Av olika skäl missade jag sista avsnittet av "Vilket liv" i söndags. Så det är ju tur att man, via Play-tjänsten kan se det i efterskott vilket jag gjorde igår.

Jag har sett alla årets avsnitt och verkligen funnit det som bra underhållninng. Och tycker att det är bra att man inte gör för många avsnitt i rad. Sex delar tror jag att det var och det tycker jag är precis lagom. Då hinner ingen tröttna på upplägget utan man ser fram emot en ny säsong nästa höst.

För nog lär väl TV4 köra på i minst ett år till med tanke på vilken succé det varit hittills.

Och Lasse Berghagens avsnitt var inget undantag. Flera gånger längs resans gång såg man hur rörd han blev av alla hyllningar. Glad-TV brukar jag kalla såna program där man känner sig lite lyckligare efter än innan.

Annars var nog mitt favoritavsnitt i år det som hyllade Claes Eriksson från Galenskaparna. ALla programmen var dock bra underhållning.

Och höst som det är så börjar väl snart "Så mycket bättre" också. Och som oftast på senare år innehåller det ett flertal artister jag inte ens visste fanns. Vet inte om det är ett medvetet val man gör från produktionen eller om alldeles för många säger nej när de tillfrågas. Jag undrar fortfarande varför inte Dan Hylander ens fått frågan. För det vet jag att han inte har.

Men så stora som han och Py Bäckman var med sitt Raj Montana Band på 80-talet borde han vara intressant att ha med där. Kanske nästa år att vi får se honom eller Py (eller båda?) tolka andras låtar och lyssna när de själva tolkas av artistkolleger. Men vem skulle kunna göra den här bättre än Dan själv...?

En ganska tidig Raj Montana-hit från 70-talet men det är en personlig favorit hos mig. Deras mest kända låtar kom väl i mitten av 80-talet. 

Nåja, kanske nästa år... Den som lever får se!

Sen... har jag sett o läst senaste dagarna hur SD vässar klorna och blir mer tydliga med hur vi ska ktympa antalet misshagliga männiiskor i landet. Med lagar om skyldighet för lärare och dagispersonal att ange misstänkta som kanske inte har här att göra. Men stramare regler om vem som ska kunna släppas in framöver.

Samt militära insatser mot kravaller. Fjuniga 18-19-åringar som nyss lärt sig hantera vapen ska alltså sättas in för att förstärka polisen vid oroligheter. Det vore både bättre, billigare och smartare att fixa integrationen!

Jag minns med saknad en tid då "SD" bara var en förkortning av hockeytermen "Sudden death". Nu börjar jag undra om förkortningen är bara en slump eller om det finns en tanke bakom...

Därmed tackar jag mina kära ordbrukare för visat intresse! Och kom ihåg att ingen har någonsin dött av att kommentera ett blogginlägg. Såvitt jag vet, i alla fall...

Fortsatt trevlig torsdag på er, kära ordbrukare i Hästveda, Hjoggböle, Alunda och Ödeshög.

Risken finns att jag kommer tillbaka...

Är det nån mer än jag som slagits av tanken på hur mycket en människas matvanor förändras under ett människoliv?

En grupp på FB som jag gick med i visar dagligen upp bilder som ger flashbacks både till skolmatsalen och till köksbordet hemma hos mormor där jag bodde från sex års ålder till nästan femton.

Skolans leverstuvning minns jag med fasa. Den var INTE god. Däremot fanns en hel del annat som jag tyckte om. Under mina tidigaste skolår severades emellanåt stångkorv. Såg ut som pölsa när man fick det på tallriken men smakade nog mer som isterband ungefär. Det har jag inte ätit eller ens sett sen dess. Varken i någon mataffär eller på menyn på nåt lunchställe.

Kalvsylta med kokt potatis och rödbetor fick vi också liksom lappskojs.

Pölsa är en annan sån där gammalsvensk husmansrätt som jag inte käkat på länge. Vi fick det i skolan och det serverades även hemma ibland. Mormors generation gjorde väl oftast sin egen pölsa men inte min mormor.

Vår närbutik sålde nämligen "hemlagad" pölsa som var mycket populär och uppskattad bland kunderna så det var den som ställdes fram då vi käkade det.

Ibland på söndagarna kunde det bli kassler stekt i skivor med såa av burkchampimjoner. Något jag verkligen gillade men tror aldrig jag har lagat det som vuxen. Sommartid kunde det hända att man fick burkskinka (det där som numera kallas picnicbog) med kokt potatis och legymsallad.

Det sistnämnda har jag heller inte ätit sen barndomen.

Sen kommer det ju in nytt också hela tiden. Jag var femton första gången jag åt en pizza på en pizzeria. Hemgjord hade jag smakat då brorsan lagade det efter att han varit på resa till Italien.

Tacos var jag nog 40 år innan jag smakade och femtio plus innan jag prövade sushi. Bådadera gillar jag men har inte gjort tacos sen sonen flyttade ut. Snart ett år, alltså. 

Sushi har jag inte ens försökt mig på att fixa själv men kanske gör nån gång i framtiden.

Det är också så att flera av de rätter som i min barndom/ungdom var helgdagsmat numera är vardag för de flesta. Kyckling till exempel åts inte annat än när det skulle vara lite finare. Samma gällde fläskkotletter som nu tidvis kostar mindre än en ring bra falukorv.

Sen har det även dykt upp rätter som man nästan glömt nu. Hur många lagar t.ex "Flygande Jakob" nuförtiden? Eller den där gratängen där man varvade skivad kassler med ananasskivor och gratinerade med lättvispad grädde som smaksatts med chilisås över det hela.

Typiska 80-talsrätter liksom räkcocktail som förrätt. Oftast på restaurang/pizzeria liksom desserten friterad camembert med hjortronsylt med en kvist likaså friterad persilja överst.

Tja, där fick ni er lite matnostalgi inspirerad av FB-gruppen jag hittade för ett tag sen.

Se nu till, kära ordbrukare, att ha en fin tisdag i Bromölla, Enskede, Nossebro och Ammarnäs!

Nog tänker jag att vi ses igen!

En sorgens dag idag. Idag har jag förlorat en av mina bästa vänner sen 47 år tillbaka. Min f.d svärfar somnade in imorse efter en lång tids sjukdom. Exfrun och hennes syster har mist sin pappa och deras mor har förlorat sin make sen 65 år tillbaka. Hans sju barnbarn har mist sin morfar. En djupt älskad sådan.

Om jag klarar av att bli en hälften så bra morfar som han när det bär till nästa år får jag vara stolt.

Men det är inte bara sorg heller utan samtidigt känner jag samma lättnad som jag gjorde då min egen pappa somnade in för sista gången. Han hade lyckats röka till sig en lungcancer av allra elakaste sort och den åt verkligen upp honom inifrån. Jag besökte honom för sista gången på Akademiska sjukhuset i Uppsala, där han låg, fem dagar innan han dog. Då var han i stort sett ett skelett med löst hängande skinn på.

Han vägde då 45 kg mot 89-90 innan han blev sjuk. En vikt som passade rätt bra till hans längd om 185 cm ungefär.

Han var då 64 år så jag är alltså nu äldre än vad någon av mina föräldrar fick bli.

Kalle, min f.d svärfar, fick däremot ett långt liv. Han fyllde 89 år i maj och fick vara hyfsat frisk och rörlig nästan hela livet. Det var de sista två åren som det började gå utför. Och då gick det fort.

De senaste halvåret har han åkt in och ut på sjukhuset men för kanske 2 månader sedan fick han plats på ett serviceboende där han levde sina sista dagar.

Jag lärde känna honom redan då jag var 18 och han dryga 40 och vi kom genast bra överens. Och även efter att jag och hans äldsta dotter gått isär höll vår vänskap sig levande.

Vi höll kontakten och jag kände mig hela tiden välkommen hos dem.

Det är sorgligt att han är borta men med vetskapen om hur dålig han varit senaste tiden så är jag samtidigt lättad och tacksam att han fick sluta eftersom jag vet hur han led.

Med tiden vet jag att jag kommer att måla om sorgen till tacksamhet över alla glada och ljusa minnen jag har av min kära vän och tidigare svärfar. Hans otroliga hjälpsamhet och hans humor som påminde så mycket om min egen.

När mörkret faller på allvar ska jag tända några ljus till hans minne.

Tack, kära Kalle! Tack för all hjälp! Tack för alla skratt! Tack för allt!

I Stora Blåsjön (som jag inte är säker på om det ligger i Jämtland eller kanske Västerbotten) hade det kommit en dm snö imorse. Hos bloggvännen Skogsnuvan hade det också kommit men bara som lite florsocker på marken.

Här har vi sluppit det, inte ens nattfrost syntes till när jag vek mig ur lakanen imorse. Men kallare än kallt då jag gick morgonens första runda med lilla fyrbenta sambon.

Termometern visade tre plusgrader så jag tog ändå på en kofta över min kortärmade skjorta innan och det var tur för även om det var plusgrader så kändes det som bra många minus tack vare den isande nordanvinden.

Så... nu börjas det. Den där tiden då man måste pälsa på sig för att inte frysa arslet av sig så fort man sticker näsan ut genom porten. Faktum är att under morgonpromenaden tänkte jag flera gånger att det hade varit skönt med långkallingar också. Det är väl kanske ett tecken på tilltagande åldrande för jag brukar inte vara frusen annars. Långkalsonger har jag nog inte använt sen jag slutade jobba för dryga två år sedan. På jobbet var det ju påbjudet som skyddskläder mot stänk av gödande materria av olika slag men privat använder jag det bara när jag vet att jag ska vara ute nån längre stund. Eller om kvicksilvret kryper ner under 20 minus.

Så jag blir inte jätteförvånad om det skulle vara vitt av snö på marken imorgon bitti. Som det kändes ute idag så hade det väl nästan passat in med nordanvinden.

Det vore nog i så fall rekordtidigt vad jag kan minnas. Snö i oktober har jag upplevt. Senast jag kan minnas var 1981 då jag åkte upp och grattade min ena moster som fyllde sextio år den 26/10.

Jag tog mig dit (fast hon bodde på södra stadsbergets sluttningar med mot centrum) men lätt var det inte.

Fast... ska det vara kallt så får väl snön lika gärna komma också då. Det blir ju så mycket ljusare ute då.

Nej, låt oss hoppas att det slår om och att vi får några lite varmare dagar till innan helvetet brakar loss.

Nu väntar jag bara på att Bodentravet återtar sin plats som turbana nr ett för mig vid dagens V75-tävlingar däruppe. Det får gärna ticka in några hundratusen eller mer så kan man ju fly landet och bo i ett varmare land tills solen smälter snön här i Norden nästa vår. Efter EU-inträdet så får man väl ta hunden med sig om jag fattat rätt.

Spanien, Kroatien, Grekland eller Italien skulle inte vara fel att tillbringa vintern i. Om finanserna fanns...

Tror jag ska laga bondomelett med broccoli istället för potatis till middag. Ägg har jag gott om, en liten bit skinka finns också samt ett par små korvar med skyhög kötthalt och nästan inga kolhydrater samt en ganska rejäl bit purjolök. Kanske lyxar jag till den med lite riven ost också.

Annars... så önskar jag mina kära ordbrukare en fortsatt fin lördag och helg i Åbyggeby, Klagshamn, Vedevåg och Överturingen. Vi ses!

Alla svenska män som har syskon har namnsdag idag. För även om man kanske inte heter det så ÄR man ju det..

Bror, alltså! Just precis, det är Bror som har namnsdag idag. Så gratta era bröder, kära ordbrukare, om ni har några.

Själv har jag grattat båda mina och jag var så generös att lillbrorsan fick en precis likadan hälsning som bådas vår storebror. Generöst eftersom lillebror ju "bara" är min halvbror. Så snäll är jag!

Sen började jag fundera på hur många det kunde finnas som bar namnet Bror i landet. Funderade länge men kunde bara minnas att jag träffat en enda i mitt liv. Och det var på 70-talet.

Så vad gör då en någorlunda modern människa när man undrar nåt?

Just prexakt, jag googlade!

Och till min förvåning finns det runt 16 700 män som heter just Bror, varav c:a 4600 har det som tilltalsnamn.

Då dök en annan tanke upp och jag mindes ett par bekanta till min mormor när jag var barn. De var inte ett par utan just bror och syster som bodde tillsammans i det gemensamma föräldrahemmet fast både passerat 70-strecket med god marginal. Mannen hette inte Bror men hans syster hette Syster.

Och även i hennes fall är hon den enda jag stött ihop med genom livet som bar det förnamnet.

Och den kvinnliga motsvaariheten till dagens namnsdagsbarn är betydligt mer sällsynt. 344 kvinnor bär det varav bara 99 har det som tilltalsnamn.

Se där, nu vet du nåt du kanske inte skulle fått veta om det inte var för denna blygsamma lilla skriftsamling i bloggvärldens utkanter. Man vill ju gärna bidra lite till folkbildningen om man kan.

Men med bara ett tjugotal läsare per dag i genomsnitt så är det väl knappast mätbara bidrag jag kommer med. Men det känns bra ändå! Jag är så nöjd med det lilla.

Mackorna igår blev helt sagolikt goda och resten av skörden ligger nu i portionspåsar i frysen för framtida bruk. Tog en bild till då jag hade tömt ut dem på tidningspapper inför rensning och nedskärning i mindre bitar och nog är det vackert med kantareller. Eller vad tycker du?

Det ser liksom mer ut där än när de låg i korgen på gårdagens bild. Kanske tar vi en tur om en stund till samma ställe. Det tar bara 7-8 minuter per bil. Jag kom ju på att den sidan om gångstigarna där vi INTE gick igår har ju precis den typ av natur där trattkantareller brukar trivas. Tallar och mossa.

Så det kanske man borde kolla av medan Thea får springa lös en stund och sniffa på allt spännande som finns i skogen för en liten vovve.

Jag har sparat ett par grabbnävar av gårdagens skörd i en skål i kylen. Köttfärsen som togs fram ur frysen imorse ska bli till pannbiffar med en god svampstuvning till. Det gäller ju att njuta när man får chansen!

Gör det ni med, kära ordbrukare! HItta på nåt som gör era munhålor lyckliga, skaffa hem det och rå om er ordentligt!

Därmed tackar jag för visat intresse och lämnar er åt era öden i Teckomatorp, Lycksele, Åmål och på Fårö!

Vi ses. Förr eller senare!

Varken bulle eller hutt blev det. Men runt Svarttjärnen där jag och Thea traskade en timme ungefär fanns ju annat gott så det får väl vara gula kantarellens dag också då. Inte är det såna mängder att det är nåt att skryta med precis (känns som typ 2 kg) men jag är lite stolt över vilken fin svampkorg jag har. Med rosa blommor och allt!

Så middagsplanen får revideras. Med färska gula kantareller i huset så får det bli svamp på ett par smörstekta brödskivor. Det kan inte hjälpas och jag minns knappt när jag senast åt bröd. Ja, utom de där små tunna, mörkbruna finska surskorporna förstås, Men såna äter jag max 2 st och inte varje dag ens. Och de väger nästan ingenting så de kolhydraterna får kroppen hacka i sig och vara nöjd. Nu ska här förvällas och frysas in det jag inte äter idag.

Inte nog med att det är kanelbullens dag. Det är dessutom vodkans dag! Så får ni lust med det så står det ju var och en fritt att ta en liten hutt till kanelbullen.

En gång för många år sedan var det här dagen då man skulle göra lite extra motstånd mot löntagarfonderna.

Kommer ni ihåg dem? Löntagarfonderna, alltså. Då minns ni säkert också vilket rabalder det var innan de infördes av Palmes regering på 80-talet. 

I bloggens backspegel såg jag att jag raljerade lite över det denna dag för 12 år sedan. 2011, alltså.

Och jag tänker precis likadant om dem idag som jag gjorde då.

Först var det flera år av debatter kring deras varande eller icke varande. Där Palme själv och några till målade upp en bild av ett Sverige där löntagarna äntligen skulle få vara med och dela på företagens vinster samt få ett ökat inflytande.

Fonderna infördes och inte märkte då jag av nån skillnad. Inte fick jag och mina arbetkamrater några fler kronor på våra konton för det. Inget ökat inflytande heller!

Sen kom Bildt-regeringen 1991 och skrotade löntagafonderna. Och inte heller då vet jag någon som märkte nån skillnad. Så då var de väl kanske varken ett steg mot kommunism och förstatligande av produktionsmedlen som den tidens högerpartier försökte få oss att tro eller det paradis som vänstersidan ville sälja in hos oss.

Och det kan väl förresten inte heller ha varit en så lysande idé ens i sossarnas egna ögon. För efter att Bildt % c:o hade avvecklat dem har jag inte hört en enda sosse som velat återinföra dem.

Och alla minns väl förresten att Palmes egen finansminster inte var så förtjust i tanken heller. För det fanns ju någon fotograf som i riksdagshuset hade zoomat in hans anteckninsblock där han klottrat att; "Fonderna är ett jävla skit. Men nu har vi baxat dem ända hit"

Så övertygelsen om deras förträfflighet var alltså inte ens förankrad i hela regeringen.

Med det jag lärt mig sedan dess i bakhuvudet tror jag att de där fonderna egentligen bara var ett sätt att fylla på det gamla pensionssystemet. En till AP-fond med andra ord.

Jag tror att man redan då hade fattat att systemet var på väg att kapsejsa och att man försökte rädda det med löntagarfonderna. 

Sen var det ju någon smartskalle på nåt partikansli som kläckte idén att ge folket eget ansvar för hur våra pensionsbesparingar ska placeras. Sen gick man ut i talarstolarna och kallade det för valfrihet.

Och valfrihet var ju ett borgerligt slagord i många år. Jag brukade ofta skämta om den saken och säga att...;

"Det där med valfrihet... Kan det verkligen vara en så stor och viktig fråga? Jag menar... Hur många valar i fångenskap kan det finnas i Sverige?"

Den tycker jag fortfarande är ganska rolig och har säkert publicerat den här nån gång förut också.

Och jag tycker fortfarande också att det beslutet var ett svek av politikerna. För på fabriksgolven och andra arbetplatser finns inte mer än nån enstaka som hade eller har kompetensen att göra det smartaste valet. Och vad ska man med valfrihet till om man inte har kunskapen att bruka den på bästa sätt! Men det LÄT ju bra, förstås!

I samma inlägg för tolv år sen berättade jag även om två herrar jag sett och hört på Willys som skojade om att det var "kamelböldens dag". När jag läste den fick jag genast upp bilden av dem i huvudet och mindes hur gott de båda skrattade åt den enes fyndiga lilla skämt.

För min del blir det dock säkert varken hutt eller kanelbulle. Däremot ska jag laga shakshuka till brunch innan jag tar en sväng till skogs och tittar efter svamp. Jag var ute i förrgår och tvingades konstatera att mitt allra bästa ställe för trattkantareller och rödgul trumpetsvamp numera är helt kalhugget. Enstaka frötallar har lämnats för kommande generationer att ödelägga igen om 50-60 år eller så.

Då lever jag knappast längre och om jag mot all förmodan i världen skulle göra det så har jag säkerligen slutat plocka svamp för länge sen.

Men än så länge lever jag. Och det gör ju uppenbarlgen du också, kära ordbrukare, om du läser detta. Du läser, alltså lever du!

Det är bra! Fortsätt med det, kära ordbrukare i Ammarnäs, Vattholma, Skags Udde och Kilafors.

"Å no´ tänk´ je att vi ses igen nan aarn gang! Öm Gud vill å päxer´n håll´!"

Nån gång genom mina bloggår har jag omnämnt en tidigare arbetskamrat (som vi kan kalla Ove) som alltid sa att amerikanerna är jordens dummaste folk. Det är både sant och inte sant på samma gång.

För det första så menade han USA;s befolkning, inte hela världsdelen Amerikas. Men inte är de dummare än folk från andra nationer.

För att förstå resonemanget måste man kanske först formulera om orden lite.

Eftersom jag vet precis vad Ove menade och håller med om det så vill jag snarare formulera det såhär: USA;s befolkning är den grupp på jorden som frivilligt är de mest okunniga i hela västvärlden.

Detta beror självklart nästan uteslutande på den enögda patriotism som de matas med från vaggan till graven. Redan i dagisåldern får barnen lära sig att USA är jordens bästa nation att leva i. Den frihet som de har finns bara där.

När barnen sedan börjar i skolan får de lära sig en ramsa som rabblas varje skoldags morgon tills de lämnar skolan. Att svära sin trohet till Stjärnnbaneret, USA;s flagga!

Naturligtvis kräver inte själva flaggan några trohetseder utan den tjänstgör ju bara som symbol för deras paradis på jorden.

Så när barnen blir äldre så "vet" de ju redan att de bor i världens bästa och friaste nation så varför skulle de behöva lära sig något om resten av jordens länder, världsdelar och folk? Om de ändå inte har nåt att lära av dem?

Och skolorna lär heller inte ut särskilt mycket om resten av världen utan fokuserar alll undervisning på att skapa goda patrioter av eleverna. Och goda patrioter blir de också, de allra flesta.

I flera sporter titulerar sig de som vinnner som världsmästare trots att motståndarna kommer från bara USA eller möjligen USA och Kanada, som i hockeyns NHL och några andra sporter.

MEN,,, sen finns de ju de där lite mer äventyrliga amerikanerna som reser ut i världen och jämför med t.ex Europeiska länder. Eller till och med flyttar till Tyskland, Storbrittannien, Sverige eller nåt annat land här.

Då upptäcker de, till sin stora förvåning och besvikelse, att man ljugit för dem. Att det VISST finns demokratiska länder även här. Att man visst får äga vapen i t.ex Sverige men att det är omgärdat av regler och lagar för att inte folk ska skadas sig själva eller andra så långt det är möjligt.

Vapnen är viktiga för USA-medborgarna. De ser det som en mänsklig rättighet för varje människa att gå omkring beväpnad om man vill det. Men många av de som kommer hit och får vårt synsätt förklarat för sig brukar hålla med om att det nog är ganska klokt att ha stränga regler kring både skjutvapen, knivar och andra tillhyggen.

För även om våldet på våra gator har både ökat och blivit grövre så är vi inte i närheten av deras statistik gällande skjutningar, mord och rån räknat per capita.

De är också väldigt stolta över sina regler om minimilöner. För att ingen arbetsgivare ska komma undan med att betala sina anställda så lite att det inte ens går att leva av sitt arbete. 

Men nu är det ju bara det... Att minimilöner räknas på heltidsarbeten. D.v.s minst 40 timmar i veckan. Om anställningskontraktet säger 39,5 timmar per vecka kan alltså arbetsgivaren betala ut hur lite de vill. Eller rättare sagt så lite som någon människa tar jobbet för. Sedan får de ändå jobba kanske 60-70 timmar per vecka men det överskjutande räknas som övertid.

Som exempel kan nämnas McDonalds där man i USA ofta tillämpar deltidsanställningar. En som jobbar på McD här i Sverige tjänar tre gånger så mycket som en som gör det i USA. Den som jobbar där i USA får så lite betalt att pengarna inte ens räcker för att betala hyran för en enrumslägenhet. Så då måste man endera ha en partner som tjänar bättre, dela bostad med andra eller ha ett eller flera andra jobb också.

För de flesta vill ju ha lite kvar när hyran är betald. Till mat, kläder, transporter och annat.

Så de friaste i USA är alltså arbetsgivarna och de rika. Ju rikare - desto friare!

Det finns lagar om minimilöner men dessa är enkla att kringgå. Vilket man också gör hela tiden.

De häpnar när de hör hur mcket t.ex en svensk betalar i skatt men tänker ofta om när de får veta att all utbildning är kostnadsfri här. Inga terminsavgifter och fri skollunch upp till och med gymnasiet. Fri sjukvård upp till vuxen ålder liksom fri tandvård.

Samt sjukvård som är till för alla, inte bara för de som har råd att betala. Bara en sån sak som att föda barn kostar tiotusentals kronor att göra på sjukhus i USA medan vi i Sverige betalar en patientavgift per dag som är ganska blygsam.

När de vill åka på bilsemester är det vägtullar innan man kör upp på de större trafiklederna och blir du skadad i en olycka så gäller det att du har råd att betala först ambulanstransporten och därefter den vård du behöver för att komma på benen igen.

Nu finns det ju starka krafter igång även här för att mer och mer efterlikna jordens "friaste" nation, USA. Som vill ge mer makt åt kapitalägare och arbetsgivare och mindre åt de som faktiskt skapar deras rikedomar med sitt arbete.

Ju fler små filmer jag ser på Youtube där amerikaner från USA jämför oss med deras fädernesland desto mer tacksam blir jag att jag hade turen att bli född där jag blev.

Visst är jag kritisk mot mycket även i Sverige men det mesta som jag är mest arg på är ju just såna företeelser där man försöker göra om oss till ett USA i miniatyr. Det finns många saker som kunde vara mycket bättre här också men totalt sett är Sverige fortfarande ett gott land att leva i.

Det kan vara nyttigt att tänka på det i dessa tider när vi matas med hur jävvligt det är här. Med upplopp och skjutningar och annat elände.

Hade vi i tid tagit tag i integrationen på ett bättre sätt kanske vi hade sluppit åtminstone en del av gängkrigen som härjar nu.

Men det är också fortfarande så att även där är vi hästlängder efter USA där det sker dagligen i ännu större omfattning än hos oss. Och det TROTS att de inte haft nån nämnvärd massinvandring de senaste 10 åren!

Det är ju den många skyller för gängkrig och skottdraman i Sverige.

Därför vill man skärpa straffen. I USA kan man dömas till döden i flera delstater och även till flera hundra år i fängelse. ÄNDÅ är deras kriminalitetssiffror skyhögt över våra räknat per capita.

TROTS att deras fängelser erbjuder vidriga förhållanden för de intagna. Och därmed borde avskräcka från brott.

TROTS att personalen på fängelserna har rätt att både misshandla och trakassera fångaran efter behag.

TROTS att deras polis är betydligt tyngre beväpnade än våra poliser.

Ändå är de flesta av USA;s innevånare överygade om att mer vapen, strängare straff, hårdare fängelser är rätt väg att gå för att bekämpa kriminaliteten.

Det tror inte jag!

Vad tror du, kära ordbrukare?