Imorse då jag kom till jobbet hajade jag till då jag såg vad som stod på parkeringsplatsen bredvid den jag hittat som var ledig. En gammal hederlig Ford Granada från mitten av sjuttiotalet! Inte i bästa skick kanske men, antar jag, fullt körduglig även om rosten fått rätt bra grepp om den. Precis en sån har jag själv ägt en gång i tiden även om min var ljusgrön och inte hade vinyltak. Men sollucka hade jag också.

Under huven på min Granada satt en V6;a på 140 hästar eller nåt sånt. Den hade dessutom automatlåda vilket inte var jättevanligt på den tiden. Här är synen som mötte mig på företagets parkering imorse.

Jag var c:a 13-14 år första gången jag såg en bil av den här modellen. Den var dock tillverkad i England och de som var det hette Consul och inte Granada. Jag vet att jag sa då att en sån ska jag ha någon gång i livet.

Drömmen förverkligades sedan i april 1979, en månad innan jag muckade från lumpen. Den bilen behöll jag sedan i nästan sju år. Bytte den mot en SAAB 900 samma dag som Olof Palme sköts ihjäl på Sveavägen i Stockholm.

Visst hade det varit ännu roligare om bilen imorse varit i toppskick. Men jag blev ändå varm om hjärtat och den väckte en massa minnen om hur förtjust jag var i den bilen. Nästan så att det var lite vemodigt att byta bort den.

Jag gillade ALLT med den. Eller... NÄSTAN allt. Bensinförbrukningen var kanske inte så rolig och sedan var den omlackad i en färg som iofs var rätt poppis på den tiden men jag var aldrig helt nöjd med den. Efter letande på Google hittade jag en Granada av cupémodell (min var en sedanmodell) som hade ungefär samma färg så jag får visa den också.

Denna gröna nyans var vanlig på småbilar som Fiat och vissa japaner men var inte orginalfärg på min bil utan  bilfirman hade lackat om den från silver metallic (som forminnet).

Det fanns dock en fördel med färgen - den var lätt att hitta på större parkeringsplatser. Den SAAB jag hade efter Forden var vit och den kunde man få leta länge efter om man ställt den ifrån sig utanför IKEA till exempel.

Men, men... det var då och nu är nu. Jag är ju ganska förtjust även i Madame Citroen och hoppas att hon sköter sig i åtminstone ett år till. Det har dock börjat dyka upp lite rost på bakluckan så det måste jag försöka ta itu men innan det blir mer.

Mer än så hade jag inte att säga idag utan jag avrundar här utan att ha skrivit en enda rad om "den osynliga fienden" som angripit Sverige och världen. Men det finns ju så många andra som skriver om det så det räcker nog.

Godnatt på er, kära ordbrukare, i Malå, Vikingstad, Handen och Örkelljunga. Vi ses!