Imorse då jag kom till jobbet hajade jag till då jag såg vad som stod på parkeringsplatsen bredvid den jag hittat som var ledig. En gammal hederlig Ford Granada från mitten av sjuttiotalet! Inte i bästa skick kanske men, antar jag, fullt körduglig även om rosten fått rätt bra grepp om den. Precis en sån har jag själv ägt en gång i tiden även om min var ljusgrön och inte hade vinyltak. Men sollucka hade jag också.

Under huven på min Granada satt en V6;a på 140 hästar eller nåt sånt. Den hade dessutom automatlåda vilket inte var jättevanligt på den tiden. Här är synen som mötte mig på företagets parkering imorse.

Jag var c:a 13-14 år första gången jag såg en bil av den här modellen. Den var dock tillverkad i England och de som var det hette Consul och inte Granada. Jag vet att jag sa då att en sån ska jag ha någon gång i livet.

Drömmen förverkligades sedan i april 1979, en månad innan jag muckade från lumpen. Den bilen behöll jag sedan i nästan sju år. Bytte den mot en SAAB 900 samma dag som Olof Palme sköts ihjäl på Sveavägen i Stockholm.

Visst hade det varit ännu roligare om bilen imorse varit i toppskick. Men jag blev ändå varm om hjärtat och den väckte en massa minnen om hur förtjust jag var i den bilen. Nästan så att det var lite vemodigt att byta bort den.

Jag gillade ALLT med den. Eller... NÄSTAN allt. Bensinförbrukningen var kanske inte så rolig och sedan var den omlackad i en färg som iofs var rätt poppis på den tiden men jag var aldrig helt nöjd med den. Efter letande på Google hittade jag en Granada av cupémodell (min var en sedanmodell) som hade ungefär samma färg så jag får visa den också.

Denna gröna nyans var vanlig på småbilar som Fiat och vissa japaner men var inte orginalfärg på min bil utan  bilfirman hade lackat om den från silver metallic (som forminnet).

Det fanns dock en fördel med färgen - den var lätt att hitta på större parkeringsplatser. Den SAAB jag hade efter Forden var vit och den kunde man få leta länge efter om man ställt den ifrån sig utanför IKEA till exempel.

Men, men... det var då och nu är nu. Jag är ju ganska förtjust även i Madame Citroen och hoppas att hon sköter sig i åtminstone ett år till. Det har dock börjat dyka upp lite rost på bakluckan så det måste jag försöka ta itu men innan det blir mer.

Mer än så hade jag inte att säga idag utan jag avrundar här utan att ha skrivit en enda rad om "den osynliga fienden" som angripit Sverige och världen. Men det finns ju så många andra som skriver om det så det räcker nog.

Godnatt på er, kära ordbrukare, i Malå, Vikingstad, Handen och Örkelljunga. Vi ses!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nästan nyss var det vinter. Sen kom våren smygande på tårna men motades ut av senkommen snö igen. Som inte stannade så länge utan försvann på några dagar. Men man hann knappt ens njuta av våren för de senaste tre dagarna har vi haft nästan sommarvä...

På mitt förra inlägg fick jag en kommentar från Krister. Han skrev att reklamen spaltade upp min blogg alldeles för mycket. Jag svarade lite uppgivet att jag var medveten om saken men inte visste vad jag skulle göra åt det. Det vet jag nu. Och har ...

Succé även igår i hockey-VM för vårt käraste landslag, Tre Kronor. Igår var det Tysklands tur att få en lektion i "hur den svenska grisen biter". Citatet vet jag inte varifrån det kommer men jag gillar att använda det emellanåt. Det blev rena, rama...

Den trettonde idag. Men inte fredag den trettonde som jag hade som rubrik på mitt hittills enda blogginlägg för detta datum. Lite märkligt att det bara finns ett eftersom jag redan för två år sedan satte upp målet att varje datum på året skulle inneh...

Ibland undrar jag om demensen redan börjat smyga sig på mig. Fast om jag bara tänker efter en aning så vet jag ju att det inte är nåt nytt. Att då och då vara lite disträ är kanske en del av min personlighet. Då låter det genast mindre negativt. Bä...