Dagens stora nyhet måste nog sägas vara Henning Mankells bortgång. På jobbet satt jag och käkade min matlåda med bondomelett (eller korv- och skinklåda) då de sa på radion att han gått bort.

Jag har kanske inte läst alla hans böcker men ganska många ändå och är klar över att Sverige har förlorat ännu en av våra största humanister. Henning var inte bara deckarförfattaren som hittade på kommissarie Kurt Wallander utan lite av en arvtagare till 70-talets radikala författarpar Maj Sjöwall och Pehr Wahlöö (som skapade Martin Beck).

Jag tycker att det är tragiskt att han är borta. Vi behöver fler såna som han i en värld där hatet och rasismen växer sig allt starkare.

Nästa gång jag hade tid att sitta i matsalen på jobbet kungjordes namnen på de tre som får Nobelpriset i medicin. Säkert är också de fantastiska människor på sitt sätt men jag kan inte påstå att jag hört talas om någon av dem.

Men det brukar jag inte ha gjort om någon nobelpristagare annat än undantagsvis.

I 80-talets första år hade jag en arbetskamrat från Västerbottens inland som alltid hade samma kommentar då de olika Nobelprisen offentliggjordes och man sa namn som ingen av oss hade hört förut.

"Jo... ja´förstog e´, dä va hanses/honses tur i år! Ja´ ha´ vänta´på ´ne länge! Nästa år kanske dä bli ja´!"

Lite som Gert Fylkings "Äntligen!" som han alltid ropade i flera år när literaturpristagaren avslöjades.

Nåja, jag behöver ju inte bekymra mig om såna saker. Jag VET ju att jag får nobelpris varje år. Nobelpris i faderskap, broderskap och som barn även i son-skap och barbarn-skap,

Men dit är det ju mer än två månader så vi spar det ett tag. Jag önskar mina kära ordbrukare i norr, söder, öster och väster en fortsatt fin kväll och en underbar natt tillsammans eller var för sig.

"May God ride with you! Ten-four and goodbye!"

(Slutordet är knyckt från nån countryartist men jag har glömt vem)