Inte nog med att det är kanelbullens dag, det lär också vara den internationella vodkadagen. Med andra ord; En dag med flera ursäkter för att vara lite på kanelen... (Jo, men LITE kul var det väl ändå?)

Om det blir några kanelbullar som får följa med mig hem från Willys när jag handlar sen får vi säl se. Men omöjligt är det inte för de hade extrapris, såg jag.18 kr för fyra stora feta kaneldoftande nybakta bullar är ju rätt billigt.

Bakar själv gör jag nästan aldrig och om jag gör så ärdet matbröd i så fall.

Har lite dötid såhär på förmiddagen. Vi väntar på byte av vindruta på sonens Volvo. Den står hos Ryds glas i detta nu och de sliter väl som värst tänker jag. När vi hämtat den blir det en liten shoppingtur för att fylla på vad som fattas eller börjar bli lite av. Tvättmedlet gjorde jag slut på under min tvättdag igår och toapapper vill man ju inte gärna ska ta helt slut innan man köper mer.

Och jag tycker att priserna stiger för varje besök i mataffärerna. Så det lutar väl åt att kålsoppa, blodpudding och pannkakor får ta större plats på menyn framöver. Japanska snabbnudlar tillhör också de där sakerna som mättar en stund för rätt lite pengar. Den där fina köttbiten och annat dyrt är bara att glömma numera.

Men jag försöker efter bästa förmåga att planera mina inköp så inte en massa onödigt krafs slinker med bara för att jag blir sugen när jag ser det i butiken.

Gula ärtor är uppskrivet så enderadagen ska jag koka min världsberömda ärtsoppa igen. Fläskläggen ligger redan i frysen och väntar. Inte bara en utan två stycken så det ska allt bli rotmos också inom den närmaste tiden.

Det börjar ju liksom bli de tiderna igen när man behöver mat som både mättar och värmer hjärta och kropp.

Idag ska jag dock inte laga nån vanlig husmanskost utan det ska bli stekt ris med kyckling, räkor och grönsaker. En ny variant som jag lärt mig från en av alla dessa otaliga matlagningskanaler på Youtube. Jag kanske återkommer om resultatet men av vad jag såg tror jag att det kan bli ganska likt Nasi Goreng, Indonesiens svar på pyttipanna.

Kanske inte i klass med den man får på Ming Palace i stan men ändå.

Och nu kom sms;et att bilen är klar att hämtas så det blir att kliva i skor och jacka och åka till glasmästeriet.

Han en underbar tisdag, kära ordbrukare i Nusnäs, Rydbohom, Timmernabben och Almunge.

Vi ses! När andan faller på...

Höstmörkret kryper över oss allt mer. Och kanske är det därför man funderar lite extra över hur mycket saker förändrats på sistone med avseende på boende och möjligheterna att ta mig till butiker och övrig samhällsservice jag kan tänkas behöva.

Jag bor alltså i stadens södra utkant. Avskilt från själva stadens centrum och bostadsområden med ett fabriksområde (min f.d arbetsplats), en campingplats söder om den samt kanske en kilometer skog.

Innan de stora kommunsammanslagningarna på 60- och 70-talen hörde det här området till Njurunda socken och kommun som sedan införlivades med staden. Kyrkomässigt tillhör vi fortfarande Njurundaförsamling men postadressen är Sundsvall.

Nu känns det dock allt mer som de styrande i staden försöker kapa bort oss som en blindtarm eller nåt annat icke önskvärt bihang. Kommunikationerna har varit bra i alla år jag bott här. Både en buss som vänder här och bussarna till och från Njurunda som passerar. Samt E4 som nästan alltd är plogad och framkomlig.

Men nu har man, som jag berättat om tidigare, brutit upp den gamla vägen som var E4 tills skrytbron och motorvägen förbi byggdes. Ett vägarbete på 1½ mil ungefär.

Denna uppbrutna väg totalförstörs vidvarje regnoväder. Det behövs inte alls mycket vatten från himlen för att den vägen knappt ska vara körbar. Djupa gropar bildas väldigt fort så det blir besvärligt oavsett om jag ska norrut till stadens centrum eller till Birsta norr om stan eller om jag villl åka till Kvissleby, en knapp mil söderut. Det är som att köra på en nyplöjd potatisåker eller värre. Jag vet av urgamla skogsvägar som är i bättre skick än f.d E4;an förbi mitt område,

Så... redan i somras insåg jag att det klokaste är att köra en omväg för att komma upp på motorvägen och in till centrum eller söderut till Kvissleby. Och åt söder fungerar det fortfarande ganska bra men om jag ska norrut är det nu även vägarbete uppe på motorvägen. Norr om den, där jag bor, är det företrädesvis hyreshus med väldigt blandad befolkning. Här finns en mångfald som skulle kunna göra vilken Sverigedeomkrat som helst upprörd.

På andra sidan både gamla och nya E4 ligger ett stort villaområde. Och där har de närmast boende protesterat mot bullret från vägen så till den milda grad att man ansåg sig tvungen att förlänga den bullervägg man byggde då nya vägen kom till. Därför har man stängt av 100 meter ungefär av den södergående körbanan och tvingat över all trafik till den andra väghalvan. Och följaktligen har man även begränsat hastigheten förbi till 50 km/tim.

Struntsak? Javisst, är det strunt att gnälla över det. Men allt sammantaget så blir det liksom lite för mycket.

I vacker väder och dagsljus händer det att jag väljer gamla vägen. Trots att man"bara" får köra i 50 där också.

Men som vädret sett ut de senaste dagarna är jag rädd att slå sönder underredet på Madame Citroen. Jag kan visserligen höja upp chassit på min bil men då får jag inte överstiga 40 km/tim för då sänker den sig automatiskt till den normala nivån.

Kommer jag sen in till stan och vill åka till Willys på andra sidan fjärden så går det bra. Men om jag åker samma väg tillbaka hem drabbas jag av ytterligare ett vägarbete där körbanan blir en puckelpist vid minsta regn. Det är den s.k Tivolibron som förr bar E4 över Selångersån som håller på att repareras och där blir groparna ännu djupare.

En småbil av nåt japanskt märke var nära att fastna där famför mig för ett par dagar sen. Jag blev tvungen att stanna medan några förbipasserande knuffade damen i bilen förbi vallgravarna. Då lyfte jag mitt eget chassi till det högsta läget där automatiken bara tillåter en hastighet av 10 km. Snabb gånghastighet, alltså.

Och jag tog mig förbi utan missöden och tackade min lyckliga stjärna för att jag äger just en Citroen med denna finess.

Den finessen gav mig förresten ett leende och ett litet skratt också för nån vecka sedan. Jag hade åkt till Kvissleby för att besöka Systemblaget där. Då jag kom ut och satte mig för att backa ut från parkeringen hörde jag hur det skrapade till framtill. Det är nämligen så att den där gashydrauliken sänker chassit när jag parkerar och tar ut nyckeln ur tändlåset. Sen kan det ibland dröja ett par sekunder innan aautomatiken har justerat höjden igen och det var vad som hade hänt. Jag såg också att utanför butikens dörrar stod två grånade damer som hörde ljudet och reagerade med att tappa hakan och peka. Då tryckte jag på "upp-knappen" och nu for verkligen hakorna mot bröstet på båda två och de slog handen för munnen då de såg min bil höjas upp så spoilern framtill gick fri från trottoarkanten. Och på den enas munrörelser såg jag tydligt  hur hon frågade väninnan; "Såg du?"

Jag blev lite full i skratt för jag hade aldrig sett den reaktionen förr. Men kanske visste hon inte att det finns bilar med såna fumktioner inbyggda utan bara häpnade över hur min bil kunde lyfta sig helt av egen kraft.

Mörker och höstrusk som sagt. Men när jag tittade i mitt kylskåp i förmiddags upptäckte jag att det står tre burkar starköl nedtill och bakom en massa annat. För att dessa inte ska surna eller förångas ska jag strax öppna en av dem och låta den skölja dammet ur min strupe. Och det är inte omöjligt att de två andra också stryker med innan det blir läggdags för den här gubben.

Ha nu en fortsatt trevlig lördagkväll och natt, kära ordbrukare i Hunnebostrand, Hjoggböle, Hallstavik och Häggdånger. Vi ses!