Senaste inläggen

Av Göran - Söndag 22 jan 21:24

Faktiskt tycker jag att man redan nu märker att ljuset är på väg tillbaka. Det är ännu långt till snösmältning, tussilago och vitsippor men visst börjar liksom hoppet vakna lite grand ändå!

Ändå ligger jag hopplöst efter med massor av måsten och borden. Det har jag dock löst med att degradera de flesta "måsten" till "borden". Så gott som alla runt omkring har tagit bort adventsstakar, stjärnor och annat lull-lull som hör julen till. Inte jag...

Och då brukar jag vara den som snarare tar bort det före tjugondag Knut än att vänta till en hel vecka efter. 

Stjärnan i vardagsummets fönster mot balkongen slocknade själv häromkvällen och jag har inte satt i nån ny lampa. Men i köksfönstren lyser ännu två sjuarmade elektriska ljusstakar och på soffbordet i vardagsrummet ligger fortfarande den röda julduken och en porslinstomte står också kvar.

Men jag har ju den perfekta ursäkten för att ligga efter med sånt arbete - jag har ju faktiskt varit sjuk. Så sjuk att doktorn strängeligen förmanade mig att ta det så lugnt som jag bara kunde hela den veckan. Vilket jag gjorde.

Och för säkerhets skull har jag även denna vecka sett till att inte överanstränga mig. AV fyra möten jag var kallad till på jobbet bevistade jag bara två. De andra delegerades bort till andra skyddsombud.

Men även där har jag legat efter. Inte med det arbete jag är anställd för att uträtta utan med mitt fackliga förtroendeuppdrag. Därför tillbringade jag några timmar mitt på dagen i ett folktomt verkskontor, sittandes vid en dator för att jobba ikapp. På tisdag har vi skyddskommitté och det jag gjorde idag var förberedelser inför det.

Det handlar om att göra en slags bokslut över vår verksamhet, vad vi åstadkommit under det gångna året samt lite målsättningar och handlingsplaner inför det kommande året.

Väldigt nyttigt arbete för man växer lite då man konstaterar att vi ju faktiskt har lyckats med ganska mycket även om det ofta känns som om det står i tjära. Jag och de andra skyddsombuden brukar använda denna sammanfattning när vi blir ifrågasatta av kolleger som tror att vi bara dricker kaffe, pratar skit och äter sockerkaka.

Drricker kaffe gör vi men inte mer än då vi jobbar i fabriken. Prata skit hinner vi sällan med för vi har så många frågor på agendan att det snarare ofta blir så att vi har svårt att hinna med fast vi har en heldag i månaden.

Och någon sockerkaka eller liknande har jag inte sett till på åratal.

Krafterna kommer sakta tillbaka och imorgon planerar jag att starta om min träning i gymmet på jobbet. Måste hitta tillbaka till formen igen. Jag börjar med ett ganska lugnt pass för att se hur kroppen reagerar. 

Nästa pass blir på onsdag och då ska jag ta i lite mer. Sen är det dagskift torsdag och fredag men på lördag ska jag köra ett så hårt pass jag orkar och sen åka hem och sova inför första nattskiftet.

Måste hämta ut badhuskortet också. Korpidrottsföreningen på jobbet har förhandlat till sig ett kort som vi betalar 200 kronor för. Då besöker jag sedan simhallarna i kommunen gratis under hela året. Inklusive hyra av skåp att låsa in mina kläder i medan jag simmar och bastar.

Det gäller dessutom för hela familjen vilket är suveränt för dem som har hemmaboende barn.

När jag fått det är tanken att komma igång och simma regelbundet också. Minst en gång i veckan men gärna mer.

Funderar också på att köpa mig ett fastepaket igen, det är nog ett år sen sist om inte mer. Rensa ut lite gifter ur kroppen och få den där energiboosten som jag oftast får av fasta.

Jag är trött på att vara trött nu! Trött på att somna sittande framför TV och dator. Trött på att bli andfådd av att gå korta sträckor. Ja, jag fyller sextio om elva månader men innan dess vill jag försöka att än en gång få lite mer fart på den gamla kroppen.

Så om senaste torsdagen var sista dagen av världen som vi känner den så är imorgon första dagen på resten av mitt liv och jag är fast besluten att göra mitt bästa för att ta vara på både den och dagarna som följer.

Sov gott i slott o koja, kära ordbrukare! Vi ses igen för som en bumerang kommer jag tillbaka.

Jag kommer ALLTID tillbaka! Hot eller löfte? Välj själv!

ANNONS
Av Göran - Torsdag 19 jan 20:38

Idag är sista dagen. En märkesdag. Imorgon vid den här tiden har mannen vi aldrig trodde kunde väljas till president tillträtt just den befattningen. Och många tror att världen aldrig mer blir sig lik.

Så är det säkert! Men å andra sidan, såna saker händer ideligen runt om på jorden. Saker som gör att mångas värld aldrig mer blir densamma som de varit vana vid.

Men nu riskerar hela västvärlden att drabbas av förändringar som några vill ha och välkomnar, andra inte. Så... hur blir det? Tömmer han USA på migranter? Bygger han mur mot Mexikanska gränsen? Och, i så fall, hjälper det hans syften?

Syftet är ju att strypa så mycket som möjligt av illegal invandring från just Mexico.

För 25 år sedan ungefär revs muren i Berlin och Europa jublade åt att världen öppnades upp. Järnridån försvann och många i det gamla kommunistiska östra Europa fick det bättre. Men inte alla.

Krig och förtryck tog ju inte slut på jorden för det. Inte svält, religiös förförljelse heller. Inte heller det småaktiga bondhåletänkandet som på den internationella scenen brukar benämnas rasism.

Istället föddes krafter som gjorde sitt bästa för att klä rasismen och främlingsfientligheten i kläder som skulle dölja dess verkliga identitet tills tillräckligt många sympatiserade med dem.

Historien går igen. Än en gång. Som så många gånger förr genom århundradena. Nazizterna kom till makten i Tyskland på demokratisk väg, de visade inte sitt rätta ansikte förrän masspsykosen var ett faktum.

Här i Sverige klarade vi oss undan det kriget, mycket tack vare den tidens politikers medlöperi och krypande för den tyska övermakten. Jag vet inte riktigt om vi ska skämmas över det eller vara glada att det höll oss utanför själva kriget. Men parallellerna mellan den tiden och vår tid är skrämmande många.

Men... vad säger att det ska gå så illa nu? Nej, naturligtvis behöver det inte alls bli så. Kanske målar jag fan på väggen alldeles i onödan. Kanske var det bara Trumps munläder i valrörelsen som blåste upp dessa farhågor.

Kanhända håller han sig alldeles lugn och ägnar sig åt att skapa fler jobb i USA. Kanske får han både deras och världens ekonomier att blomstra. Kanske hyllar hela världen honom om fyra år då han ska endera väljas om eller kastas ut. Kanske är valet av Trump bara ett uttryck för att amerikanerna vile att något skulle hända. Något, vad som helst, bara landet ruskas om en aning.

Sen finns det ju fler stollar också. På betydligt närmare håll dessutom. Som på sikt kan ställa till nästan vad som helst både i Europa som helhet och här hos oss i Sverige.

Så jag har slagit upp en rejäl whisky och tänker slå upp en lika rejäl whisky till när den första är sänkt. För om allt som kan gå åt helvete från och med imorgon också gör det så kan jag se tillbaka och ärligt säga att jag firade av den gamla världen på ett värdigt sätt i alla fall. Hade jag haft nån att skåla med så hade jag åtminstone INTE skålat för USA;s tillträdande president utan mer till minne av andra som jag respekterar mycket mer.

Som min farfar, till exempel. Som gick i tåget i Ådalen den 14;e maj 1931. Men som steg ur tåget i Frånö för att hälsa på sin fru och nyfödda dotter (min farmor och faster född på morgonen den 14/5-31).

Därefter fick han låna en cykel för att ta sig ner till Lunde där det skulle hållas strejkmöte med tal och annat. Men på vägen dit mötte han panikslagna människor som flydde för sina liv. Och när händelserna sedan summerades visade det sig att de som gått på vardera sidan om honom i tåget båda fallit offer för militärens kulor.

Det är länge sedan, javisst är de så. Men inte så förtvivlat länge sedan ändå! Kan sådant hända igen?

Man vill ju inte tro det men jag hävdar ändå att det inte alls är omöjligt. Inte helller att fel ledare får för mycket att säga till om i fel land och visar att historien visst kan upprepa sig. Det har den gjort i alla tider!

En lite hattig dag har det varit med två olika möten på jobbet och hem en kort sväng emellan. Om jag orkar ska jag åka in några timmar imorgon också för att förbereda nästa skyddskommittésammanträde på tisdag samt lite annat som tillhör mitt förtroendeuppdrag. Annars ska jag tvätta igen imorgon så det kanske till och med blir några rader här utifall jag får skrivlust. Det brukar liksom gärna vilja bli det när jag har tvättstugan...

Skål också på¨er, mina vördade ordbrukare i Simlångsdalen, Fårösund, Laisvall och Brösarps backar. Skål för gamla goda tider. Raketost, mellanmjölk, Anslagstavlan, Hyland, Åsa-Nisse, Lill-Babs och Allsång på skansen.

D.v.s "den gamla världen" som vi känner den!

Trump kan vi bekymra oss om imorgon! Fred och lugn inatt i männskoland!


ANNONS
Av Göran - Onsdag 18 jan 20:36

Januari har passerat halvtid och snart rullar vi in i februari. Som är lite kortare än alla andra månader och framför allt kortare än mina övriga hatmånader. Antibiotika och Cortison har gjort mirakel med min kropp och så smått börjar jag känna livet i mig igen. Cortisonkuren är uppäten och två dagar återstår att äta antibiotika. Jag ska följa doktorns ordination "ända in i kaklet" för att riktigt säkerställa mit tillfrisknande.

Och visst är det bättre även om jag har en bit att vandra innan jag når toppform. Men jag blir i alla fall inte andfådd av att bära ut soporna (C:a 10-12 meter från porten). Och jag somnar inte lika ofta framför dator eller TV som förut.

Så fort penicillinkuren är uppäten ska jag starta om min träning också, om än blygsamt från början. På det sättet hoppas jag få krafterna tillbaka och bygga lite kondition igen.

I år har jag ännu inte gått ner mig i Farmen-träsket. Ifjol gjorde jag det och att döma av det lilla jag sett från årets upplaga är jag glad att jag hållit mig borta. För det verkade finnas flera såna där människor som jag älskar att reta mig på i år. Så det är lika bra att jag fortsätter hålla mig borta.

Värre är det med "Stjärnorna på slottet". Där missade jag andra avsnittet men annars har jag tittat. Senast var de ute på ballongflygning och alla hängde med till sist trots att flera av dem var rejält höjdrädda.

Det är jag också men om jag nån gång skulle få chansen att flyga luftballong så skulle jag genast ta den och trotsa höjd- och flygrädsla. För det ser ju så himla härligt ut att få sväva omkring nästan ljudlöst.

Alla verkade tycka det också och efteråt verkade de glada att ha övervunnit skräcken och gjort flygturen.

C-more är förlåtna med råge nu för alla dessa veckor i höstas då enda chansen att se Timrå IK var att streama hem matcherna och se dem på dataskärmen. Nu har de visat fyra eller fem raka matcher med mina rödvita hjältar och inte nog med det - på fredag är det dags igen.

Imorgon är det också dags men för något annat, nämligen lite övertid. Är kallad på två möten. Ett på morgonen och på eftermiddagen är det möte med centrala skyddskommittéen. Mellan dem tänkte jag hinna åka en sväng på Lidl för att köpa bl.a kattmat så sonens kattoxe slipper svälta ihjäl.

Sen på fredag är det tvättstuga hela dagen så... Ja, man måste väl säga att "det ligger på"! Hela tiden!

"Ingen rast och ingen vila - Bara gno och bara kila!"  Så sa seriefiguren och filmhjälten Kronblom fast han sällan ens lyfte ett finger för att bistå sin energiska hustru Malin.

Så det kanske är bäst att man börjar planera tandborstning, avklädning och sänggående. Så man orkar.

Mina kära ordbrukare tillönskas därmed en angenäm natt tillsammans eller var för sig. Du som har någon att dela säng med - var glad för det så du slipper att värma lakanen alldeles själv.

Och du som sover för dig själv (som jag) - var glad för det så du slipper störas av nån annans snarkande. Eller att någon klagar på hur DU låter när du sover.

Sköt om er i slott och koja i Näsviken, Frillesås, Listerlandet och Vibyggerå! Vi ses! När andan faller på...

Av Göran - Fredag 13 jan 22:25

Varför skulle fredag den trettonde vara sämre än andra fredagar? Eller andra nr 13 i almanackan heller, för den delen?

C-more, som åter vunnit nåd hos mig, visade ikväll Björklöven_Timrå på TV och givetvis satt jag bänkad i soffan då pucken släpptes. 

Därpå följde 60 minuter ordinarie matchtid. Där Ume-laget tog ledningen med både ett och två noll.

Innan cellulosakungarna från Vifsta-Östrand (som laget hette för länge sen) kom ikapp.

Efter spelade nästan 18 minuter av sista perioden och 2-1-ledning för Björklöven får Timrå en spelare utvisad och jag är väl nästan färdig att hiva ut TV;n över balkongräcket i ren besvikelse.

Då kontrar man in kvitteringen till 2-2 trots en man mindre på isen och så är det match igen.

Därefter lyckas båda lagen hålla tätt bakåt osh skapa en förlängning där Sebastian Lauritzen avgör med ett klassmål rätt upp i klykan.

Mitt favoritlag är lite svajigt just nu, man vet aldrig vad man får då man sätter sig tillrätta för att se på match.

MEN....

Å andra sidan är det inte nu vi ska vara som bäst utan om en dryg månad då kvalspelet börjar. Så vem bryr sig om några felpass eller missade frilägen nu, det är ju till kvalet vi ska spela vår bästa hockey!

Mot denna bakgrund är jag rätt nöjd med två poäng i Umeå ikväll. Här gäller det inte att ta maximalt antal poäng utan tillräckligt samt att sedan vara som bäst då det verkligen gäller. I kvalet! 

Jag mer anar än känner att mina krafter sakta återkommer. Idag haf jag lytt doktorns råd om att ta det lugnt och ska göra det imorgon också. Och visst har jag nickat till och somnat några gånger men inte alls så ofta som innan jag besökte vårdcentralen.  Mne vänta bara tills antibiotika och cortison gjort den nytta de förväntas göra.

Då ni! Då jävlar! Då tar vi dem!

Av Göran - Onsdag 11 jan 20:18

Så kom jag då äntligen till skott och fixade en tid på vårdcentralen. Jag mår ungefär som förut men den där gnagande oron är borta nu.

Orkeslös, trött, hosta, ont i bröstet, övervikt, man, nästan sextio... I huvudet har jag radat upp riskfaktorerna och blev mer och mer orolig att mina dagar kanske var räknade. Och efter läkarundersökning, provtagning och mer läkarundersökning och provtagning var läkaren redo att lämna ett utlåtande. Han läste på sin dataskärm och jag tittade på den bekymrade rynkan mellan hans ögonbryn. Och han hade ändå varit glad och skämtsam hela tiden.

Så jag tog mod till mig och ställde den naturliga frågan; "Kommer jag att dö?"

Då nickade doktorn och såg på mig.

-Det gör vi alla, förr eller senare, sa han. Men  du kommer knappast att dö av de åkommor som fick dig att komma hit.

Sen frågade han varför jag inte kommit redan i höstas då allt började. Eller i december då krafterna började sina allt mer. Och jag hade väl inget bra svar på det mer än att jag trodde det skulle gå över av sig själv.

Smärtan i bröstkorgen fick jag veta att den hängde samman med min nattliga vurpa på badrumströskeln före jul. Han sa att jag troligen spräckt ett revben eller två och att det var läkeprocessen som gör ont.

Dessutom var lungsäckarna inflammerade och jag har dessutom ett ganska elakt virus i kroppen.

Lunginflammation, spruckna revben och virus! Är det konstigt att man inte är på topp då?

Behandlingen är redan inledd. Antibiotika för lunginflammationen och cortison mot smärtan i bröstkorgen ska förhoppningsvis göra mig till en ny människa på 5-10 dagar. Dessutom sa han att jag ska ta det så lugnt som det bara går åtminstone veckan ut. Sen får jag röra på mig om jag vill, mer än att handla hem det viktigaste, alltså. Men ingen motion i ordets rätta bemärkelse förrän jag ätit hela penicillinkuren.

Tvåhundra kronor kostade det och sällan har något varit så värt pengarna för mig. På apoteket räknade jag med att få slanta upp desto mer men där var det ännu billigare - bara 140 kronor.

Billigt, om det gör mig frisk, vilket jag förstås både tror och hoppas!

Skönt också att alla övriga värden var hur fina som helst utom sänkan. Men den går till sig när resten gått till sig.

En annan sak jag funderade över under och efter mitt besök på vårdcentralen var... Att det är tur att jag inte har invandrarskräck eller muslimfobi.

Doktorn hette Hassan vilket väl antyder härkomst från ett land där många är muslimer. Men jag blev inte rädd för honom ett enda dugg. Och kan ni tänka er - han verkade hur kompetent som helst.

Inte heller sköterskan som jobbade på provtagningen skrämde mig det minsta. FAST hon bar någon sorts huvudduk som dolde hennes hår. Också hon mycket vänlig och kompetent, lyckades sticka mig utan att jag kände det nästan.

Vänlig och trevlig var också hon. Så hur gör de där som är så rädda för folk som bryter lite när de talar vårt språk?

Ber de om en arisk sköterska eller läkare? Eller...?

Men vem bryr sig? Egentligen!

Så nu ser jag åter framtiden an med lite mer tillförsikt än jag gjorde då jag vaknade imorse. Chanserna att bli fullt återställd är goda och min framtid se ljusare ut än på länge.

Imorgon ska jag till exempel, i all stillsamhet, bekanta mig med min nya telefon. Mitt abbonemamg går ut och min gamla "aj-fån" har spräckt skärm så det kändes som dags att köpa ny lur. Jag har hämtat men inte packat upp den.

Men jag ska ju ha något att pyssla med medan jag "tar det så lugnt jag kan" också.

Unna er det, ni med, kära ordbrukare! Ta det så lugnt ni bara kan i slott och koja från Treriksröset till Smygehuk och i resten av världen också för all del! "Sedan" är ett vackert ord! Liksom "imorgon"! Arrividerci!

Av Göran - Söndag 8 jan 20:15

Grattis, min kära blogg! Du fyller åtta år idag. Om två år till blir det tvåsiffrigt om vi båda bara får leva och ha hälsan någorlunda till dess. Men redan åtta är är väl en ganska aktningsvärd ålder för en blogg? Tänk bara på alla som skriver 3-4 inlägg och sedan tröttnar och lägger ner. Men nog ska jag försöka härda ut till tioårsjubiléet också! 

(För den som nu till äventyrs eventuellt bryr sig om vilket jag gör...)

Ett återkommande tema här är ju annars att peka på allt det där som jag tycker var bättre förr. I dagens Aftonbladet på nätet ser jag att Peter Sarstedt gått ur tiden. Inte så många minns honom. Och det är kanske inte så konstigt för han hade, såvitt jag minns, bara två hits runt 1970. Ganska tätt inpå varandra dessutom.

Men jag vet också att bara du hör dragspelet i introt så känner du genast igen den första (och största) succen.

Själv hörde jag den antagligen först på radio och sedan inhandlades vinylsingeln så fort jag hade pengar att betala den med. Och låten blev ju närmast odödlig, det är inte alls länge sedan jag hörde den i radio.

Du som passerat 50, visst känner du igen den här?



Ja, jag tänkte väl det! Tror att de flesta i vår ålder då och då nynnar eller visslar på den medan vi diskar, kör bil eller klipper gräs. Jag var 12-13 när den kom och kan säga att det var den första låt på engelska där jag tyckte mig förstå hela texten. Kanske var det det som gjorde att jag gillade den.

Nästa hit för Sarstedt är kanske lättare att fatta varför den tilltalade en grabb i gränslandet mellan barn och tonåring för den handlade ju om att försöka få en tjej att klä av sig. Så den kittlade antagligen min nyfikenhet mer än mitt musikintresse. Men även denna vinyl imköptes så fort det blev möjligt. Hos Bröderna Nyströms musikaffär på Storgatan eller kanske Curt Thylins vid stora torget. Avlyssnades sedan säkert med lite fniss tillsammans med kompisar som hälsade på. Även denna med en enkel text som alla kunde förstå.

Och förstod gjorde jag också redan då att den var skriven halvt på skämt. Med glimten i ögat..


Knappast något mästerverk men förpubertala pojkar i 1969 års Sverige gillade den.

När vi nu ändå är inne på nostalgispåret tänkte jag dela med mig av två nyare versoner av vad jag anser vara de absolut bästa låtarna från sextiotalet. Kanske håller du med, kanske inte. 

Den första är Barry Ryan som deltar i ett franskt nostalgiprogram och framför sin "Eloise". Bättre än orginalet, tycker jag. Att sedan både publiken och panelen av programledare är med på noterna gör inte saken sämre.

Håll till godo...



Håll med om att såna låtar gör de inte längre!

Men det allra bästa har jag sparat till sist. En numera bortgången vän till mig hävdade alltid att denna låt är den bästa som någonsin skrivits eller kommer att skrivas. Och enligt mig är denna versionen också mycket bättre än originalet från 60-talet (som f.ö också finns både på "tuben" och Spotify).

Jag menar... kören och symfoniorkestern gör den svårslagen!

Ladies and gentlemen, jag ger er...  Procol Harum!



Jodå, jag ääälskar orginalet. Men med symfoniorkester, proffessionell kör samt en sångare som sjunger dubbelt så bra som på 60-talet blir det magiskt! Lyssna och njut!

Det har jag gjort och känner mig redan lite piggare och gladare. Det blev som jag befarade igår, jag orkade inte riktigt "ända in i kaklet" på jobbet. Två timmar före skiftbytet kastade jag in handduken, sjukskrev mig och gick hem. Imorgon bitti ska jag höra mig för om tid på vårdcentralen för nu har den här orkeslösheten och kraftbristen pågått lite för länge för att ignoreras. Lika bra att få taget lite prover och att någon lyssnar igenom hjärta och lungor och annat. Så man inte går och bär på något man inte vill bära på. En arbetskompis berättade att hennes bror mått ungefär som jag beskriver för ett par år sedan. Då han till sist kom iväg till doktorn konstaterades det att han hade dubbelsidig lunginflammation. Men en tiodagars penicillinkur senare mådde han som en prins igen!

Sköt om er, kära ordbrukar så ska jag försöka sköta om mig!

Av Göran - Lördag 7 jan 20:03

Äntligen en vinst för mina rödvita hjältar. Och det på bortaplan dessutom mot "spöket" AIK! Låt vara att det skedde i förlängningen så det blev två poäng istället för tre. För man ska ju också komma ihåg att Timråledningen valde att låta de nyss hemkomna JVM-spelarna vila. Och där finns ju lagets två mesta målskyttar denna vinter, Elias Pettersson och Jonathan Dahlén. 

Solnalaget däremot skickade in sin JVM-spelare (David Karlström) på isen men jag tyckte nog att han såg lite trött ut.

Och C-More har åter funnit nåd hos mig. Jag klagade ju efter c:a 25 omgångar att de bara visat dåvarande serieledarna Timrå i TV två gånger medan AIK, Södertälje och Västerås syntes i rutan var och varannan match.

Men på sistone har jag faktiskt fått se mitt favoritlag från den sköna soffan istället för hårda datastolen och 19 tums skärm. Det får jag göra även nästa match som kommer på måndag efter att jag gjort dagskift nummer två.

Så tack, C-More, allt är förlåtet!

Det är alltså måndag morgon för mig och mina kamrater på skiftlag 65 imorgon bitti. Och det ska bli intressant att se om jag orkar hela dagen eller får kasta in handduken i förtid. Har mått hel- eller halvtaskigt hela friveckan och saknar kraft och energi. Men så illa att jag sjukanmäler mig från morgonen är det inte ändå. Det gör jag bara vid feber eller om trasig rygg eller annan kroppsdel gör det omöjligt att ta mig dit.

För en av baksidorna med mina arbetstider är att om jag ringer mig sjuk ikväll eller imorgon bitti så blir ju karensavdraget 12 timmar och inte åtta som för vanligt folk. Det är dessutom söndag så förlusten skulle bli runt 2000-2500 kronor efter att Magda fått sitt.

Magda = Magdalena Andersson, vår rikshushållare. 

Så jag får väl känna mig för och ta det så varligt jag kan. Och orkar jag så är det väl bara att kämpa sig igenom två dagskift och lika många nätter. För på torsdag morgon börjar ju min nästa tvåveckors ledighet.

Inte för att jag kommer att få vara helt ledig, jag ska in på olika möten flera gånger. Men då handlar det om några timmar per gång. Timmar som blir extraslantar på februarilönen eller komptimmar att använda när man behöver lite extra fritid.

Så när jag dyker upp här nästa gång står väl skrivet i stjärnorna. Men ni överlever säkert, käraste ordbrukare, oavsett om det dröjer nån dag eller ett par månader. För som en bumerang kommer jag tillbaka. Jag kommer alltid tillbaka!

Av Göran - Torsdag 5 jan 08:07

2017 har rullat igång så sakteliga. De fem dagar som hittills gått pekar väl inte åt något särskilt håll. Mne jag misstänker nog ändå att det blir som jag skrev här senast - att det blir ett hundår till!

Som alla år. Närapå, i alla fall.

Ledig som jag är tänkte jag unna mig lite nattsudd under den gångna natten. Jag steg upp vid ettsnåret och boade ner mig i soffan för JVM-finalen mellan Kanada och Sverige. Men man är ju inte 25 längre, jag orkade bara första perioden. Sen var det bara att släcka ner och krypa tillbaka ner i bingen.

Vilket ju förde det goda med sig att jag slapp sitta och bli förbannad för att våra svenska pojkar inte rådde på Kanada i en slutspelsmatch nu heller. Inget JVM-guld eller silver detta år, alltså

Så nu sitter jag här och gruvar mig för att gå ut och försöka få bort snön från Madame Citroen såpass att hon kan ta mig till Willys. Från fönstret här ser hon ut som en igloo ungefär efter gårdagens ihärdiga snöande. Där har hon stått sedan i tisdags morse då jag kom hem från sista nattskiftet. Motorvärmarkabeln sitter visserligen i men med den korta tid som den får verka (startklockan som bestämmer) så finns inte en chans att snö och is ska smälta. Särskilt med tanke på att kvicksilvret visar -20.

Har inte mått så vidare bra senaste dagarna vilket är del av förklaringen till att jag inte varit ute nånting. Dessutom hade jag tvättstugan igår så jag hade att göra ändå. Men idag måste jag så då får man låta bli att känna efter så noga hur man egentligen mår. Handla är nödvändigt och sen vid tolvtiden är jag kalllad på ett möte på jobbet.

Så det är väl bara att ta sig i kragen och bita ihop!

Imorgon har jag bjudit hit syster och svåger på middag så då får jag så lov att må tillräckligt bra. Vi har länge pratat om att börja bjuda hem varandra lite mer regelbundet. På vanlig vardagsmat, alltså.

Det blir alltså ingen oxfilé eller sjötunga Walewska. Men knappast blodpudding eller kålsoppa heller utan nånstans mitt emellan. Jag tänkte koka ihop en gryta gulasch och servera med antingen ris eller potatis. Både värmande och gott i vinterkylan.

Då behöver man kött. Högrev, tänkte jag. Och det brukar de nästan alltid ha till vettigt pris på Willys liksom de grönsaker jag också behöver för denna ungerska läckerhet. Ett glas rött smakar bra till den så det får allt bli en sväng till Systembolaget också.

Annars... så är jag ledig till och med lördag. På söndag morgon är det måndag för mig och då min fredag kväll infaller nästa tordag morgon är det åter dags för 14-dagarsledigt. Så här års känns det nästan som om de kommer stup i ett, de där långa ledigheterna. På gott och ont.

Visst är det skönt att vara ledig men jag hade hellre behållit min rätt till sommarsemester. 14 dagar i januari eller november är liksom inte njutbart på samma sätt som 4 sommarveckor.

Men det är ju som det är med det så det är bara arr "gilla läget"!

Inte var det väl nån större mening med detta blogginlägg men jag lägger ut det i alla fall. För att visa vem det är som bestämmer på denna blogg, om inte annat.

Kanske lyckas jag bättre nästa gång, kanske inte. Sköt om er i kylan och mörkret, kära ordbrukare i Moheda, Bollstabruk, Listerlandet och Åmål.

Och minns att om bara lite mer än fem månader...

SÅ ÄR DET MIDSOMMAR!


Presentation

Fråga mig

6 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7 8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18 19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Tankar och betraktelser från en amatörfilosof med Blogkeen
Följ Tankar och betraktelser från en amatörfilosof med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se