Senaste inläggen

Av Göran - Söndag 17 nov 19:38

Swish, sa det bara, så var helgen slut. På söndagkvällar, men nästan bara då, kan jag ibland längta efter skiftarbete igen. För när man är van vid att ha minst sex dagar ledigt efter sina fyra skift känns ju lördag-söndag som en fis i rymden ungefär. Det går så fort och veckan känns så lång då man viker sig ur lakanen på måndagsmorgonen.

Dessutom måste man konkurera med andra dagtidsarbetande om tiderna i tvättstugan. Annars brukar jag undvika att tvätta på helger eftersom jag är ledig fler vardagar än mina grannar.

Att springa upp och ner för källartrapporna för att tvätta, hänga, mangla och bära upp och vika tvätt efter en arbetsdag känns inte särskilt lockande. Men där hamnar man ju ändå ibland.

Men nu är det klart för den här gången och skjortor, strumpor och underkläder är rena liksom lakanen som ligger i min säng och väntar på min kropp.

Tittade ett slag på SMB igår kväll (Den nya förkortningen för Så mycket bättre) och fick än en gång jubla åt Niklas Strömstedts lustmord på en artiskollegas låt. För några år sedan gjorde han om en låt så att den handlade om att ta avstånd från rasism och främlingsfientlighet. Igår gav han sig på Magnus Ugglas klassiker "Jag mår illa".

Och f-n vet om inte Strömstedts version är ännu mer träffsäker än Ugglas orginal när den kom. Fast den nya versionen är förstås mycket snällare. Tror inte Niklas kan skriva en riktigt elak text.

Det tyckte jag var höjdpunkten i gårdagens program. Resten känns mer och mer som en onödig upprepning av ett koncept som man sugit det gottaste ur för flera år sedan.

Fick jag bestämma så skulle TV4 lägga programmet i malpåse i 4-5 år och sedan börja om som det var från början. Med nya artister varje år men kanske spela in på lite olika ställen. Varför inte spela in respektive artists program på deras barndoms ort. T.ex om de har med Dan Hylander så kunde man sända hans program från Malmö där han är född och uppväxt. Roger Pontare vill jag minnas kommer från Sorsele och då kunde man sända hans dag därifrån. Eller varför inte Helén Sjöholm som kommer härifrån stan. Jag har föresten en arbetskompis som var klasskamrat med henne i grundskolan. Samma skola dessutom där jag gick största delen av högstadiet  ett antal år före Helén.

Hur som helst så tycker jag inte att de ska fortsätta att rulla på i samma hjulspår en säsong till då denna jubileumsserie är över. Låt det vila ett par år! Låt folk få längta lite innan ni kör igång igen!

En vanlig 40-timmars arbetsvecka står för dörren och efter den kommer en kortare (tre dagar bara) innan jag får mer än lördag-söndag ledigt. Likadant blir det i december. Eftersom helgerna ligger på vardagar i år så kommer jag att jobba alla vardagar utom dagen före julafton för att fylla ut de timmar jag ska göra. Men dagarna mellan jul och nyår ska jag tillbringa i portvakten. Då kommer järnvägsrenoveringen och asfalteringen att vara klara så jag räknar med två lugna dagar där.

Mina två extra fridagar i slutet av nästa vecka (torsdag och fredag) tänkte jag ägna åt lite rejälare städning av mitt hem där katthåren fort bildar små drivor längs golven. Men då blir det en lite mer grundlig röjning plus att jag ska "göra advent" i lägenheten också. Det sistnämnda är dock gjort på 15-20 minuter eftersom jag inte pyntar så mycket utan brukar nöja mig med några elektriska ljusstakar, några tomtar på strategiska ställen samt några juldukar och julgardiner i köksfönstret.

Nu ska jag gå och se efter om diskmaskinen är klar och i så fall plocka in den rena disken så jag slipper det när jag kommer hem från jobbet imorgon. Då kommer jag dessutom direkt från rehabgympan och kommer att vara lite extra trött och hungrig. Så då är det bra om det går snabbt att få middagen på bordet.

Gör så gott ni kan, kära ordbrukare, med att ha det bra trots att det är november. Vi ses!

ANNONS
Av Göran - Lördag 16 nov 11:57

En frostnupen novemberlördag. Vad gör man med den? Än så länge har jag i alla fall inte uträttat några större gärningar och knappt ens några mindre mer än att brygga mitt kaffe och ordna frukost för några timmar sedan.

Denna frukost tycks min ansenliga mage ha glömt nu för den påstår ivirigt att svältdöden är nära, att den inte fått vad den vill ha och behöver på evigheters evighet.

Men jag tar det med ro, vet ju själv att jag absolut inte är nära någon svältkatastrof. Ska iväg snart och handla hem middagsmat och tänkte ta svängen förbi närmaste bensinmack som ju numera även är korvkiosker. De tar tio kronor för en kokt med bröd så om jag slantar upp en tjuga så duger det gott som lunch. 

Men innan dess ska Madame Citroen varmköras, hennes rutor ska skrapas rena från is. Eftersom jag inte är så lång (175 cm när jag mönstrade för militärtjänst 1975) och bilen ganska bred är det lite svårt att nå mitten på vindrutan. 

Men min Madame är ju en Citroen så jag sänker bara ner chassit på lägsta möjliga så blir det enklare att nå.

Och skulle vi få mycket snö så går jag andra vägen, höjer upp henne så mycket det går och får därmed markfrigång värdig en terrängbil nästan.

Sverige är nu klara för fotbolls-EM nästa sommar efter seger mot Rumänien på bortaplan igår kväll. Men jag är nästan gladare över att Rumänien förlorade än att SVerige vann, även om det är samma sak. För som deras publik bar sig åt mot Alexander Isak igår förtjänar de inte att få se sitt landslag i större mästerskap. Stora delar av den rumänska publiken skrek rasistika tillmälen och gjorde "ap-ljud" så fort den mörkhyade Alexander hade bollen. Det är så fult, så ovärdigt, så barnsligt och dumt att hela nationen Rumänien borde skämmas idag.

Det behöver dock ingen i Timrå IK göra för innan fotbollen började betvingade man Västervik i Småland igår kväll. Och nu börjar jag tycka att de håller på att hitta det där jag saknat under nästan hela hösten. Även när det gick som allra bäst, i början av säsongen, tyckte jag mig se att de inte riktigt får ut sin fulla potential. Men nu är man på väg dit efter två raka bortsegrar mot AIK och Västervik. Som, i och för sig, inte är några topplag detta år men ändå. I matchen mot AIK gjorde ju till och med "Lill-Emil" (Berglund) mål och det sker minsann inte ofta. Att AIK just då hade målvakten i båset för att satsa på sex utespelare är förstås en bidragande orsak. Emil är ändå en av mina absoluta favoritspelare i TIK. För han gör nämligen aldrig en dålig match. Även om hela laget underpresterar så ser han alltid till att ha gett allt när slutsignalen går och i försvarsspelet är han oumbärlig med sin inställning och kampvilja.

Och man kan ju inte ha ett lag som bara består av skyttekungar heller.

Nu är det matchfritt till på onsdag då Timrå möter Almtuna. Jag hade läst fel och trodde att det var länsderby mot Modo då men det dröjer ännu ett tag innan dess. Ända till 20/12 om jag sett rätt denna gång.

Därmed ska jag ta på jacka och skor och gå ut för att skrapa isen från bilen och sedan åka och handla mjölk och lite andra småsaker. Tror nästan att jag ska steka falkorv med potatis och senapssås till middag idag.

Ha  en fortsatt fin helg, kära ordbrukare i Moheda, Laholm, Överkalix och Frändefors. Vi ses igen!


ANNONS
Av Göran - Torsdag 14 nov 19:58

Dränerad! Ja, på kraft och energi, alltså. Tur att det bara handlade om EN dag som jag skulle vikariera som portvakt. Tror inte jag har upplevt en så stressfull dag där sedan förra årtiondet. När jag började där för allra första gången. Då pågick ombyggnad av fabriken och området inrymde en herrans massa entreprenörsfirmor från en herrans massa länder. Vi hade tyskar, norrmän, islänningar, portugiser och polacker som man skulle koppla samtal till plus leveranser av alla möjliga slag på samma gång som vår egen produktion skulle skeppas ut till kunderna. På den tiden var vi fem personer under de mest intensiva timmarna och det behövdes verkligen. Nu klarar en person, i nödfall, att ta emot besökare, sköta telefonväxeln samt guida leverantörer och kunder rätt. 2008 var det full jobb för en person bara att släppa in och ut alla fordon medan växeln bemannades av minst två för att hinna svara. Vi hade dessutom en hel del annat smått och gott att göra om dagarna så i jämförelse med det var väl dagen idag en västanfläkt. 

Jag hade öppningen imorse och var således ensam fram till halv nio då, Rebecka, den andra vikarien dök upp. Och jag minns inte när jag senast registrerade in så många bilar och besökande människor. Man håller på att byta ut järnvägsspåren på området samt att lägga ny asfalt där man brutit upp den gamla för järnvägen. Och det är förstås just detta som gör att man knappt fick en lugn stund förrän min tillfälliga kollega kom till jobbet.

Allt det där känns i huvudet nu och det ska nog inte dröja så länge innan jag kryper ner mellan lakanen för välförtjänt vila och sömn inför veckans sista arbetsdag.

En av arbetskompisarna från förrådet kom förbi och häcklade mig lite när jag hade som mest att göra. Han sa att jag jobbat mer på den minut han stått och tittat än han sett mig göra under en hel dag på förrådet.

En smärre överdrift, förstås, men det ligger lite i vad han sa. Tänkte nyss att det kanske är just därför jag känner mig så sliten och tom i huvudet. För att jag vant mig vid att fördriva tid utan att ha ett smack att göra långa stunder.

Så jag svarade honom att det berödde på att jag kan så mycket mer av portvaktsjobbet. Där fick jag en två veckors väl planerad utbildning när jag en gång började där. På förrådet har jag inte fått någon utbildning alls i egentlig mening. Det jag kan har jag lärt mig mest av egen kraft plus givetvis med hjälp och svar från mina mest erfarna arbetskamrater där.

Skulden för det lägger jag på den fårskalle som företaget anställt som personalchef (även om han själv döpt om sin befattning till "HR-manager") och som skickade mig till förrådet på rehabplats för snart ett år sedan. Och jag glömmer aldrig känslan då jag steg in genom dörren första dagen och möttes av fem frågetecken som inte hade fått någon som helst införmation om att jag skulle jobba där ett slag. Så de rår ju inte för det. Hade HR-managern behagat berätta det så kanske de hade haft någon slags plan när jag kom. Jag kan säga att man känner sig ganska obetydlig i det läget då personalansvarige chefen inte bryr sig mer än så.

Men jag valde ju att ta skeden i vacker hand och spela med i teatern som företaget kallar rehab. Jag beslöt att dra så mycket nytta och glädje jag kan av den situation de satt mig i. Jag gör mig ingen som helst brådska att bli rehabiliterad nog att skickas tillbaka till skiftgången. Jag tjänar ju samma pengar nu och får sova på nätterna. Låt vara att jag inte får lika många dagar ledigt som resten av skiftlaget men jag är ändå ledig mycket mer än övriga daggående. Jag frågar alltså inget alls, försöker inte få fram svar på vad de planerar utan jag bara väntar ut dem.

Jag har dessutom, i praktiken, ingen chef. Formellt sett har jag samma chef som uppe i fabriken men henne ser jag bara som hastigast då hon springer in för att hämta något. En eller max två gånger i månaden. Och oftast tänker hon inte ens på att säga hej till mig. Går förbi utan att se mig. Som om jag vore luft...

Han som är chef över förrådet har inte mig alls i sina rullor och kan inte ens se efter om jag ber honom ta reda på hur många timmar kompledigt jag har innestående. Varje chef kan bara se sin egen personal i datorn. 

Det gör att om jag ville så skulle jag med lätthet kunna tillbringa sista timmen varje arbetdag i duschen eller träningslokalen. På betald arbetstid. Risken att bli påkommen vore ytterst liten.

Men jag vill inte chansa och kanske därmed ge dem en anledning att dra åt tumskruvarna på mig. Därför flyter jag liksom bara med och gör min del på förrådet. D.v.s det jag kan och har lärt mig själv. Försöker ställa upp för arbetskamraterna så mycket det går fast utan att överdriva.

Men ska sanningen fram så har jag tillbringat ett antal dagar varje månad med att göra nästan ingenting mer än att sitta och pilla på telefonen som en annan trettioåring. Spelat kort (patience) på mobilen, surfat på nätet och spelat Quizkampen på arbetstid.

Imorgon är det alltså fredag och är det lika lugnt som det brukar på fredagar så ska jag ändå ta och städa lite grand så att de som kan allt det där som jag inte fått lära mig kan ägna mig åt det medan jag agerar städgubbe.

Och det är väl inte det sämsta. Det blir ju fint när man har kört sopmaskinen över de största golvytorna efter att ha handsopat där det inte går att köra den. Det borde ge i alla fall 5000-6000 steg på stegräknaren i min "aj-fån".

Sängen, kudden och snarkmaskinen ropar förföriskt på mig nu så jag ska avsluta dagens svammel med att tillönska mina vördade ordbrukare en angenäm natt, en fin fredag och en härlig helg därefter.

Sköt om er! Så ingen annan måste göra det...

Av Göran - Onsdag 13 nov 21:35

Jo, jag menar det faktiskt. Har från TV-soffan sett Timrå slå tillbaka AIK på bortaplan med hela fem mål mot ett. Och medan matchen pågick så tänkte jag att de ser ut lite som GIF Sundsvall gjorde under större delen av den nyss avslutade fotbollssäsongen. Man ser att det finns både kapacitet och vilja men de får liksom inte utdelning på sitt slit.

Jag har alltså inte blivit totalt hjärtlös på gamla dagar när jag t.o.m kan ha medlidande med ett Sthlms-lag som jag annars inte bryr mig det minsta om hur det går för. Ska jag vara riktigt ärlig så har jag nog t.o.m periodvis hemfallit åt skadeglädje när det gått tungt för just AIK eller Djurgården.

Någon djupare sorg är det dock inte frågan om för glädjen över Timråsegern grusas inte alls av de här tankarna. För än en gång tycker jag mig se att det finns mycket mer att få ut av Timrå IK denna vinter. Jag får hela tiden känslan att de fortfarande letar efter toppformen. 

Jag kan förstås ha fel men om jag har rätt och de, till slut, hittar det där lilla extra kan den här hockeyvintern sluta precis hur roligt som helst. Nu stundar bortamatch i Västervik på fredag och därefter är det dags för nästa upplaga av det media brukar kalla "slaget om Västernorrland" eller "surströmmingsderbyt" i Ö-vik mot Modo.

Ö-vikarna ligger trea i serien just nu, sex poäng före Timrå. Efter matchen kan det vara endera tre poäng emellan eller nio om Ö-vikarna vinner. Spännande!

Arbetsveckan har passerat mitten och endast två dagar återstår. Imorgon får jag dessutom lite omväxling eftersom jag då ska vikariera i portvakten då ordinarie personal där ska på heldagskurs.

Det innebär, i och för sig, att jag måste stiga upp tidigare eftersom jag börjar klockan sex. Men å andra sidan behöver jag inte byta kläder inifrån och ut utan de paltor jag hänger på mig efter morgonduschen duger. Plus det faktum att när jag slutar vid halv tre är det bara att stämpla ut och gå.

Så nu ska jag bara invänta de miljoner jag räknar med ska rulla in från V86-tävlingarna på Solvalla och Jägersro. Blir det tillräckligt många miljoner kan jag ju gå upp till direktören eller personalchefen innan jag går hem imorgon och snyta mig i deras gardiner på samma gång som jag avtackar mig själv från lång och trogen tjänst med omedelbar verkan. DET vore roligt!

Särskilt roligt blev väl dock inte denna klena ursäkt till blogginlägg. Men då får det väl vara så då. En halvtaskig blogg är ju också en blogg som jag brukar säga. Och som jag också brukar säga...; Vem tvingade dig att läsa?

Nej, godnatt på er, kära ordbrukare i slott och koja, världen över. Vi ses! Förr eller senare...

Av Göran - Lördag 9 nov 19:39

Inte de minsta biverkningar från gårdagen då jag vaknade vid sjutiden imorse. Men det hade jag väl inte förväntat mig heller med tanke på att jag dels inte var ute särskilt sent och inte heller spolade i mig några kopiösa mängder starkvaror. Det underbart goda tjeckiska ölet Staropramen drack jag till maten efter att ha druckit en likadan medan jag och en kompis väntade in resten av sällskapet. Fyra stycken blev det innan jag tackade för mig och åkte hem med halvtiobussen. Jag drack alltså gott och åt nästan ännu godare.

När jag fick menyn i handen hörde jag hur flera i gänget berömde pepparsteken och tänkte beställa det, jag också. Men så såg jag att några rader därunder stod ett konstigt namn som jag glömt men det var grillad oxfilé plus en halv hummer. Snåljåpen inom mig surnade dock till vid priset som var 329 kronor. Pepparbiffen kostade "bara" 289.

Som tur var tog jag mitt förnuft till fånga och insåg att när man går ut så sällan som jag gör så behöver man väl inte snåla på fyrtio kronor hit eller dit. Det är ju småpengar i sammanhanget. Så jag beställde oxfilén.

Hummern var nog den minsta hummer jag sett men det behövdes inte större heller när jag hade en maffig köttbit, stekt potatis och pepparsås dessutom.

Och gott var det. Fenomenalt gott!

Och trevligt hade vi det också. Mina två gamla skolkamrater var på väg att bryta upp, de också, när jag gick för att hinna med bussen. Kvar blev då två fyrtioplussare och två som är några år yngre än jag. Så jag hoppas att deras kväll fortlöpte i samma gemytliga stil och att ingen av dem föll ur ramen eller råkade ut för några missöden.

Tror dock att en av dem, den yngste på förrådet, kanske inte mådde lika bra som jag när han vaknade idag. För han hade grundat rätt duktigt hemma hos en annan arbetskompis och var lätt sluddrig i talet redan när vi satte oss till bords. Men, som sagt, jag kan bara hoppas att allt gick bra.

För säkerhets skull lät jag dock madame Citroen stå på sin P-ruta ända till 14-tiden då jag gjorde mig en sväng till Lidl för att fylla på mat till sonens kattoxe samt fylla på lagret av smörgåsmat med skinka och salami.

Tvättat har jag också hunnit med så nu har vi rena strumpor, handdukar ochh skjortor igen ett tag.

Madamen förresten... Löste ut henne från fordonskliniken igår och jag börjar tycka att regering och riksdag ska ta och införa ett högkostnadsskydd även för gamla bilar. Hon är ju tonåring (15) gubevars och alla vet ju att såna kan vara lite lynniga och oberäkneliga. Men nu är hon i alla fall laglig att köra i ett år igen. Lyktglasen blev nästan som nya efter poleringen och de övriga småfelen är också fixade. Det kostar att ha bil, både gammal och nytt.

Nu har jag, i och för sig, aldrig ägt en ny bil. Den nyaste jag har haft var min allra första. En ljusbrunmetallic Ford Taunus som var två år gammal då jag köpte den 1976 med färskt körkort på fickan.

Efter det har det visst bara gått utför och de bilar jag köpt eller bytt till mig har alla varit runt tio år gamla eller mer. Madamen har jag nu haft i 3½ år och det kommer att göra ont i hjärtat den dag vi ska skiljas åt för trots att hon krånglat mer och kostat mer i reparationer än någon annan bil jag haft så är kärleken ändå stark och jag trivs fortfarande alldeles utmärkt i hennes mjuka famn med ratten i händerna.

Det blev ju ingen Eurojackpot igår heller så nästa vecka är den uppe i nästan en hel miljard. Och skulle jag vinna den så kommer jag helt säkert att köpa mig en ny bil. Men då behåller jag madamen ändå. Köper eller hyr ett fint garage åt henne där hon kan få bo och så kommer jag dit och kör en sväng då och då. Givetvis ska hon servas, besiktas och repareras  utan minsta gnäll om "dyrt" från min sida. Hon är ju familjemedlem och såna ska man vara rädd om.

Inte heller travet gav några förmögenheter denna vecka. Fick ju visserligen 24 kronor för en rad med fem rätt. Som så ofta förr var det mina "spikar" som sprack. Jag måste bli bättre på att välja ut de säkra vinnarna om jag ska kunna hoppas på större vinster på travet. Eller övergå till att helt lita på Harry Boy. Det är frågan om inte det ger större vinstchanser. För att arbeta sig till rikedom är inte möjligt när man närmar sig pensionen och inte tjänar såna summor att man kan lägga undan 15000 eller så i månaden.

Nej, jag vore nöjd om jag kunde vinna tillräckligt för att bli skuldfri. Då skulle jag pensionera mig senast om ett drygt år då jag fyller sextiotre. Har kollat och räknat på nätet och det tycks vara så att det finns någon sorts brytpunkt där för det var stor skillnad mellan att gå vid 63 mot 62.

Det senare fyller jag ju om en månad räknat från imorgon. Och om jag visste att jag fick jobba som nu hela vägen till 65 så skulle jag nappa direkt. Men mina dagar på förrädet är nog räknade nu, misstänker jag. Jag ska dock göra vad jag kan för att hänga kvar så länge det går.

Nu ska jag gå och titta på vad som återstår av "Så mycket bättre". Tycker inte att det är lika kul att se i år när det bara handlar om de som varit med redan. Men TV 4 kanske hade slut på idéer eller så kanske inte tillräckligt många av de som ansågs intressanta att ha med ville vara med...

Ha en fortsatt fin helg, kära ordbrukare i Vappersta, Karlholmsbruk, Sangis och Vedevåg!

Av Göran - Torsdag 7 nov 20:22

En arbetsvecka snart klar. Bara imorgon kvar innan vi åter har helg och givetvis ledigt för mig och alla andra som jobbar dagtid. Veckan har varit lite upp och ner, kan man säga. Till att börja med så tog jag kontakt med hyresvärden och undrade om ingen snart ska komma och göra rent fläktkanalerna över spisen. Jag bodde hos samma hyresvärd mellan 2004-06 också och på den korta tiden vet jag att jag två gånger fick brev med en fullmakt som skulle hängas på ytterdörren där jag godkände att sotaren fick gå in med huvudnyckeln för att just rengöra fläktkanaler.

Men någon gång mellan 2006-2011 ändrades lagen om att sotarna själva skulle schemalägga besöken hos kommunens innevånare utan man får själv beställa hem dem. Fastighetsägaren är alltså ansvarig för att rökkanaler och skorstenar är i skick så inte brandfara uppstår.

Och på de nästan 9 år som jag bott i den här lägenheten har jag inte fått ett enda sådant brev. Inte heller har någon ringt på när jag varit hemma för att komma och göra rent. Problemet aktualiserades då jag själv rengjorde det ytliga filtret och det började droppa ner fett på spishällen. Då kikade jag upp och allt jag såg var brunt. En tjock beläggning runt hela kanalen så långt man kunde se. 

Men i måndags skickade de till sist hit en vaktmästare som bytte alla filter och gjorde rent. Och jag misstänker att det är samma sak med hela deras fastighetsbestånd. Jag tror att de missade att skapa rutiner för det när lagen ändrades så antagligen är det ungefär lika skitigt i alla deras lägenheter. Men nu är det i alla fall rent hos mig och jag ska fråga mina grannar om det är likadant hos dem att ingen varit där och rensat på evigheter.

Så nu är frågan vad som gäller för öppna spisen som jag varit så glad åt i alla år. Törs jag elda i den alls? Eller blir det skorstensbrand om jag tänder en brasa? Får nog ringa värden en gång till...

Sen i tisdags kom nästa trauma. Jag satt här och surfade i godan ro då plötsligt skrivbordslampan blinkade till på samma gång som datorn tvärdog. Jag gjorde flera fruktlösa försök att starta den men den var svart som en novembernatt. Eller som sonens katt.

Så det blev att leta fram min gamla laptop från tidig jura-period och försöka veva igång den. Efter mycket väntan på uppdateringar gick den till sist att använda. Men den var ju segare än knäck. Allt gick i sslow motion och jag blev halvt vansinnig ganska snart över att allt tog så lång tid. 

Men igår fick jag en tanke i huvudet och mindes arbetskamraten Micke från förra årtiondet som råkat ut för ungefär samma sak. Han hade fått för sig att försöka med att byta strömkabeln och då hade hans dator klickat igång. Det hade alltså blivit någon sorts kortslutning i kabeln eller kontakterna.

Så jag drog fram databurken ur hyllan under skrivbordet och drog ur strömkabeln. Luktade på den för att känna om den luktade bränt men det gjorde den inte. Så jag satte den bara tillbaka och såg till att den satt i ordenttligt innan jag tryckte på den lilla startknappen. Och, kan ni tänka er, datorn startade liak fint som den gjort i ett par år nu.

Vet inte om vibrationer från fläktarna kan få den att glida ur så att det blir sämre kontakt eller om sonens katt varit på upptäcktsfärd en gång för mycket bakom datorn och lyckats trampa för hårt på den. Funkar gör den igen och det gjorde mig alldeles fantastiskt glad eftersom jag slipper köpa en ny.

Särskilt med tanke på att imorgon ska madadme Citroen till verkstad för åtgärd av anmärkningarna från besiktningen så utgifter finns ju redan så att det räcker. Inte för att jag tror att det blir sååå dyrt men ett par tusenlappar måste jag nog hosta upp för att få henne laglig och fin igen.

Orosmolnet är lyktglasen på strålkastarna fram. De är liksom "mjölkiga" om ni förstår vad jag menar och det är det som ger en diffus ljusbild som bilprovningen slog ner på. Jag tror och hoppas att det är utsidan som är värst och då bör de gå att polera så de blir klara och fina igen. Annars måste de bytas och då rusar priset i höjden. Spritt nya från citroenfabrikerna i Frankrike går loss på 4 500 kr/styck. Men att jag betalar niotusen för att fixa dem finns ju inte på kartan utan då får jag väl köpa bättre begagnade från någon bilkyrkogård. Från någon madame som inte behöver dem längre.

Men oavsett vilket så tänker jag avsluta veckan med lite stillsamt krogröj tillsammans med mina tillfälliga(?) arbetskamrater på förrådet. Vi började prata för en månad sen om att gå ut och äta tillsammans och bad vår chef att försöka utverka de så kallade trivselpengarna som företaget ännu inte avskaffat. 500 kronor per anställd och år.

Men beskedet dröjde så till slut beslutade vi att gå ut och käka en bit och dricka lite gott därtill oavsett om företaget betalade eller ej. Så bord är bokat till imorgon kväll och idag kom beskedet att chefen ovanför vår chef hade gett bifall till en middag men då ska hela hans avdelning vara med. Och det blir i dececmber.

Så morgondagens festligheter sker på egen bekostnad men jag tänker unna mig det ändå eftersom jag nästan aldrig går ut och roar mig mer än någon enstaka lunch på resturang med något eller några av mina barn. Jag ska unna mig något gott att äta och låta några kalla stora starka skölja min strupe också. Det får väl kosta en femhundring eller så då, det kan inte hjälpas. Turligt nog bor jag på ett ställe som kanske har traktens bästa bussförbindelser så jag behöver inte slösa på att åka taxi när krafterna sinar och det blir dags att åka hem. Sista bussen på fredagnätter tror jag går lite efter klockan två på natten och då är jag säkerligen i säng för länge sen.

Mina "nattsudd" blir inte lika sena som då man var en ung och fager yngling och kunde hålla igång tills solen gick upp.

Men allt har ju sin tid och jag är så nöjd med att få äta och dricka gott i glada vänner lag i ett par timmar och sedan åka hem och sova. Och jag är ju inte ensam om att vara till åren heller. Två damer i gänget är årsbarn med mig och gick på samma skola i högstadiet och med den ena var jag dessutom klasskamrat under de tre första skolåren i det tidiga sextiotalet. Misstänker att inte heller dessa två stannar ute hela natten.

Se där, än en gång har jag totat ihop ett långt inlägg av nästan ingenting. Av saker som väl egentligen inte intresserar någon annan än mig själv. Men som jag sagt förut; Det står var och en fritt att läsa eller låta bli så du som läste ända hit får faktiskt skylla dig själv. Det var ditt val, inte mitt.

Icke desto mindre tackar jag dig som läste. Men nu ska jag inte störa mer utan invänta slutet på dagens V64-omgång på min närmaste travbana, Bergsåker innan sängen. Bara så jag får konstatera att jag inte blev miljonär ikväll heller.

Å andra sidan satsade jag ju bara 36 kronor så förhoppningarna är inte jättestora. Men en liten extraslant att festa för imorgon vore ju inte fel...

Av Göran - Söndag 3 nov 12:17


"Det gick åt helvitte..." säger Lars Ekborg i klassiska monologen "Bunta ihop dom" av Beppe Wolgers från min barndom. Den är gammal men fortfarande rolig även om jag kanske inte skrattar riktigt lika mycket som jag gjorde då. Minns att jag köpte den på vinylsingel och den var så lång att man måste vända på skivan efter ungefär halva tiden. När jag kom hem spelade jag upp den för mormor men ångrade mig ganska snart. Hon skrattade så hon började hosta och blev illröd i ansiktet. Hon fick knappt åt sig luft och jag blev orolig att jag kanske gett henne hjärtsnörp eller nåt. Särskilt de där sekvenserna som var en aning ekivoka med den tidens mått fann hon hysteriskt roliga.

"Åt helvitte" gick det även för GIF Sundsvall trots verkligt tappert försök att vinna borta mot AIK. Något man inte gjort sedan 1988 gick inte igår heller.

Det är liksom symtomatiskt för lag som haft det tungt länge att man inte har marginalerna med sig. Det sprang omkring 11 st gulklädda giffare som försökte allt man kunde men deras stukade självförtroenden gjorde dem lite för försiktiga lite för många gånger och AIK kunde till sist göra 1-0.

Då kraftsamlade "Norr-landslaget" och lyckades kvittera stockholmarnas ledning. Och nu vädrade man morgonluft för som tabellen såg ut just då skulle man tagit en kvalplats.

Men det gick ju som det brukar för lag i motgång - man gjorde ett misstag på fel ställe och vips hade AIK gjort 2-1. Hade GIF fått in ett ledningsmål hade de t.o.m hängt kvar utan kval. Men förlust blev det och adjöss till allsvenskan efter fem raka säsonger.

Nu får de slicka såren ett tag och därefter börja rita upp planen för hur man ska komma tillbaka dit klubben och supportrarna vill att man ska vara - i allsvenskan. Men med den ekonomi de har och framför allt de minskade intäkter som följer med en degradering till superettan kan det kanske bli svårt att gå tillbaka upp direkt. Jag misstänker att de tvingas göra en lite mer långsiktig plan. 

Man kommer självklart att tappa de flesta av dem som har utgående kontrakt och säkerligen själva vilja göra sig av med några dyra importer. Att ha 4-5 spanjorer på avbytarbänken har ingen klubb råd med i superettan.

Jag har inge principiellt emot utländska spelare i svenska lag men jag är så gammamodig att jag tycker att tar man in spelare från resten av världen så ska det vara spetsspelare. Såna som är i stort sett givna i startelvan. Reserverna kan hellre bestå av lokala eller åtminstone regionala och yngre spelare.

Så vi lär få säga hejdå till David Batanerros magiska vänsterfot, till egna produkten Peter Wilson (som var skolkamrat med min yngste son en gång i tiden) och säkerligen några till.

Men... motgångar är ju till för att överkommas. Och för att lära sig av för framtiden. Så jag förutsätter att GIF snarast tillsätter en haverikommission som får analysera vad man gjorde fel detta år. När det gick så bra ifjol och vi hade en spelartrupp som med råge borde räcka för en mittenplats i tabellen.

Själv ska jag trösta mig med Timrå IK som spelar hemme mot Karlskrona i eftermiddag. Förra gången de möttes nere i Blekinge var det Timrå som vann och jag hoppas att historien upprepar sig.

Förmiddagen har jag ägnat åt att tillaga en stor gryta fransk kalops eller Boeuf Bourguignon som det heter på franska. Till den blir det hasselbackspotatis smaksatt med vitlök och ett glas rödtjut i första pausen i matchen.

Jag kan verkligen rekommendera att strö på granulerad vitlök när ni gör hasselbackspotatis nästa gång. Så idag håller jag garanterat vampyrerna borta för det är fem klyftor pressad vitlök i själva grytan också.

Sen är min ledighet slut och imorgon är det arbete som gäller igen. Men det känns faktiskt ganska bra för om inte annat så träffar jag ju mycket mer folk än jag gjort under de senaste tio dagarna.

Och jag vet ju att jag bara behöver jobba drygt 2½ vecka innan jag åter får en längre ledighet än bara helgen.

Såvida man nu inte tycker att jag är redo att gå tillbaka till ordinarie sysselsättning. Men jag tror nog att de lyssnar på vad sköterskan på sömnkliniken sa när jag var där förra veckan. Nämligen att jag måste bereda mig på att det kan ta några veckor och ibland månader innan man får full effekt från snarkmaskinen. Vi gjorde ju lite justeringar då pch det kan nog hända att det behöver göras fler längs vägen.

SÅ jag tänker nog försöka klamra mig fast vid mitt rehabjobb så länge det går. För jag märker ju att jag mår bättre av att sova på nätterna hela tiden. Så med lite tur har vi passerat jul och nyår innan jag ska gå tillbaka till mitt vanliga  arbete och de som är kvar av arbetskamraterna. Vet att 2-3 stycken redan har lämnat och ersatts av nya förmågor.

Därmed avslutas dagens funderingar och jag ska ge mig iväg och köpa hem potatis till närmaste tidens behov.

Ha en fin söndag, kära ordbrukare i slott och koja i vår vackra värld!

Av Göran - Torsdag 31 okt 21:10

För snart en vecka sedan hade vi en liten skandal här i trakten, om än av det lite mindre formatet. Efter Timrå IK;s hemmaförlust mot nykomlingarna Kristianstad hade någon besviken och sinnessvag jävel (säkert alkoholpåverkad också) kastat en stor sten på vindrutan på deras spelarbuss då de var på väg ut från ishallen. Ett sällsynt korkat, tanklöst och farligt tilltag, det inser de flesta. Lokalblaskan hade pratat med en polis som antagligen var väldigt upprörd just då för hans förslag till att få slut på sånt där var att förbjuda ishockey och fotboll. Han menade på att det var fans inom dessa sporter som ställde till bråk och skadegörelse före, under och efter match.

Men det är ju inte idrottens fel att det finns idioter bland supportrarna. Jag lovar att ingen i Timrå IK jublade åt stenkastningen och inte heller i deras supporterklubb.

Därför värmer det hjärtat en aning att idag få läsa att en enskild supporter startat en insamling för att åtminstone hjälpa till att betala för den trasiga rutan. Han ville visa att de flesta som följer sitt lag inte accepterar den sortens dumheter utan vill att alla ska kunna känna sig trygga när man besöker idrottsarenor. Både som gästande spelare och som publik också förstås. Heder åt ett sånt initiativ, tycker den här gubben.

Jag kom lindrigt undan från påringningar på dörren av godistiggare också. Bara en gång ringde det på dörren och jag såg några små monster utanför. Men jag öppnade inte för inte nog med att jag glömt skaffa hem något godis att dela med mig av så hade jag, som vanligt, inga kontanter heller. De små liven brukar ju även acceptera kontant ersättning om man inte vill/kan göda Karius och Baktus i deras munhålor.

Så monstren kammade noll här. Som ganska ofta genom åren, om jag ska vara ärlig...

Jag är ju lite allergisk mot det där att vi ska införa amerikanska traditioner hos oss bara för att handlarna ska få sälje extra mycket sötsaker samt fula masker och andra utstyrslar.

Nej, imorgon är det gamla hederliga svenska allhelgona och det firar jag väl egentligen inte heller. Fast jag tror ändå att jag ska åka iväg och tända varsitt ljus för mamma och mormor. Blommor är ju inte lönt att sätta dit såhär års för de dör ju på en natt om det blir frost som senaste nätterna.

Tack vare en hjälpsam tekniker har jag åter fungerande TV och den nya digitalboxen (som jag alltså inte behövde) är återllämnad till Felia-butiken. Och efter 2-3 bankdagar ska pengarna också ramla tillbaka in på mitt konto.

Trodde jag skulle få dem i handen som kontanter men Teliabutiken tror visst att de är en bank för de har slutat med kontanter. Men det har ju nästan jag själv också gjort så det räcker fint om jag får dem på tisdag eller onsdag.

Det visade sig att det trasiga uttaget inte hade nåt med problemet att göra utan det var en trasig port i min router som gjorde att jag tappade bild och en del av ljudet. Teknikern flyttade om kablarna när allt annat var bytt och genast fungerade TV;n som den ska igen. Men då han åkt märkte jag att jag saknade uppkoppling på min dator. Så jag drog ur nätverkskabeln ur routern och flyttade den till en ledig port. Och simsalabim hade jag åter internet också.

600 kostade det att få vägguttaget bytt men han tog inget extra för att han stannade och hjälpte till att lösa problemet åt mig. Så det får jag väl leva med då! 

Torsdag kväll och min lediga vecka närmar sig sitt slut. Måndag morgon ska jag "på´t igen"! Men det blir bara två och en halv vecka lite drygt innan jag åter är ledig i 8-9 dagar.

Nu återstår att se hur länge jag får stanna på min rehabplats. Nu har jag ju varit där så länge att jag börjat gilla både jobbet och arbetstiderna. Det har sina förtjänster att alltid sova på nätterna. så jag ska nog göra vad jag kan för att dra ut på tiden innan jag ska återgå i ordinarie arbete.

Sömnen är ju bättre men jag är inte i mål vad gäller antalet andningsuppehåll. Jag vill ju att det ska fungera bra innan jag lämnar förrådet och återgår till sexskiftet.

Så länge nu det varar... Företaget håller på att organisera om och vill förstås ha färre människor anställda. De har räknat ut att vissa arbeten kan utföra på tvåskift och driver de igenom det så lär jag hamna i den grupperingen.

Men förhandlingarna pågår och facket kämpar väl emot så gott de kan. Hoppas jag. För när man pratar med våra valda företrädare så känns de märkligt sömniga. Verkar mest intresserade av att få fortsätta jobba fackligt på heltid och sitta av tiden på expeditionen. Och de som sitter där har suttit där i många år och är garanterat inte sugna på att börja kroppsarbeta igen.

Egentligen tycker jag att ingen borde få ha ett fackligt uppdrag i mer än två mandatperioder. D.v.s sex år eftersom de flesta väljs på tre år i taget. Lite som miljöpartiet som i partiets yngsta år hade regeln att ingen fick sitta i riksdagen för dem i mer än två mandatperioder.

Men det förutsätter förstås att det finns kompetenta människor som vill och kan utmana om platserna. Vår fackordförande i klubben har varit ordförande sedan sent 90-tal. Minst 20 år alltså. Och då är det kanske inte så konstigt om man blir lite mindre stridbar.

Därmed börjar det närma sig läggdags för gamla farbröder och jag önskar mina kära ordbrukare en underbar natt tillsammans eller var för sig i Björkliden, Almunge, Frövi och Hissmofors. 

Jag kommer tillbaka. Som en bumerang kommer jag alltid tillbaka. Förr eller senare...

Presentation

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13 14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Tankar och betraktelser från en amatörfilosof med Blogkeen
Följ Tankar och betraktelser från en amatörfilosof med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se