.

Ingenting var öppet. Och dåd menar jag verkligen INGENTING! Jag hade gångavstånd till flera små butiker och kiosker men samtliga var igenbommade den här dagen. Om bensinmackarna var öppna kommer jag inte ihåg men det hade inte gjort någon skillnad för de sålde inte så mycket annat än bränsle och sånt som hade med bilägande att göra.

Sen... så inföll ju oftast påsken i det där ingen-mans-landet när det gäller årstider. Skridskobanan i kvarteret var inte längre åkbar men inte heller hade nog mycket snö  och is försvunnit för att man skulle få lov att plocka fram cykeln ur källaren. Och hade jag fått det så hade jag ändå inte haft någonstans att åka med den. För flertalet jämnåriga var bortresta när det blev påsk och påsklov. Till hyrda fjällstugor eller mor- och farföräldrar eller andra.

Den enda och svartvita TV-kanalen visade heller ingenting som intresserade en yngling på 7-12 år ungefär.

Så påsken och då särskilt långfredagen var dryga på den tiden.

Som icketroende har jag ju inte heller några religiösa skäl att fira påsk. Som vuxen har det nästan varit allra bäst de år jag fått jobba hela helgen och få en drös med storhelgstillägg på nästa månads lön.

Jag påskpyntar inte heller nämnvärt. I år inte alls. Varför skulle jag när ingen av oss två som bor här bryr oss om påsken?

Nej, det är nog väldigt svårt för de yngre att föreställa sig den tid jag växte upp i. Man talade om den moderna människan och det moderna samhället på 60- och 70-talet också men nog är det enormt mycket modernare idag. På gott och ont.

Nu har det ju gått så långt att vissa saker blir väldigt mycket mer komplicerade för den som inte vill ta till sig allt nytt. Mannen jag brukar kalla min tama husmekaniker t.ex äger varken en dator eller smartphone. Mobiltelefon har han men av den äldre typen som man kan ringa och sms;a med. Han är ett år äldre än jag, fyller 66 i år, och börjar fundera på pensionering. Men... för att pensionsrådgivaren som företaget betalar för ska kunna hjälpa honom att räkna ut pensionen och ordna med alla ansökningar behöver han ett mobilt bank-id. Som han alltså inte har...

Hur det går att lösa vet jag inte men jag har lite svårt att se det efter att själv ha varit på den där rådgivningen i höstas och hur många gånger jag använde mitt mobila bank-id vet jag inte alls.

Varför han har valt bort det vet jag inte. Det är ju inte så att han är teknikfientlig eller inte förstår sig på. Han använder ju dator hela tiden på jobbet. Men han betalar fortfarande sina räkningar genom att lägga dem i ett brunt bankgirokuvert och skicka dem med posten.

Jag har försökt övertala honom att skaffa dator och erbjudit honom all hjälp han kan behöva för att komma igång med internetbank och annat men hittills har han hårdnackat vägrat. Jag tycker ju att sånt där är så mycket enklare med den moderna teknikens hjälp. De flesta av mina räkningar kommer digitalt direkt in i internetbankens brevlåda och jag behöver bara godkänna dem med ett klick på "Betala"

Allt var alltså inte bättre förr även om det finns en hel del som jag tycker att det stämmer med. Idag är kanske inte alla butiker öppna men behöver man något så går det mesta att få tag på även en långfredag.

Och etter värre var det förstås för de generationer som var före oss. Min farsa berättade om hur barn, på 30-talet, förväntades vara så stilla och tysta som det bara gick. Och då var ändå inte hans föräldrar nämnvärt religiösa. Men de kände säkert trycket från omgivningen att det skulle vara lugnt och tyst på långfredagen. Precis som jag tillbringade han också den här dagen liggande på sin säng med nån bra bok.

Kanske jag ska ta tillfället i akt och äntligen komma igång med min senast inköpta bok. Leif GW Perssons "Gustavs grabb" köpte jag ifjol men har inte läst den ännu. 

Ingen hockey har jag heller att se fram emot i närtid. Visst tittar jag väl lite på SM-slutspelet och kvalet till SHL men det känns liksom lite tomt när nu Timrå har spelat färdigt. Men det gjorde de ju så bra att det blir SHL även till hösten. Och då med en spelartrupp som ser väldigt mycket starkare ut. Så jag håller iaf hoppet levande!
Gör det ni också, kära ordbrukare, i Mörbylånga, Karlshamn, Överkalix och Garphyttan! Håll hoppet och drömmarna vid liv trots all ondska som tyvärr också finns.

Vi ses!

Inte världshistoriens roligaste lördag kanske. Samtidigt vill jag inte klaga för det finns så många som har det så mycket sämre. Jag kanske inte åker utomlands flera ggr per år. Jag kanske inte äger varken någon lyxbil eller båt och har inga miljoner på banken. Men jag har livets nödtorft och, ärligt talat, lite utöver det också.

Men framför allt så har jag hälsan. Någorlunda i alla fall. Inte är jag i toppform precis med min övervikt och inre motstånd mot att ta krafttag för att göra nåt åt den. Lite smått ont i ryggen då och då och lite problem med knän och fötter. Men jämfört med så många andra så har jag det bra, på det hela taget. Oförskämt bra, kan man t.o.m säga!

Jag blev påmind om det imorse då jag satte mig här för att kolla nyhetsmedia, bloggar och Facebook.

På FB hade en av mina närmaste vänner, en kvinnlig sådan, lagt ut information om sin hälsa. Vi åt surströmming tillsammans med några fler för nån vecka sen och då visste jag redan att hon hade fått en knöl på skallen. Då hade hon varit på undersökning på sjukhuset och de hade rakat hennes huvud runt och på knölen. Så den syntes ju hur tydligt som helst. Stor som en halv golfboll ungefär. De hade sedan talat om att det var en tumör men kunde inte säga om den var ofarlig eller aggressiv.

Igår hade hon varit till Umeå för större undersökning och fått veta att den är malign. D.v.s farlig. Men inte hur farlig. Det får hon vänta i någon vecka till på besked om. Då ska de bedöma om den går att operera eller ej och under väntetiden ska de analysera resten av undersökningen för att ta reda på om den spridit sig också.

Att vid bara 50 års ålder få såna besked kan nog knäcka vem som helst. Men inte henne. Nej, hon berättar på FB, helt odramatiskt och sakligt, precis vad hon tänker och känner, Detta för att avdramitisera sjukdomen och få oss att förstå att vi inte ska gå omvägar då vi ser henne utan att det är helt ok att fråga. Våldigt modigt och starkt gjort, tycker jag. 

Självklart lider jag med henne och hoppas av hela mitt hjärta att tumören är en sån som vetenskapen rår på och kan ta död på. Inte bara för hennes egen skull för hon har ju sambo (som jag också känner rätt väl) och två tonårsbarn också.

Jag är ju inte troende personligen men om någon som läser är det och vill så be gärna en bön för henne. Det kan ju absolut inte skada åtminstone och inget ska väl lämnas oprövat när man drabbas så svårt alldeles för tidigt i livet.

Mer än hundra personer hade skrivit stöttande och peppande kommentarer så när vi pratade en liten stund idag sa jag att det måste väl ändå kännas fint att få så mycket kärlek och stöd. Det höll hon förstås med om.

Sen började jag fundera för mig själv och tänka att... Ska det VARA så??? Ska det måsta till en tumör på skallen för att vi ska uttrycka vår uppskattning för varandra. För det är de flesta av oss ganska sparsamma med.

Därför har jag under dagen också tagit kontakt med mina barn, mina syskon och några till som jag sätter stort värde på att de är en del av mitt liv. Det har de fått veta också idag och det känns bra.

Jag har även satt in en slant till en cancerfond och tänkte att det är bättre att göra det nu än att vänta tills det eventuellt inte blev ett lyckligt slut på denna sorgliga historia.

Och nu ikväll är jag lite mer tacksam över hur jag själv har det än jag var igår vid samma tid. Och ni ska veta, kära ordbrukare, att jag också är tacksam och glad över att ni finns. Att ni läser mina ord och alldeles extra tacksam till er som kommenterar. Jag försöker själv kontinuerligt att bli mer aktiv med att skriva kommentarer då en blogg gett mig glädje, eftertanke eller kanske lite mer kunskap som jag fann givande. Jag fortsätter försöka.

Gör det, ni med, kära ordbrukare i skrymslen och vrår i vårt avlånga land. Försök att sprida lite uppskattning och glädje varje dag till alla ni bryr er om men gärna till alla ni möter förstås. Både här i bloggvärlden och i det vanliga livet. Ingen glad blogg idag men så blir det ibland. Oro och sorg är också en del av livet.

Jag vaknade imorse och så var ju den dagen förstörd. Eller, förresten, inte genast men då jag vickade på persiennerna slog missmodet klorna i mig. För utanför hade det ramlat ner 10-15 cm sån där jävla snö.

Ska det va´ så? Ska det det?

Nej, vid den här tiden på året vill vi ju bli av med den och få sol och värme. Men jag vet ju också att såna här bakslag inte är helt ovanliga på de breddgrader där jag bor. Ändå blir jag lika nedslagen varje gång jag tittar ut och får se Madame Citroen och de andra bilarna stå där och se ut som igloos.

Men det är förstås bara att plocka fram min fina sop och borsta av henne för idag måste jag nästan ut och handla lite. Fast gruvsamt känns det ändå!

Enda glädjämnet är väl att jag ännu inte fått tummen ur och lagt om till sommardäck. Visserligen är det säkert snöfritt på de flesa vägar där jag kommer att åka men ändå känns det lite tryggare med dubbdäcken kvar.

Min hockysäsong är ju över men då vidtar ju nånting annat som är nästan lika spännande. Jag talar om det som journalisterna kallar "silly season". Den galna säsongen kanske blir en någorlunda rätt översättning om vi ska säga det på svenska. D.v.s tiden då sportcheferna i alla lag ska sätta ihop spelartruppen till nästa år. Och för just Timrås del ser det väldigt lovande ut med två riktigt tunga namn på hemvändare som skrivit på längre kontrakt med klubben. Två stycken Anton, Wedin och Lander som båda håller landslagsklass. Samtidigt ser det ut som de flesta av de bästa i årets trupp vill stanna kvar. Så jag har gott hopp om att de slipper kriga i botten av tabellen när serien drar igång igen i september.

Nu börjar det bli dags att gå och tittta efter vad som finns i frysen att ta fram inför dagens middag samt få i mig nån sorts frukost. Eller "frunch" kanske man ska säga när man är i gränslandet mellan frukost- och lumchdags. Så jag ber att få tacka mina kära ordbrukare för visat intresse, om ni nu visade nåt sånt. Särskilt du som, till äventyrs, orkade läsa ända hit. Om ni, som jag, har ett vinterlandskap utanför era fönster så håll er inomhus i möjligaste mån i Skärhamn, Glommersträsk, Färjelanda och Åmål.

Vi ses!