För en skiftarbetare.. Eller kanske rättare sagt för den här skiftarbetaren finns nog inget så improduktivt som dagen som är mellan de båda nattskiften. Den upplever jag idag. Eller genomlider, om man så vill. Eller tolererar. Med knapp nöd...

Alla vet ju att vi är skapta för att följa solen vilket gör att även om vi sover många timmar på dagen så blir den sömnen inte lika vilsam som den i nattens mörker. Jag somnade nog före sju imorse och sov, för ovanlighetens skull, riktigt gott. Ända tills strax efter tolv. Drygt fem timmar, alltså. Så jag borde vara ganska utvilad. Men känner mig som en zombie. Får bara hoppas på att jag piggnar till innan det är dags att åka till sista natten.

Men eftersom det alltid ordnar sig annars så lär det nog ordna sig idag också. Jag vet ju att imorgon, såhär dags, är jag mitt uppe i min första lediga dag av hela sex stycken. Och när jag når mitten av den friveckan vet jag att jag är precis mitt emellan mina 14-dagarsledigheter. Nästa dubbelfrivecka börjar på morgonen den sjunde november.

Innan den här skiftgången mer eller mindre tvingades på oss tyckte jag att det kändes ganska meningslöst med två hela veckor ledigt under perioden november-februari. Jag ville mycket hellre ha kvar rätten till fyra veckors semester under sommaren och en femte vecka att improvisera med. Ibland tog man ut den i strödagar och vissa år sparade jag dem.

Men de tiderna är för evigt förbi. Idag är det schemat som styr. Står det "D" eller "N" i schemat så är det bara att hasa sig iväg och stämpla in i rättan tid. Oavsett om almanackan visar vanlig sketen onsdag eller nyårsnatt.

Det är gäspardagen idag. Koma-dagen. Eller Zombie-dagen. Trött-i-hela-kroppen-dagen!

Så det är ju tur att jag inte har fler måsten än de jag eventuellt lägger på mig själv. Mina gökungar (mina vuxna, parasiterande hemmaboende barn) vet att de får fixa sig nåt att äta bäst de kan under mina arbetsdagar. Jag åt litegrann då jag nyss gått upp ur sängen och sen äter jag på jobbet nån gång mellan nio och elva ikväll.

Sista natt betyder hämtmat för stora delar av skiftlaget och eftersom en liten utbrytargrupp igår beslöt att beställa asiatiskt så ska jag också unna mig att göra det. Ungefär nitton gånger av tjugo blir matbeställningen från närmaste pizzeria eller liknande för att det är vad majoriteten vill och sånt tröttnar jag väldigt fort på. Därför har jag stått över den senaste tiden och valt att ta med mat hemifrån istället för att trycka i mig en pizza, kebabrulle eller hamburgertallrik.

För varje gång jag äter sånt kan jag i början känna att det smakar fantastiskt. Men efter sista tuggan är det ofelbart så att jag ångrar mig. Så dags brukar det mera kännas typ.... "Jaha! Det var det. Inte fanken var det värt pengarna!"

Kanske blir det bättre med en Nasi Goreng, Stekta nudlar med blandat kött eller Fyra små rätter.

Well... det här inlägget går ju knappast till historien som något av mina mer spirituella men, vad f-n! Ett halvtaskigt eller heltaskigt inlägg är också ett inlägg. Skyll er själva, ni som läser. Det finns ju en slumpknapp soim tar er härifrån till någon Simsfylld blogg eller nån med bilder av en godisskål, ett par lurviga rosa tofflor eller den där Sverigedemokraten där hatet flödar i kommentarsrutorna.

Så..., som sagt - en risig blogg är också en blogg! Som motvikt, om inte annat, till mina mer inspirerade alster. Men det är inte den dagen idag. Det är koma-dagen...