Facebook kan vara roligt ibland och har jag inget bättre för mig kan jag ju alltid fördriva tiden med att spela Quiz Planet, frågesportspelet där man kan spela med sina nätvänner och tävla i kunskap. Eller kanske snarare en blandning av tur och kunskap. För ibland har man otur med frågorna och har inte den blekaste aning om nånting.

Men det gör inget, jag förlorar lika gärna som jag vinner. Statistiken är ganska ointressant för mig där.

Så är dock icke fallet med det andra FB-spelet som fångat mitt intresse, Word Blitz.

För den som inte känner till det kan jag säga att man får upp en spelplan med 4 gånger 4 rutor med bokstäver i. Av dessa ska man sedan bygga ord. Ju längre ord desto mer poäng.

Plus att vissa rutor har siffror i ena hörnet med extrapoäng som man får om ordet behöver just dessa bokstäver. Det går ganska fort att komma in i det om man ger det några chanser.

Men där gäller inte det jag nyss skrev om Quiz Planet. Att jag struntar i om jag vinner eller förlorar. Nej, där griper speldjävulen, vinnarinstinkten tag i mig så fort jag börjar spela.

Inte så att jag blir hysterisk, skriker och svär och kastar saker när jag förlorar men jag kan absolut inte låta bli att göra mitt yttersta för att få högsta möjliga poäng. Eller pokaler som det heter i spelet.

En kvinnlig f.d arbetkamrat och vän sedan många år gillar också det spelet och vi har tampats nästan 500 gånger på de kanske två år som jag har spelat. Hon har vunnit EN gång. En gång blev det också oavgjort men alla övriga gånger har jag vunnit över henne. Och eftersom jag är sådär överlägsen så startar jag aldrig spel mot henne men spelar förstås om hon startar det.

Och ibland kan jag förstås tycka lite synd om henne för det. Tänka att jag kanske borde förlora med flit då och då för att vara juste mot henne.

Men det GÅR bara inte! Jag tycker jättebra om henne och när hon väl slår mig igen kommer jag att gratulera och glädjas med henne. Men så fort spelplanen kommer upp på skärmen vaknar tävlingsdjävulen i mig och jag lätar febrilt efter ord att sätta ihop. Samt att göra det så snabbt jag bara kan!
Detta är förstås en sida av mig själv som jag inte är så stolt över. Å andra sidan vill jag ju också att om hon ska slå mig i spelet så ska hon ju göra det av egen kraft. Att det vore ringaktande mot hennes intelligens att göra en läggmatch.

För hon är absolut inte dum i huvudet. Tvärtom! Vi spelar ju Quiz Planet också och där är vi ungefär jämngoda.

Hon är bara sämre än jag på World Blitz. Eller kanske bara långsammare. Så att avsiktligt förlora skulle kännas som att behandla henne som ett litet barn.

Mot barnen förlorade jag ofta med avsikt då vi spelade spel när de var små. Bara för att göra dem glada.

Men jag kan bara inte förmå mig att inte göra mitt bästa oavsett vem jag möter i spelet.

Men problemet kanske löser sig själv. För nu har Facebook gjort ändringar i upplägget sen ett par dagar tillbaka. Förut var det bara att spela på som man ville. Var inga vänner online så kunde man spela mot slumpvis utvalda människor. Och jag har ett helt gäng som jag spelat mot ofta och ganska länge. Roligast är förstås att få vinna mot såna som man är ungefär jämnstark med. Man vinner några och förlorar några.

Ändringen man gjort är att nu ska varje spel man startar "betalas". Med hjärtan som man tilldelas när man spelar mot sina FB-vänner. Man tilldelas också ett sånt hjärta varje timme men det verkar som det största antal man kan ha är tre stycken. Vilket gör att när ens hjärtan är slut kan man inte spela alls.

Och det kanske man kan tycka är bra på ett sätt. Att man inte ska sitta hela dagar och spela. Men jag tycker ju att vuxna människor ska kunna få bestämma det själva.

Långt bak i mitt huvud gnager en liten misstanke om att mee tiden kanske det inte kommer att vara gratis längre. Att FB ska börja kräva att man köper hjärtan för att få spela.

Men det kan ju, för alll del, också bli att så många som klagar på det nya att allt får återgå till hur det var förut.

Det lär väl visa sig, tänker jag.

Och nu konstaterar jag att efter några dagar med djupt engagerade blogginlägg håller jag just nu på att producera ett som väl nästan helt saknar värde, ens för mig själv när det dyker upp i backspegeln om ett och flera år.

Men jag ska tamigfan publicera det ändå. För att jag kan! Och för att visa vem det är som bestämmer på denna blygsamma lilla skriftsamling som jag kallar min blogg.

Läste ni ända hit så får ni väl skylla er själva, kära ordbrukare i Falköping, Bollebygd, Akalla och Robertsfors.

Men nu är det i alla fall över och ni är fria att skapa er en så fin lördag ni kan!

Slut för idag! Tack för idag!