Jag blev utskrattad igår kväll. Och det dessutom av en nästan ny liten människa. En såndär lågväxt typ som inte ännu lärt sig att stå på benen eller ens att uttrycka sig verbalt. Hon (för jag antar att en liten figur helt klädd i rosa som dessutom sitter i en rosa barnvagn och har rosa snoddar i håret är en hon) fick syn på mig i kassakön på Willys dit jag åkt för att fylla på lite förnödenheter som saknades här hemma. Vi fick ögonkontakt och jag såg hur det blänkte till i små klarblå ögon under den rosa mössan. Och ofrivilligt log jag av bara farten vilket den nästan nya människan fann hysteriskt roligt för då brast hon i gapskratt och visade upp alla sina fyra framtänder. Den mycket, mycket unga modern tittade först förvånat på barnet och därefter lika förvånat men även aningen misstänksamt på mig. Därefter såg hon lite generad ut och mumlade nån sorts ursäkt om att hon inte förstod varför hon i vagnen fann mig så komisk.

Men storsint som jag är så sa jag förstås att det inte fanns något att be om ursäkt för utan att jag bara tyckte att det var trevligt att någon människa, om än väldigt liten, blev glad av att se mig.

Jag menar... det kunde ju precis lika gärna ha varit tvärtom! Den lågväxta personen kunde ha blivit skräckslagen att det fanns nåt så anskrämligt som denne halvgamle gubbe och satt i med att skrika med sina små lungors fulla kraft.

Och vem vet, kanske hamnade jag i näthinnans minne hos denna nästan nya lilla människa och kanske framkallade minnena nya skratt då hon efteråt mindes den där farbrorn på Willys som såg så vansinnigt rolig ut. Och det är väl fint i så fall. Om jag lyckats glädja någon, om så bara en figur på kanske 70-80 cm eller så.

Idag och imorgon återstår av min frivecka innan det är dags för slutspurt inför 14-dagars ledigheten som startar efter min sista natt. D.v.s på söndag morgon.

Vad dagen ska vigas åt för aktiviteter vet jag ännu inte säkert, bara att det blir ett träningspass så fort sonen vikit sig ur lakanen. Gårdagens pass var mitt hittills hårdaste sen vi körde igång. Men det rekordet ska slås idag!

Jag har nämligen bestämt mig för att varje träningspass ska vara ett snäpp tuffare än det föregående. Då jag började saknade jag ju nästan helt kondition och startade därför ytterst försiktigt för att sedan öka sakta. Och det ger definitivt resultat, jag orkar sååå mycket mer nu. Jätteskillnad alltså på mindre än en månad.

Undrar så smått vad min f.d arbetskompis Juhani skulle ha sagt om detta. Han är numera pensionär men vi jobbade ihop i många år och brukade ofta skoja om träningsnarkomanerna omkring oss.

"En frisk kropp fordrar ingen träning", brukade han skämtsamt hävda medan jag hade som standardkommentar att det väl vore bättre om de la ner sin energi på att jobba istället för att slita ut sig på fritiden. Jag brukade kalla det för bedrägligt beteende mot arbetsgivaren att köra slut på krafterna i gymmet, i löp- eller skidspåret istället för att ge järnet på jobbet. Jag citerade också gärna den skylt som gamle TV-mannen Gunnar Arvidsson (Sveriges magasin och Halvsju bl.a) hade på väggen i sitt arbetsrum i TV-huset i Sundsvall; "Att springa utan att ha polisen efter sig tyder på själslig obalans"

Och nu har jag alltså själv blivit sån där endorfinknarkare. Som längtar efter svett och hjärtklappning. Men kanske ännu mer efter den där småstolta nöjda känslan då passet 'är genomfört och jag vet att jag kört liiite hårdare än gången innan. Juhani skulle förmodligen muttra någonting ilsket på finska om han visste...

Så... eftersom min yngsting inte stigit upp ännu så får jag väl knacka på hans dörr och utbrista i några flåshurtiga fraser om crosstrainern, gåbandet eller bänkpress. Då studsar han säkert glatt ur sängen och klär på sig.

Därmed tillönskas den lilla exklusiva samling människor som jag kallar mina ordbrukare en alldeles underbar måndag i Flen, Ammarnäs, Eslöv och Skattungbyn. Eller var ni nu lever och verkar...

Föresten... Finns egentligen något sånt som underbara måndagar i oktober???

Nåja, om det INTE finns så får ni väl skapa er en själva. Det ska jag försöka göra.

Lycka till!