Jo, det var jag igen... Mailen fortsätter att komma så visst ska jag fortsätta min folkbildande gärning efter bästa förmåga. I förra inlägget lärde vi oss om sopparna. Använd svampboken så kan du snart ett tiotal åtminstone!

Den kanske största "familjen" i svampskogen är nog skivlingar. De allra flesta svampar är faktiskt skivlingar.

Sen finns det en hel massa undergrupper till denna gigantiska familj. Musslingar, musseroner, slemskivlingar och... (hur många som helst). Den här gången tänkte jag skriva lite om kremlor och riskor som också är skivlingar.

När du plockar en skivling som du tror kan tillhöra kremla/riska-familjen så kan du enkelt göra ett prov för att se var i svampboken du ska leta.

"Kremla/riska-provet" går till så att man börjar med att försöka bryta av foten på svampen. Går den rakt av utan problem är svampen endera kremla eller riska- Sedan bryter man en bit av hatten och om det tränger fram vätska så är det en riska (Man brukar säga att alla riskor "blöder" när hatten bryts).

Om inte så är det en kremla och såvitt jag kan minnas så finns inga dödliga kremlor. Du riskerar alltså på sin höjd lite magsmärtor och illamående om du råkat plocka en som är oätlig.

Bland kremlorna finns många utmärkta matsvampar som t.ex vinkremlan

En utmärkt matsvamp liksom den förvillande lika sillkremlan. Den känns dock igen på sin karaktäristiska doft av just sill...

Sillkremla och vinkremla är väldigt lika i utseende men skiljer sig åt markant då man använder näsan. Båda är dock goda att äta och kan användas till lite av varje. 

Bland riskorna har vi ju redan pratat om pepparriskan men den riska som röner störst aktning bland gourmeterna är nog ändå "Läcker riska" eller Blodriska som den kallas i dagligt tal.

Blodriskan är, i fräscht tillstånd, orangeaktig och ibland med grönaktiga ringar ovanpå hatten. Även skivorna undertill är av samma färg så länge svampen är ung och fräsch. När man bryter den tränger en skarpt orange-röd vätska fram. Därav namnet! Då blodriskan börjar åldras övergår hatthuden till en grönaktig färg vilket också kan hända under tiden som går mellan plockning och rensning. Men blodriskan är det litegrann som när man fiskar harr - den bör tillredas så snart som det bara går efter plockning

Skivlingar förutom kremlor och riskor är inte min starka sida så jag avstår från att försöka lära någon annan det jag inte kan själv.

Vi pratar om en annan familj istället, nämligen tickor.

Jag plockar själv bara en ur den familjen. Fårtickan.

Fårtickor blir ofta väldigt breda över hatten och är vit och slät på hatten som ung men blir mörkare med stigande ålder, Undersidan har rör som sopparna men mycket kortare. Fårtickan är heller intr mjuk på undersidan hatten som de flesta soppar. Den har inte så markerad egen smak och passar därför bäst som utfyllnad tillsammans med smakrikare svampar.

En bra sak med den är att den oftast växer i stora klungor, det går fort att fylla även största korgen om man så vill. Vissa charkfabriker använder den som falsk tryffel i leverpastej så har man rätt kontakter kan det kanske gå att plocka för att sälja den. I stekpannan byter fårtickan färg till en ljusgrön nyans och mörknar sedan en aning.

Jag vet att det finns människor som använder den breda, stora hatten från fårticka till att panera och steka den som en köttbit ungefär. Jag har inte testat så jag vet inte hur gott det kan vara.

Förväxla fårticka KAN man göra men egentligen bara med släktingen brödticka som brukar vara lite mörkare ovanpå hatten. Brödtickan går att äta som väldigt ung men smakar senare lite beskt och räknas därför inte som någon bra matsvamp. Dock utan att vara giftig. Det finns fjällig ticka också men den är mest vacker att titta på.

Man kan också ibland förväxla fårticka med blek taggsvamp på avstånd. Du behöver dock bara plocka upp den och titta på undersidan så ser man genast skillnaden. Fårtickan är nästan slät på undersidan medan blek taggsvamp har små barrliknande taggar som hänger ner.

Blek taggsvamp är en läcker matsvamp - fullt i klass med gula kantareller om ni frågar mig. Dess färg på ovansidan hatten kan variera från vit som fårtickan eller ljusbrun till gul och därför KAN den också förväxlas med kantareller på avstånd men som sagt så ser man lätt på taggarna om det inte är en kantarell. Många gånger har jag hittat stora kolonier av blek taggsvamp som sparkats sönder av människofot. Säkerligen i besvikelse över att det inte var kantareller som de först trodde.

Gör aldrig så, kära ordbrukare! Den svamp du inte ska ta med dig hem ska du låta vara. Det kan komma en annan svampplockare som vill ha dem. Eller djur som äter dem. De blir ju fort förstörda när man skiljer dem från rotsystemet. Ekorrarna tycker t.ex mycket om svamp så om du ser svampar hänga på en trädgren så är det troligast en ekorre som hängt den på tork för att kunna lägga dem i sitt vinterförråd. 

Och om inte annat ska man låta svamparna vara om man inte ska plocka dem för dels har de en funktion att fylla i naturen och dels är de flesta också vackra att se på. Titta bara på denna tjusiga bleka taggsvamp!

Och så förstås... Den så älskade gula kantarellen!

Såklart måste även denna vår allra populärast svamp få vara med på bild i min väldigt anspråkslösa svampkurs som härmed avslutas. Kom ihåg att jag tar inget som helst ansvar för vad ni eventuellt plockar och äter. Texten i dessa tre inlägg är bara tips.

Så köp en bra svampbok och ge er ut nu i skog och mark, kära ordbrukare, men kom ihåg att bara plocka det du är absolut säker på.

Lycka till!   

Tack snälla för glada tillrop på mail. Samt förstås ett par kommentarer. På förekommen anledning ska jag därför försöka författa en del till p.g.a visad uppskattning från ordbrukarna.

Att lära sig känna igen, låt oss säga ett tjugotal svampar, är enklare än de flesta tror. Man kan såklart gå en kurs eller följa med någon som är kunnig ut i skogen. Men om man är noggrann så kan man faktiskt utbilda sig själv också, det har jag gjort. Det du behöver är en bra svampbok med tydliga bilder och noggranna beskrivningar.

Vi kan göra det lite lättare genom att dela in svamparna i några stora familjer först. Sopparna är de där som påminner om en vanlig tvättsvamp på undersidan av hatten. Det är i själva verket små rör som sitter där och ger det utseendet.

Popolärast av dessa är förstås Karl-Johan. Eller finluden stensopp som den också kallas. Nackdelen med den och många andra soppar är att de ofta angrips av insektslarver och blir maskätna. De ser ut såhär... (Tack Google för lån av bild)

"Skogens konung i nätstrumpor", hörde jag en gång någon kalla denna läckra matsvamp. Och förr kallades den ofta ko-sopp eftersom kossor älskar att äta dem. Experterna brukar varna för att förväxla den med gallsopp eller djävulssopp men ingen av dess har det karaktäristiska nätmönstret på foten.

Karl-Johan är en suverän matsvamp både till stuvningar, såser, soppor eller att bara steka och äta på en macka. Om man hittar små späda K-J kan man riva dem på grova sidan av rivjärnet och smaksätta en färsk kyckling med innan man stoppar in den i ugnen. Helst både inuti och utanpå. Utöver det behövs sen bara salt och peppar och ev. lite timjan om man gillar det.

En annan och lite underskattad sopp som få plockar är Sandsoppen. Också den är lätt att särskilja från andra soppar. Den är gulbrun på ovansidan hatten med bruna rör undertill. Fruktköttet är gult men när du skär eller bryter fruktköttet (hatt eller fot) byter det färg omedelbart och övergår i en blågrön nyans.

Den passar väldigt bra till soppa men gör sig kanske allra bäst som torkad. Torkad och söndersmulad kan man göra såser av den som blir förvillande likt murkelsås i smaken. Bilden lånad från Google..

Även sandsoppen angrips tyvärr ofta av insektslarver och äts upp av dem. På avstånd kan den förväxlas med örsopp som vissserligen inte är giftig men räknas som oätlig. Men örsoppens rör är mycket grövre än på sandsoppen så risken att ta fel är liten.

I svampboken hittar du ytterligare ett otal soppar som är både ätbara och goda. De allra flesta soppar är bra matsvampar. Och om man, som jag, bor i Norrland, så är de där giftiga sopparna som finns i svampboken rätt sällsynta. Jag har iaf aldrig sett varken gallsopp eller djävulssopp. Vad du dock ska tänka på är hur du hanterar dem. Om man använder en plastpåse att plocka i och håller den stängd när det är varmt ute kan även en Karl-Johan göra dig rejält magsjuk. Så använd en luftig korg istället så håller den sig fräsch tills du kommer hem.

Hemkommen efter svampturen kan det vara svårt att skilja på t.ex björksopp och aspsopp men eftersom båda är ok att äta så spelar det mindre roll. Skillnaden i skogen är dock skitenkel - växer den vid en asp så är det en aspsopp medan björksoppen är beroende av björkar.

Detta gäller föresten alla svampar - de är helt beroende av andra växter. Liksom andra växter behöver svamparna.

Så när du hittar det där kanonstället där det bara dräller av blek taggsvamp, blodriska eller gula kantareller ska du titta noga på vilka andra växter som dominerar omgivningen. På så sätt blir det enklare att hitta nya paradis när skogsägaren har skövlat skogen och förstört dina ställen. De platser jag har hittat där det växt stora mängder gula kantareller brukar ofta vara omgivna av barrskog och med rönn och enbuskar alldeles intill. Till exempel.

Det får räcka så för nu. Vill ni ha fler exempel så kanske jag skriver ett avsnitt till. Eller kanske t.o.m två... 

Nu börjar det bli dags att åka till stan och försöka hitta på nån trevlig present till storasyster som fyller år imorgon.

Plocka med förstånd, kära ordbrukare, och ta bara hem de svampar du är absolut säker på i Tunabro, Hökarängen, Lenhovda och Örsundsbro. Vi ses!